Jag må böjas till vad som ibland kan kännas som bristningsgränsen, men jag knäcks aldrig! 

 

Jag vet inte riktigt. Ännu mindre vet jag hur jag ska kunna sätta ord på det. Vet knappt vad ”det” är. Vet inte hur jag ska förklara. Vet inte ens hur jag tar mig igenom dag för dag, för att inte tala om nätterna. Jag vet inte heller om jag förstår vad soc förväntar sig utav en förälder med ett omhändertaget barn. Menar de verkligen på fullaste allvar att man trots det bara ska fungera? Att man bara ska gå vidare? Att man inte får skrika? Att man inte får gråta? Att man inte får hata? Att man inte får ha alla de känslor som man har? Går man till en psykolog för att prata ut så blir man med all säkerhet klassad som någon med psykiska problem. Skriver man ut delar av sina tankar och känslor på en blogg eller sociala medier så blir man utan tvekan anklagad som olämplig just pga. det man uttrycker och det kan jag själv vittna om.

 

 

 

Jag själv kan ju tycka att om man som förälder sover gott om natten medan ens barn är omhändertaget så är något jävligt fel med ens föräldraskap! Jag kan ju tycka att om man inte har några problem med att leva vidare som ingenting så ska man inga barn ha! Att inte veta vart ens barn är… Att inte veta med vem ens barn är… Och ändå må bra? Då finns där verkligen en anknytningsstörning som behöver tas på allvar!

 

Jag går runt och försöker hålla ihop. Försöker låtsas som att allt är ok. Försöker dra på mitt fejka leende dag efter dag men det känns allt mer urvattnat. Varför? Varför låtsas? För att de runt omkring mig ska stå ut en dag till. För vem skulle orka med att ha mig gråtandes varje minut av varje dag?

 

 
Jag är med på grillfesten... jag är med runt lägerelden... jag åker med kompisen till stan för att shoppa... men bara för att du inte ser mina tårar så betyder det inte att jag inte gråter...

 

Vad jag än gör så motarbetas jag konstant av socialtjänsten och dess konsulter. Är det inte att de vägrar mig umgängen så är det att de vägrar att svara på samtal och mejl. Allt vänds och vrids till deras fördel och min nackdel. De var mer eller mindre nöjda med de drogprover som jag hade lämnat. Sen anklagades jag för att vara påverkad. När jag då ville få lämna prover så nekades jag. Spelade ingen roll hur mycket jag än tjatade. De anklagade även Didja för att vara påverkad men hon fick tack vare polisen lämna prov som var helt utan anmärkning men då sopas det bara under mattan. Då bara slutade de att prata om anklagelsen de riktat även mot henne och helt plötsligt så fanns det inte mera. Men eftersom jag inte tilläts att lämna så står det ord mot ord och självklart väger en myndighets ord tyngre än mitt. Jag är villig att lämna så många prover de vill ha. Ja har ingenting att dölja. Men då byter de taktik och säger att jag själv ska ombesörja dessa prover och om de anser att kostnaderna är skäliga så kan de eventuellt stå för kostnaderna. Allt för att försvåra. Allt för att stjälpa. Allt för att jag ska se sämre ut.

 

Ett annat exempel på när deras ord väger tyngre än mitt trots att de är den bedrägliga parten är försäkringskassan. De plockar fortfarande ut barnbidrag för Didja! De har gjort detta under hela tiden som hon har varit placerad hos mig. Inte för att de har gett mig någon utbetalning varje månad i gengäld… När jag för flera månader sen påpekade detta för dom ett tiotal gånger så fick jag svar som ”men oj, ja det får vi se över” ”Ja, den biten håller ju inte jag i men jag ska vidarebefordra det till de som gör” ”ja men självklart så ska vi skicka in papper till f-kassan så att du får detta tillbaka”. När jag pratade med f-kassan så fick jag bara till svar att så länge som inte socialförvaltningen skickade in papper som sa att hon var placerad i hemmet så skulle kommunen fortsätta att få utbetalningarna och att jag fick vända mig till dom. Nu har de plockat ut ganska så många månader med barnbidrag vilket jag skulle kalla för bedrägeri. Ett medvetet och uppsåtligt bedrägeri dessutom eftersom jag har påpekat detta för dom. Men fortfarande så kommer de nästa vecka att plocka ut barnbidrag för barn som de inte alls har i sin ”vård”. Skulle jag ha gjort samma sak… eller någon annan privatperson så vet vi ju alla att vi skulle bli smällda riktigt ordentligt på fingrarna! Men inte dom. Varför inte? Varför kan de komma undan även med bedrägeri mot andra myndigheter? Den har jag svårt att förstå faktiskt. Hur kommer det sig att man ska lita så blint på denna myndighet bara för att det är en myndighet? En myndighet är aldrig bättre än de som jobbar där och som vår konsult lite diplomatiskt uttryckte sig vid något tillfälle så är detta en myndighet med en minst sagt problematisk administration… Själv så kan jag ju tycka att de har problem på fler ställen än så…

 

 

 

 

Men vad hände med barnkonventionen? Den som vi skrev under för jag vet inte hur länge sen och som sedan i år dessutom är lag? Den som bland annat säger att barn har rätt att få veta sitt ursprung? För sedan i augusti har socialtjänsten gjort allt i sin makt mer eller mindre för att Max inte ska minnas oss. Han har ingenting att hålla fast vid.

Att omhänderta ett barn ska vara den absolut sista utvägen (inte något att ta till för att man inte gillar föräldern ifråga) oavsett barn. Men när det dessutom kommer till att omhänderta ett barn som Max så borde verkligen alla andra möjligheter vara uttömda. Det krossar mig att veta hur detta kommer att sätta spår i honom för resten av hans liv. Bara en sån enkel sak som att han förnekas all form av kontakt med sin familj. Bara en sån enkel sak som att ett barn som Max är väldigt intimt. Han behöver och vill ha väldigt mycket närhet. Han slutade att sova i min säng och var så duktig och sov i sin egen lilla säng men han kom fortfarande över till min säng om han vaknade på natten. Hur gör de nu? Med tanke på att familjehem avråds över lag att ha den formen av närhet till barn de har placerade. Finns så många aspekter till varför barn som Max verkligen och absolut inte ska skiljas från familjen.

 

 

 

 

De använder saker som att Max skulle bli orolig av umgängen. Att han skulle bli upprörd. Att han skulle få svårt att sova efteråt. Att… att… att… det tar aldrig slut. Men ja, jag förstår å kan helt klart tänka mig att han skulle uppleva inte umgänget i sig som jobbigt men däremot avskedet. Men samtidigt… ska han glömma oss istället? Är det bättre? Så den dagen som hans LVU försvinner så ska han då ryckas upp och flyttas hem till oss som skulle vara främlingar för honom? Ska man stjäla hans tillhörighet ifrån honom? Ska man stjäla hans bakgrund, hans förflutna och hans minnen genom att tvinga honom att glömma? Är det att verka för barns bästa? Är det att följa barnkonventionen?

 

Och för socialtjänst, konsulter och deras rätt så trevliga advokat (iaf utanför rättssalen vid kaffemaskinen) som är flitiga läsare av allt jag skriver, så vill jag påminna om yttrandefriheten som vi trots allt har i Sverige! Kan även informera att om det kan komma att bli lite knepigare att använda denna blogg emot mig efter att handläggningstiden är klar och jag har mitt utgivningsbevis…

 

För annat patrask som är här och snokar och gottar sig i min skit så kan jag säga att jag kommer ALDRIG att sluta! Jag kommer ALDRIG att ge upp! Hur jävligt det än är, hur jävligt det än blir. Jag kommer ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG att sluta! Jag böjs bara, jag knäcks aldrig!

 

För dig som följare… för dig som bryr dig… för dig som upprörs utav myndigheternas maktmissbruk… kan jag säga att livet suger. Jag är så trasig utav att vara så totalt åtskild från mina barn. Men jag ger inte upp. Jag kommer att vinna i slutändan! Till er vill jag säga tack! Tack för era vänliga mejl och kommentarer. Tack för alla tips ni kommer med för att hjälpa mig att vinna. Tack för era uppmuntrande hejarop. Tack för små hjärtan och styrkekramar. Tack för att ni finns.