Jag försöker att inte vara sjuk. Eller ah, det är klart att jag är sjuk. Jag försöker att inte verka sjuk. Jag försöker så långt det bara är möjligt att inte låta det ta över. För det är så det känns dom dagar då jag inte orkar. Eftersom Tobbe är borta och jobbar så är jag ju själv med fragglarna och det tar så otroligt mycket mer än vad jag skulle vilja erkänna. Så länge jag är hemma så är jag som en sengångare för att spara min energi till när fragglarna kommer in eller att jag går ut med Maxen. Då går mina reserver igång på högvarv och jag springer, jagar efter och hoppar studsmatta. Sedan måste jag gå in och vila. Orkar liksom inte mer än så, vilket driver mig till vansinne.

 

 
Det är inte ofta som jag inte har ansiktet fullt av klet bara för att dölja ringarna under ögonen...
 
 

Orkar inte åka iväg och hitta på så mycket eller för ofta. En dag funkar men sen måste jag vila i ett par dagar efteråt. Bara ett enkelt läkarbesök suger musten ur mig. Inte alltid besöket i sig men att gå till bussen, åka buss, alla möten som blir utefter resans gång samt att jag alltid har Maxen med mig som samtidigt ska underhållas, och det faktum att jag vägrar att ”vara sjuk” och gör allt för att uppfattas som frisk gör mig helt färdig och lämnar mig sån i flera dagar efteråt.

Bara att vara social när mobilen plingar är många gånger så mycket mer än vad jag orkar. Helt plötsligt är jag storkonsument utav produkter som foundation och annat kladd. Allt för att dölja de mörka fläckarna som omger mina ögon och hänger halvvägs ner på kinderna. Även när jag går hemma osminkad så används dessa produkter flitigt. Allt för att vara så frisk som möjligt. Jag har så svårt att förlika mig med att jag faktiskt har cancer. Trots att det inte är många veckor kvar tills jag ligger på operationsbordet för att skära bort just cancer ur min kropp så har jag svårt att förlika mig med det. Det händer väl bara andra? Det händer inte mig! Jag vill inte! Jag vill hoppa av denna jävla karusellen men jag sitter fast. Jag önskar att jag kunde få skrika ur mig all frustration. Gapa, skrika, slå och bara bli av med alla känslor som byggs på i takt med lagren av foundation läggs på.

Bara att skriva här tar ibland mer energi än vad jag har att ge vilket innebär några dagars uppehåll innan jag har samlat ny energi. All energi jag brukar kunna uppbringa på en dag går i stort sett direkt och enbart till fragglarna. Energi och tid för mig finns inte. Det känns nästan skrattretande att ens tänka att det skulle bli över energi till mig själv. Fast det stämmer ju inte riktigt till 100% eftersom att lägga energi på fragglarna är ju vad jag lever för vilket då borde innebära att all energi som läggs på dom även är för mig… Fast om det är så, varför drömmer jag då om den där omtalade egentiden? Då jag fantiserar om hur jag skulle ta det lugnt, göra saker i min egen takt och anpassa alla måsten efter energin istället för som nu då jag anpassar energin efter alla måsten?

Kevin ville gå till stranden och fiska krabbor idag men jag orkade inte. Så han frågade om vi kan göra det imorgon men jag var tvungen att säga nej. För soc kommer imorgon efter lunch och jag kommer inte orka. Jag kommer inte orka åka till stranden OCH vara ett levande uppslagsverk om mitt och familjens liv när soc kommer OCH vara mamma resten av dagen. Det är en sak för mycket för att det ska vara genomförbart. Att jag dessutom behöver åka till bvc med Maxen på tisdag gör att jag måste samla energi till det under morgondagen. Får inte ta ut mig för mycket för då orkar jag inte.

 

JAG HATAR ATT VARA SJUK!!!!! Jag avskyr att se mig i spegeln och se bristen på hår, att mina ögonbryn är borta, mina mörka tvättbjörnsfläckar till ögon! Jag avskyr att inte längre orka bära Maxen på samma sätt som jag brukade. Jag avskyr att känna mig svag! Jag avskyr att inte orka! Jag avskyr cancer!

 

Tacksam för att mina fragglar är de mest underbaraste utav fragglar och som ger mer energi än vad de tar. Maxen har varit sjuk i några dagar och Kevin har haft lekförbud denna veckan med bästisen efter deras jävulskap med färgen i början utav veckan vilket gör att jag har två väldigt pipiga pojkar just nu. Så Didja tänkte att hon skulle muntra upp dom och därmed göra min dag betydligt enklare. Så istället för att bara nöjesrida ut i skogen så tog hon och red hem istället så att pojkarna fick klappa och "åka lite häst". Underbara fina fraggel, tack för att du är du! 

 

 
Plötsligt kommer Didja inridandes på gårdsplanen...
 
 
Vilket gjorde denna killens hela dag!
 
 
Kevin tyckter att hon är bra stor men hoppade ändå upp han också efter en stund.
 
 
Och så här lycklig blev Maxen när han lyckats lirka sig upp i grannens knä för att greppa ratten...

Min dag i ett litet nötskal av foton...

 
Såklart att det måste vara det obligatoriska fotot också :) <3 

 

 

Efter att ha tittat på klockan en kvart innan den skulle ringa för att väcka mig så kunde jag inte annat än att konstatera att det var nog lika bra att ge upp det där med att sova. Kändes så där lagom lönt att somna då. Så istället la jag mig på rygg och gick igenom den kommande dagen med avslutningar och annat i tankarna. Sen somnade jag såklart och var som en död sill när klockan pep med sin elaka signal (i själva verket så piper den inte och absolut inte elakt även om jag tycker det vissa mornar haha). Det var bara att sega sig upp och få alla fragglarna matade, tvättade och iordninggjorda för att sedan ge oss iväg till bussen.

Bortsett från att Maxen som fick sin stackars mamma att jaga honom från början till slut, då han inte ville något annat än att ta över scenen med mikrofon och allt, så var det en riktigt lugn avslutning ändå. Mina fragglar har ofta för vana att bli lite för uppjagade när det är mycket folk och ”kuligheter” på gång som Kevin så ofta säger. Alla var de så fina och ovanligt snälla och artiga. Det är så skönt numera när saker och ting bara faller så rätt utan att det ska ha utkämpats ett smärre världskrig innan. Helt underbart känns det faktiskt.

 
Här har vi Maxen som gör sitt bästa för att smita iväg från mig utan att ha en aning om att Didja står på motsatt sida...
 
 

Kevin frågade mig på bussen hem varför jag såg så glad ut. Jag svarade honom att det är för att jag ÄR glad! Jag är glad och tacksam över att ha så goa och fina fragglar!! Varpå han skakade på huvudet och inte tyckte att det var något att se så glad ut för. Sen satt han tyst en liten stund innan han säger att han kände samma sak eftersom han ”lyckades komma in i just min mage så att han fick mig till mamma.” Vilket fick mig att pussa lite extra på honom och skina ännu mer som en sol. Strax efter att vi gått av bussen så säger han plötsligt att ”det var en jäkla tur att det var mig han fick för tänk om han hade fått någon han inte kände…” Lille pojk, vilka tankar och funderingar du har. Vissa kommentarer han kan komma med kan få mig att vika mig dubbel av skratt inombords, andra får mig att bara älska honom ännu mer intensivt och andra får mitt hjärta att nästan gå i tusen bitar.

 

 
Här lyckades han smita en liten stund.. Det är vid såna här tillfällen jag kan sakna ängås! Där var Max hej och du med allt och alla och alla hade lite överseende med Maxen när han smiter iväg och vill sitta med de andra barnen och liknande. 

 

Sedan hade dagen sin gilla gång. Jag och Maxen var ute ett tag i ett par omgångar. Fragglarna var inte på fritids idag så Kevin gick här och vankade tills hans kompis Ola kom hem. Kevin och Ola… Ler och långhalm… Jäkla satongar! Och underbara små skatter! Ola kom hem och Kevin var genast på hans trapp. Bara 2 timmar senare så står Olas pappa på min trapp… Kevin och Ola hade smugit ner i källaren i deras hus och lekt med färgburkar de hittat där. Stora färgburkar! Mycket färg! Och nu låg all färg på golvet… Och i resten av huset eftersom de sprungit omkring som galningar efteråt… Jäkla satongar!

Men men, mer än halva dagen var ändå otroligt lyckad så jag försöker att fokusera på den känslan istället nu när alla sover och jag ska sätta mig med lite försenat pappersarbete.  

 

 
Mitt lilla hjärta

 

Och just det, jag blev lite förvånad när jag fick paket idag. Från wish. Men ja har ju inte beställt något… När jag öppnade det så stod det att det var en gåva från ett av de företag som jag handlat mycket från tidigare. Och gissa om den gåvan gick hem! Det är en silikontopp med pip på, för att trä på vilken mugg eller glas som helst. Maxen drack helt otroligt bra ur den så nu ska jag bara vänta lite till för att se om han kommer att bita av pipen och därmed sabba typ hela funktionen eller om han kan hålla tänderna i styr. För om denna funkar i slutet av veckan så är det jag som kontaktar företaget med anledning av en order med fler av dessa ”lock”. Så jävla bra bara!! 

 

 

 

Varför går man som vuxen in och läser här på min blogg för att sedan ta frågor om det man har läst med mina barn? Det undrade Didja när kuratorn på hennes skola berättade lite spontant sådär att han läser hennes mammas blogg och började ställa frågor till henne. Didjas klockrena svar var att bloggen har ett kommentarsfält som kan användas till att fråga! En del klassiska frågor som jag brukar få och som jag är van vid att ta. Frågor till mina barn som jag inte ser någon poäng med.  Frågor som ”vet du varför hon gjorde det?”  och ”vet du vad det var som egentligen hände den där kvällen?”. 

 

Helt jävla ärligt asså..!!!! Är det verkligen frågor man ställer till ett barn? På hennes avslutning? Som skolkurator när man inte har någon som helst relation till barnet. Inga tidigare samtal, ingenting! Nope! Nej! Nix pix! Aldrig! För mitt barn har inte med såna frågor att göra! Den som vill veta något, kurator eller annat, kan vara så vänliga att komma direkt till mig med sina frågor hädanefter!! Så ett långt och argt mail är nu författat till rektorn på berörd skola. Inte för att jag kanske förväntar mig så mycket resultat utav det men det fick mig att känna mig i alla fall lite bättre! Jävla kurator!

 

Man kan ju tycka att de som ändå jobbar inom vissa yrken borde förstå att det inte passar att ställa vilka frågor som helst. Men just när det kommer till dessa frågor så är de flesta (men tack å lov inte alla) likadana. Psykologer, kuratorer, läkare, lärare, socialfit.. nej, jag menade socialtant, alla är de precis lika nyfikna. Det spelar heller ingen roll varför man träffar de olika yrkesgrupperna heller.

 Jo lilla doktorn det är så här att min mans kusins sista barns lillebror är rädd för bananer. Kan det bero på nageltrång?    -Ja du Linda det kan man fråga sig. En annan sak jag frågar mig själv är vad var det egentligen som hände den där kvällen då hon dog?

Kanske är det inte riktigt så illa men ofta känns det så. Hur länge kan det finnas något kvar för den nyfikna att gotta sig i? Sen kommer självklart de ofrånkomliga kommentarerna som .. Ja, nej men du behöver inte berätta… Det är bara om du själv vill… Jag hoppas inte att du tog illa upp för att jag frågade… Jag menar inte att vara nyfiken… Nähä det trodde jag! För du låter jävligt nyfiken i mina öron men ok då har jag kanske missuppfattat allt eller?  

 

 
Lite (eller kanske snarare rätt så mycket) så känner väl jag nuför tiden.. 

 

Sällan jag svarar på frågor numera. Känner inte att jag har någon anledning att tillfredsställa allt och allas nyfikenhet. Och är det någon person som jag vill ska slippa nyfikenhetsklådan så får de svar, men som sagt det händer allt mer sällan! Så du lilla kurator som sitter och läser denna bloggen.. Dagens inlägg tillägnar jag dig! Du kan väl ta och visa lite stake (om du kan hitta den!) och fråga Didjas mamma om varför och hur istället för att ta det med Didja!! Så ska jag tala om för dig precis vart du kan ta och stoppa din lilla nyfikenhet!!!

 

Så jävla kasst helt enkelt. Men det är ju bara min egna ödmjuka (?) lilla åsikt.. 

 

Längtar tillbaka till Canaria där frågor om det förflutna liksom bara inte existerade. Inte ens om någon fick höra något så blev det följdfrågor!! Varför? För att de flesta var för upptagna med igår, idag och imorgon. De levde i nuet och inte för 20 år sedan!!  Kass bild blev det också för att mobilen inte ville som jag ville så det fick bli en screenshot skickad till datorn och sen uppladdad... Hmm inget går min väg ikväll. Nope, nu ska jag sätta mig med mina ömma svullna vattenfötter som ser ut att tillhöra en flodhäst, i högläge och titta på något lagomt intressant avsitt av en ännu mer laom intressant serie. Inte vart det bättre med smärtan i mina stackars flodhästfötter när jag råkade sparka i tröskeln heller ajajaj!