Ni kanske tror att jag slutat skriva? Det har jag inte. Det blir bara för mycket i mina texter. För mycket utav allt för att det ska gå att lägga upp. Jag har svårt för filter när jag skriver. Har svårt för det när jag pratar och när jag bara är också även om jag har lite lättare för det då än när jag skriver. Men utan filter så lyser allt mitt hat igenom lite för starkt ibland. Min ilska blir lite för påtaglig. Saker jag vet som dom inte ska veta att jag vet blir svårare att dölja. Dom är då skräcktjänsten. Mina trognaste följare numera tror jag... Skevt. Hur kommer det sig att de som tycker mest illa om mig är bland mina mest flitiga läsare? Socialtjänst, andra på kommunen och självklart släkt, vänner och den nuvarande till min blivande exmake är bland de som toppar mina listor... Lite bisarrt minst sagt kan ju jag tycka. Själv är jag inte lagd åt det hållet. Håller mig helst långt borta från de sociala medier som dessa har. Vill inte se, vill inte läsa, vill inte veta och kunde liksom inte bry mig mindre om deras vardag och annan skit. Så varför är de så intresserade utav mig och mitt? Såpass att den blivande ex-maken klagar till socialtjänsten om att jag skriver om honom och hans slampa som ger bort sitt eget kött och blod för att det är ”för krävande” att ha ett barn med autism?! Äh, skit ni i mig och vad jag skriver!! Hitta ett liv för fan å skit i mitt!

 

 
Bara några månader tillbaka så höll jag dig... då var du alltid i min närhet... min älskade minifraggel 💔

 

Har fått ett uppdrag av en vän. Hon har bett mig att skriva en sammanfattning om allt som har hänt. För de som kommer som nya läsare förstår inte säger hon. De förstår inte hur det kan vara så här. Det blir för mycket för dom att ta in och förstå. Det svåraste av allt med detta är hennes lilla och enkla kav... att det ska vara skrivet utan att vara färgat av min ilska och mitt hat. Det ska skrivas utan svordomar och mitt vanliga spottande och fräsande. Kanske låter enkelt men det är det inte för jag är ARG! Jag är så där riktigt vansinnigt arg så jag fysiskt skulle vilja spotta, sparka och slå. Jag är så där arg att jag är rädd för att tappa förståndet helt och behöva sitta inne ytterligare 8 år... Så arg att jag vaknar varje dag och undrar om det är idag det kommer att brista för mig och jag kommer å total bärsärkagång.

 

Än så länge håller jag. Än så länge håller min mask. Än så länge sitter mitt fejkade leende på plats. Men för hur länge? Hela jag andas falskhet. Falskt lugn. Hela jag andas sorg. Bottenlös sorg. Hela jag andas raseri. Nattsvart raseri. Hela jag andas hat. Blint, vansinnigt och brinnande hat.

 

 

 
Inte nog med att jag förväntas ge dom mitt ryggskinn efter att de piskat sönder det... Jag ska vara tacksam under tiden och kyssa deras hand eller?

 

Inget kan någonsin ändras innan jag har mina fragglar vid min sida igen. Jag kan nästan bli full i skratt för jag finner hela alltet så absurt ibland. Här tar de mina barn... De kidnappar mina barn... De trasar sönder min familj som redan var så bruten. Och jag förväntas då bara stå snällt vid sidan av och låtsas som ingenting. Dom misshandlar oss till den milda grad att jag inte är säker på om vi alla kommer att komma levande ut ur detta. Men ändå förväntas jag vara trevlig, tillmötesgående och samarbetsvillig.

 

 
När de som ska "skydda" barn bara gör skada? Då ska man bara vara tyst? Blunda och inget höra? 

 

Jag vill bara att tiden ska gå så jag har dom alla hemma igen. Jag vill bara att tiden ska backa så vi alla är tillsammans igen. Jag vill bara... Jag vill... Vad jag vill spelar ingen roll. Vad barnen vill spelar ingen roll. Vad vi alla behöver spelar ingen roll. För skräcktjänstens makt i Sverige är totalitär... tror dom... Men fuck heller!! Jag SKA vinna detta! Jag måste vinna annars har mitt liv ingen mening. Utan mina fragglar finns ingenting.

 

Jag får kommentarer ibland av folk runt omkring mig att sluta kriga. Att sluta skulle innebära att sluta andas så jag kan inte.

 

 

 

Men jag tog uppgiften ändå på allvar. Det är nog den svåraste text jag någonsin har skrivit. Att skriva allt omigen tvingar mig att inuti återuppleva allt igen. Men inget av vad jag känner får komma med i texten. Den ska skrivas utan min ilska. Utan mitt hat.

 

Har kommit ganska långt i min text men är ännu inte färdig. Men ett tag till framför datorn så ska jag allt klara det. Även om jag får sitta och skriva om ibland när svordomar och hat letar sig fram.

 

Didja har äntligen fått börja i skolan igen. Det var mycket strul innan det funkade. Mycket fulspel från Tjörns kommun. Men jag borde väl vara van. Men det dom gjorde där hade jag faktiskt inte räknat med. Och allt finns inspelat... När anställda inom kommunen hotar andra anställda... Varför? För att de var för vänligt inställda mot mig... Helt otroligt! Men nu vet jag iallafall att de går precis hur långt som helst för sin prestige.

 

Simone som blev hemlovad för länge sen är äntligen på väg. Om 12 dagar är hon hemma för gott. Min älskade fraggelsnörpa! Träffade henne idag. Hon bubblade och pladdrade så mitt hjärta nästan fick vingar för en stund. Min fina! Som jag saknat henne! Som jag saknar henne!

 
SAKNAR! 💔

 

Att dessutom veta att hon har det jobbigt där hon är gör det hela så otroligt jobbigt! Men samtidigt så vad kan man förvänta sig när hon är kvar bland Consolidas anställda??? Stackars älskade barn! Att veta att ens barn blir skadat och samtidigt ska man bara stå tyst och stilla vid sidan om... Det sliter sönder mig!

 

Hon pladdrade på som alltid. Om allt möjligt. Om travhästarna. Om ett kalas där hon hjälpt till på. Om att ”pappan” i familjen som är elak och inte tycker om henne. Om att han gjort sönder hennes saker. Om att han är precis som pappa och dricker för mycket och skriker på henne.

 

Sen kom det som nästan fick mig att tappa fattningen totalt. När hon utan förvarning och på tal om ingenting säger att pappa är knäpp. För ibland dricker han mjöl med ett sugrör genom näsan!!! Tacksam över att jag ändå lyckades behålla lugnet så försökte jag avdramatisera och prata bort det. Inuti mig kokade jag. Hur vet hon det? Jävla idiot han är! Har han dragit sin jävla kola framför barnen när jag inte varit med? Så dom har sett vad fan han pysslar med? Vad tänker han med?? Eller det gör han väl inte. Under alla våra år tillsammans så har han nog aldrig varit helt nykter. Nackdelen med blandmissbrukare... Han gick från att vara sprutnarkoman och en jävla tjackis som bodde i sin bil till att bli flummare till pillertorsk till att bli alkis till kolatorsk/alkis/periodflummare... Hopplösa jävla loser! Han hade allt och sumpade lika mycket om inte mer pga sina sjuka läggningar, missbruk. Och pga av alla sparkar och slag. På grund av de val han gjorde...

 

 
Varför frågade någon. För att jag aldrig mer vill se ut så här bara för att han dricker... För att ingen annan ska det heller...

 

För övrigt så var stunden vi fick tillsammans helt underbar. Men för kort. 1 timme och 50 minuter fick jag ha henne under konsulternas vakande ögon och öron. Nästa vecka kommer hon hem i några dagar innan hon strax därefter flyttar hem. Längtar till nästa helg! Då är det 2 av 4 hemma. Sakta men säkert går det åt rätt håll. Men det är svårt att vara nöjd med det. För jag vet ju vilken skada detta gör. Jag vet ju vilken skada varje dag gör. Hur illa det skadar oss alla. Speciellt Maxen...

 

Snart dags att skicka in papper för skola åt Simone. Bävar. Ska det bli samma cirkus en gång till? Ska det hotas igen då? Kommunanställda emellan? Ska det verkligen få vara så här?

 

Funderar på att använde den youtubekanalen som vi har men aldrig använt till att lägga upp alla ljudfiler på. Så alla kan få höra hur det faktiskt går till. Men jag ska orka också... Det tar på krafterna att kriga...

 

Pratade med advokaten idag. Han skulle skicka mig nya fullmakter. Han har pratat med UD. Nu är det dags att skicka in pappren om att begära alla 4 barnen utlämnade till Spanien. Barnen tillhör Spanien enligt Haag-konventionen... Just nu är de Svenska medborgare som uppehåller sig i Sverige pga av Svenska myndigheter och är helt papperslösa. Unik situation kallade skatteverket det när jag pratade med dom. Vinner advokaten det så får de alla komma hem igen till sol, värme och sina liv de ska leva! Får väl se vad som händer.

 

 
Som jag önskar att vi aldrig hade lämnat ön! 

 

Själv så sitter jag för det mesta framför datorn. Skriver ner alla de tillfällen som den blivande ex-maken har slagit, sparkat och hotat. Första gången var våren 2010 och senaste gången i år... Det är en del som har hunnits med under de åren. Polisen ville få in det i sin helhet och under förhöret så kom polisen som höll i det fram till att det var så mycket och så många tillfällen att han ville att jag skulle sammanställa allt. Och matcha vilka gånger som hör till vilka foton. Det finns gott om foton på skiten. Många blåmärken har det blivit genom åren. De flesta och värsta på insidan dock. De försvinner aldrig. De är som sår som aldrig läker. Grov kvinnofridskränkning är brottsrubriceringen just nu. Under förhöret kom även ”synnerligen grov kvinnofridskränkning” på tal vilket är snäppet värre. Vart det hela slutar får vi väl se. Jag berättar, de skriver och spelar in. Jag återupplever och lider om igen medan de petar och pokar bland alla mina själsliga blåmärken och sår. Till vilken nytta fick jag en fråga igår. Jag vet inte. För att se till att han får leva med sina val?! På samma sätt som jag får göra... För att det en gång för alla ska sluta? För att..? Spelar det någon roll? För att han fucking gjorde det! För att han skadade mig och han ska stå till svars denna gången! För att han aldrig ska kunna skada mig igen!

 

 
Varje sekund som jag inte lyckas hålla tankarna upptagna så bryter jag ihop. Om inte utanpå så inuti...
 

Klockan är 04.04 nu... Sitter uppkrupen i soffan, frusen i min onepiece i fleece med värmefläkten blåsandes på mig och med datorn i knät. Väntar på att bli sådär trött så att jag ska somna över datorn. Sådär trött att jag tuppar av där jag sitter för att slippa den där stunden mellan att gå och lägga mig och konstatera att jag inte hör mina fragglar andas och snarka i sina sängar. Det är då jag bryter ihop varje gång. Då när jag inte kan hålla tankarna i styr. När jag inte kan annat än att tänka på hur Max låter när han sover... hur Kevin kan sova trots att han sprattlar omkring i sin säng så man kan tro att han har gymnastikuppvisning i sömnen... aaahhh jag pallar inte tänka! Klarar inte stunden innan sömnen kommer och tar över. Så hellre sitter jag och skriver med musiken så högt det bara går i hörlurarna tills tröttheten tar över och jag somnar.  

 
Snälla låt detta helvete... denna mardröm vi lever i ta slut...