Sedan skolan började för vad..? 2 veckor sen mas o menos..? Så har jag varit där jag vet inte hur många gånger. Men nu har jag fått nog! Nu är jag så förbannat jävla trött på att små ungjävlar tror att de är något för att de hackar på någon annan! För att inte tala om hur jävla trött jag är på alla sexuella trakasserier som pågår där. I början på förra veckan så blev det bråk när jag skulle lämna av fragglarna. Inte bråk med mina fragglar utan med äckliga småpojkar i 14-15 års åldern eftersom jag fan inte tar att de skriker hora till min fraggel. Vidriga små svin! Där står en liten pojk som inte kan vara mer än 1,40 cm lång med skorna på och skriker att "Jag ska knulla dig!... i fittan..!"  till mig. Trots min ilska så kunde jag inte låta bli att skratta. Men snälla lille pojk!? Med vadå??     Aaah asså helt ärligt så vet jag inte vad jag ska säga... Vad är det för fel på människor? 

Onsdag och torsdag lyckades jag inte få henne till skolan. På fredagen beter de sig som svin igen och jag fick nog. Fan det var många år sedan jag gick loss i samma korridorer... Så tillbaka ner i sandlådan men denna gången som en lejonmamma redo att döda för min fraggel. Sedan spelade det mig mindre roll att den jag sökte var inne på en lektion just då. Det var ju bara en fråga om i vilket klassrum den lilla råttan befann sig i. Eller ah, så liten är han inte. Rätt fet faktiskt. Fan han ska va glad att tiderna förändrats!! (Fast när fan gjorde de det?) På min tid va det fetknoppar som blev påhoppade… PUTA MADRE

Nåja, jag borde ju ha kommit ihåg att den skolan är rätt snabb på att på att skicka både sina största och tuffaste lärare men även de bästa förhandlarna… Mjoo, för att göra en lång historia kort så fick jag inte ut råttan ur något klassrum då alla var låsta och jag manövrerades in till en rektor som efter att ha lovat på alla de sätt och vis att ställa vederbörande till svars fick mig att ta min fraggel och lämna skolområdet. Senare på eftermiddagen så fick jag ett sms om att de gått vidare och redan vidtagit åtgärder. Hmpf som om det skulle kunna kallas åtgärder… Jag kan nog fan visa honom åtgärder…

Igår ringdes jag åter till skolan. Så trött på det. Kokade inombords hela vägen dit. Helvete ta den äckliga lilla ungen som gör nästa grej!!! Känns som om jag ska explodera. Rädd att jag gör det också…

Idag ringer de igen... HELVETE!!!!  

 

 
Sjukt tacksam för mina små getaways.......
 
 

För övrigt så har jobb tagit mycket tid. Haft 2 föreläsningar som tog mycket tid att förbereda. Sen har det blivit lite resor och till min lycka (japp precis så skönt är det är vara fraggelfri ibland) så har jag lyckats åka bort utan fragglarna! Helt otroligt att få sova en hel natt med sammanhängande sömn. För att inte tala om alla underbara ”dumheter” man kan göra under tiden som inga fragglar ser haha Förstår inte hur jag någonsin skulle kunna trivas i landet jag bor i. När det finns ställen på jorden där man inte hängs offentligt mer eller mindre för att du sätter dig och röker din Joppe… När det finns ställen med sol.. Värme..  Åh, bara önskar så att vi aldrig hade åkt tillbaka till Sverige. Men men nu är det gjort och det är bara att stå ut tills den dagen kommer och vi kan åka igen. Till dess så får jag helt enkelt leva på mina små getaways. Livet suger rätt ordentligt och det är helt underbart att åka iväg och komma hem och orka springa i uppförsbackar och motvind. Fraggelvakt är det nästan lögn i helvete att hitta men skam den som ger sig.

 

 
En snabbis in i affären och köpa lite sista av den viktigaste ingrediensen för en stunds underbar avkoppling innan jag är tillbaka vid gränsen... Hade aldrig stått ut i Sverige om det inte vore för grannländer!

 

Letar fortfarande bostad. Som en tok. Men nope. Inget. Nada. Blir knäpp! Men men förr eller senare så ska det väl ändå ge med sig. Hoppas jag… Dags att utvidga sökområdet lite mer tror jag och kanske inte vara så upphakad på vissa ställen eller städer.

 

Försöker stoppa huvudet i sanden så gott det går. Lite mycket just nu. Men om 10 dagar så ska Maxen äntligen till läkaren (har ju bara väntat på detta besök sedan vi landade i Sverige mer eller mindre) och då hoppas jag på att habiliteringen ska komma strax oxå. Jag är nu färdig på sjukhuset… Jepp, så är det. Helt färdig. Eller ah, jag ska ju tillbaka för återbesök men just nu vägrar jag att räkna dom. Men inte för att det märks överdrivet mycket i mitt schema att en sak trillat bort med tanke på att tre nya tillkommit. Fan! Jag är trött på att bara springa runt och jaga tiden! För det blir sällan någon över. Drar på leendet och fake it ’til I make it…

 

 
Fake it 'til u make it.... 

 

Relationer. Finns det något mer krångligt? Jo, det skulle väl vara känslor i så fall. Men känslorna hänger allt för ofta ihop med relationer och hur de ser ut. Jag släpper sällan människor inpå mig. De gör oftast bara mer skada än nytta. Människor sviker, hugger i ryggen, skadar, ljuger och står sig själva närmast. De flesta i alla fall. Och oftast. Men inte alla och inte alltid. Just nu känns världen jävligt osäker för jag har öppnat upp för en människa att ta sig in i min trygga värld där inga utomstående har tillträde. Samtidigt som jag hoppas på att det ska vara annorlunda denna gången så kommer jag på mig själv att tänka saker som jaja jag får väl roa mig medan det varar för snart nog sitter jag där skadad igen och människan ifråga kommer att vara långt borta. Men det är väl bara att se det från den ljusa sidan och se det som positivt att jag ändå fortsätter att hoppas antar jag. Men jag vet redan att det slutar med att jag kommer att dra på mig nya skador inuti. Relationer. Gillar dom inte. Människor. När det kommer till att släppa på garden så är det jobbigt. Speciellt när jag har mina onda aningar redan från början. Fan, jag bara vet att jag kommer att ångra detta längre fram men jag behöver det just nu. Även om känslan av att vara sårbar gör mig rent fysiskt illamående..

 

 
Alltid samma procedur innan jag möter någon. Kolla spegeln, blinka bort tårarna som bara vägrar att försvinna och dra på leendet.
 
 
Men det är lugnt, jag behöver inte vara orolig. Ingen tittar nära nog för att faktiskt se...

 

Får frågan ibland. Hur mår du Linda? Jag svarar sällan. Undviker det så långt det bara är möjligt. Va fan hälper det att gnälla mer än vad jag redan gör? Nä, jag vill inte ens veta själv hur jag mår. Har inte tid med det. Har ingen ork. Tar det sen. Någon annan gång längre fram när allt annat funkar och jag kan få bryta ihop en stund. 

 

 
Inte svårt att hitta stunder att njuta av livet när solen skiner såhär... Joppan njuter av värmen och jag likaså. Bävar inför höst och vinter med alla sjukdomar för Maxen. Vill inte alls ha kyla!!
 
 

Tiden går för fort! Jag hinner ju inte med någonting. Dagarna avlöser varandra fortare än vad jag hinner vända blad i kalendern...

Vi måste flytta! MÅSTE! Kan liksom inte stanna här. Olämpligt i allra högsta grad. Förstår fortfarande inte hur socialtjänsten tänkte när de flyttade oss hit. Sen ett tag tillbaka så har jag haft klartecken att vi kan flytta och gå vidare med våra liv. Men hur lätt är det när bostadsmarknaden ser ut som den gör?

Tröttsamt. Nu är gängen häromkring ute efter Kevin och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har varit ute och hotat med allt möjligt om de inte lämnar min fraggel ifred. Nu får han inte gå ut utan mig men det funkar ju inte heller i längden. Jävla skit. Jag kan ju se vad de ser och han skulle passa perfekt för ändamålet. Han är liten, snabb och smidig. Men över min döda kropp att någon av mina fragglar springer ärenden åt gatupatrask!!! Tack snälla socialtjänsten för att ni placerade oss i ett av Sveriges största getton där 8-åriga fragglar är eftertraktade för att springa med små paket i knarkträsk. Kokar av ilska bara jag tänker på det. Snart börjar skolan och jag kan inte längre hålla koll 24/7. Måste flytta! Måste ha nya skolor! Måste ha en annan värld där mina fragglar kan gå ut på gården utan kanyler i sandlådan, utan att deras jämnåriga redan varit springfragglar/småsäjlare de senaste åren… Jag blir knäpp. Jag ser farorna överallt och mina små är så totalt utsatta.

Jag har kämpat hårt för att hitta något innan skolan börjar men det börjar ju helt klart kännas rätt tröstlöst. Har några hus kvar som jag ska titta på. Men hur ska jag få hop det? Hur ska jag lyckas rent praktiskt vette fan asså. Jag ska på visning sön, mån och onsdag. Funkar inte. Måste knö ihop tiderna på något sätt. Att husen ligger 50 mil härifrån gör inte logistiken lättare direkt. Funderade först om jag skulle försöka mig på att skaffa fraggelvakt och åka upp själv. Men hur ljuvligt och välbehövligt det än hade varit med ytterligare en liten paus, så känns det som ett alltför stort och näst intill omöjligt projekt att få till någon som har lust att hoppa in i mitt ställe för några dagar… Så det lutar mot att det blir till att packa de stora väskorna och hoppa på tåget med alla fragglarna på släp. Fragglarna gillar ju hotell så varför inte. Förutom att jag inte riktigt vet hur jag ska orka. Stressar livet ur mig känns det som. Jag som inte ska stressa…

 

 

Försöker njuta av solen, av värmen och det lilla som är kvar av sommaren. Försöker ta till vara på de små stunderna. Försöker uppskatta och njuta av vardagslycka. Men oftast händer något som ska sabba. Men de e som de e och jag är rätt van vid att ha stans jävla otur så när rutan pajar och man plötsligt står med rutan helt nere på bilen kl 17.50 och man helst inte ställer bilen så i det mindre trevliga område som vi blev placerade i… Ja då får man helt enkelt bara inse att man har 10 minuter på sig att hitta en verkstad som är villiga att fixa det innan de stänger… Eller så hittar man ett tryckeri med världens bästa gäng som fixade allt snabbt och lätt (eller kanske inte så jättelätt haha). Men nu är rutan på plats och med is i magen så parkeras den nu åter i gettot.

 

 

 

Gick till dagis för några dagar sen för att lämna Maxen. Jävla skitdagis! Jävla skitpersonal! Vilken skit att semestern är slut och det är ordinarie dagis som gäller för Maxen har haft det jättebra på sin sommaravdelning trots att de bytt ”resurs” 3 gånger under 4 veckor… Men men, i vilket fall så va jag där för att lämna honom och fick stanna kvar en stund eftersom den nya (!) ”resursen” (snarare outbildad fraggelvakt) inte hade kommit och sen en stund för att vara med eftersom hon var ny. Sen skulle jag gå hem. Men jag kom inte riktigt hem. Jag minns att jag gick från dagis. Minns att jag upplevde solen som extremt jobbig. Ljuset skar in genom mina ögon och exploderade någonstans i mitt huvud. Men sen är allt bara som en smet av osammanhängande minnesbilder. Nästa tydliga minne jag har så pratar en läkare med mig och det är inte längre samma dag. Mitt minne är fortfarande väldigt påverkat och jag måste vara riktigt noga med allt för att det ska funka för mig. Hjärnblödning. Sånt som drabbar andra. Sånt som läkaren hotar med när man stressar för mycket. Sånt som inte jag får. Eller jo, de fick jag visst. Min balans är påverkad. Jag som jobbat så hårt för att träna upp ansiktsmuskulaturen efter min TIA för några år sen. Nu är det bara att börja om. Fast denna gång blev det värre. Denna gång är det även andra delar av kroppen som är påverkade. Men jag knatar på. Eller haltar på. För jag hinner inte stanna upp. Om jag stannar upp så går min värld under och jag hittar inget annat alternativ än att bara halta vidare framåt så fort jag kan i hopp om att finna ett ställe att få stanna kvar på. Ett ställe där vi kan pusta ut och växa oss starka igen. 

 

 
 

Så att åka iväg med allihop på släp just nu känns nästan som ett projekt som kommer att bli spiken i min kista haha nä, men skämt åsido så vette fan om jag klarar det just nu. Men det märker jag väl.

Jag har verkligen inte tid att vara svag och kass just nu. Läkaren och jag rök ihop ordentligt. Blir så trött när folk tror att jag bara kan lägga mig ner och vara sjuk och skita i allt. Dumjävel!! Tror du inte att jag skulle vilja dra täcket över huvudet när jag är dålig? Men jag kan inte. För det är bara jag. Det finns bara jag. För mina fragglar så existerar ingen annan. Inte vad det gäller detta iaf. Inte när det kommer till vem som tar hand om dom. Kommer inte jag hem så kommer ingen hem… Och dom kan liksom inte riktigt klara sig med ingen… Så nej, jag kan inte. Jag måste hem. Jag måste. Men så snart jag bara har hittat ett hus dit vi kan flytta och då helst innan skolan börjar om 1 ½ vecka. Och så ska jag bara packa färdigt, fixa en flyttfirma som tar uppdraget med så kort varsel vilket brukar lösa sig om man bara betalar tillräckligt, och sedan likadant med en städfirma för flyttstädningen och sedan.. sedan.. så ska jag bara ställa Maxen i ny dagiskö, få in fragglarna i skolan, ordna med fritids, fixa alla deras fritidsaktiviteter och få allt att funka på en basnivå och då jävlar så ska jag.. eeh jag vet inte. Sätta mig ner? Pusta ut och ta det lugnt? Typ så är planen. Fast mer realistiskt är att jag hittar inget innan skolan och vi blir kvar och jag springer livet ur mig för att leta hus och vakta mina fragglar som försvinner ur min kontroll så fort jag släpper dom utanför dörren trots att det bara är till skolan, varvat med alla de gånger som Didja ska lösas ut från polisen… Äh, va fan skjut mig nu istället och få det överstökat för fan

Nope, här blir inget gjort när jag sitter och skriver… Dags att fortsätta storstädningen, måste skynda mig lite för jag ska snart iväg in till stan med fragglarna för att köpa skor innan jag ska hämta Maxen och dessutom så har jag ju ett par viktiga samtal jag bara måste få undanstökade men dom kan jag ta på vägen in till stan… Men nejdå, ingen stress…

Kunde inte haft en bättre helg! Några missöden ledde till att hela fredagen gick bort och jag fick boka om allt jag hade den dagen och kom i säng först efter 03. Lördagen blev desto bättre som tur var. Jag önskar såklart att jag hade kunnat stanna bara en enda liten ynka dag till men med 4 fragglar hemma så var det bara att åka hemåt hur gärna jag än ville stanna. Ett helt dygn med bara jag och mitt. Fy vilket ego jag känner mig som när jag inte bara känner så utan dessutom säger det högt. Men det var ljuvligt. Bara att sova utan att ha Maxvakt eller att slippa vakna av en häl som kommer med full kraft rakt i ansiktet. Att duscha i lugn och ro… Att… Att… Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med att berätta om allt som var så skönt.

 

 
Fraggelfria promenader och inte en aning om vart jag ska göra av mina händer när dom inte håller i barnvagnen...

 

Denna gången blev det Clarion Sign Hotell som jag bodde på. Gillar det eftersom det ligger så nära centralen så det är smidigt när man kommer med packning, men man får ju ändå gå bort till norra bangården så man slipper i stort sett allt drägg som man annars springer på ute på gatan precis utanför hotellentréns dörrar. Det är stort och opersonligt vilket passar mig perfekt.

 
De har grymt sköna sänga och kuddar!! just sayin' ...
 
 
2 timmar på hotellets gym och få ur sig allt från trötthet till frustration. HELT UNDERBART!!
 
 
Men vill man få äta sin frukost på Sign i lugn och ro så skulle jag rekommendera att man tar sin tallrik och går ut och sätter sig. Bankettsalen eller vad det nu är som de har frukostbuffen i är jättestor och människor springer fram och tillbaka och allt känns mest bara plåttrigt och rörigt. Men den känslan försvann snabbt när jag hittade ett ledigt bord på utsidan.
 
 
Riktigt jobbig miljö och jag är glad över att inte behöva jaga fragglarna här!
 
 
 
 
Själva frukosten var sådär och mycket var slut. Otålig som jag är så hade jag inte tid att vänta på att faten skulle fyllas på så jag körde på frukt och grönt. Mycket trevligare på utsidan som sagt 
 

Träffade även en kär gammal vän. Min äldsta och närmaste vän. Kanske inte den som man pratar med varje dag men den där som har funnits så länge och som man delat så mycket med att man inte är hel utan den andre. Att träffa honom gjorde gott för själen och hans närhet var lika lugnande för mig som min ibland har varit för honom.

Träffade ju fler under dagen. Vissa mer betydelsefulla för mig och vissa mindre. Andra möten var mer spännande och bjöd på nygamla upplevelser. Egot fick sig en ordentlig boost och det var länge sen jag mådde så här bra. Det var så pass bra att jag kunde ignorera det dåliga mammasamvetet som slog till så fort jag hörde att Maxen hemma grinat efter mig. Men det var ju väntat att han skulle göra det med tanke på att jag inte ens kan lämna rummet eller gå ut med hunden hemma oavsett vem som passar honom för han grinar efter mig. Men det gör oss båda gott att komma ifrån varandra lite ibland. Inte hälsosamt att leva så tätt inpå varandra som vi gjort länge nu.

 

 
Stockholm by night

 

Så först lite hustittande och sedan vidare iväg för att föreläsa innan det var dags för mer hustittande blandat med 24 timmar egentid och hotellboende. Helt otroligt. Känner mig som en ny människa. Önskar att det hade varat aningen längre dock.

 

 

Kan inte säga mer än att jag helt enkelt haft det oförskämt bra!! Men nu är det slut på friden och vardagen är redan i full rulle