Har varit lite ont om uppdateringar. Inte kul att enbart skriva om skrik och panik. Inte roligt att skriva om hur allt bara är jobbigt hela tiden. Ibland kan det vara svårt att se ljusglimtar i allt beckmörker. De knäcker mig inte men nog bryter jag ihop lite ibland. Bryter ihop en stund sen är det dags att resa sig upp och gå vidare. LVU förhandling. Skit. Hatar att sitta där. Tycker soc gör det hela till en fars med sina lögner och sitt falska sätt. Men spelar med så gott jag bara mäktar med.

Trött på hur myndigheters skit alltid ska misstas för att vara fakta. Trött på hur dessa leende falska människor kan tas för äkta. Min blogg stör verkligen socialtjänsten. En riktig vagel i ögat av någon anledning. Men jag orkar inte. Sitt ni och läs och vänd och vrid på allt tills det passar er agenda. Varsågoda. Jag vet inte vad mer jag kan säga… 

Men faktum är att de aldrig lyckats knäcka mig innan och de kommer inte att lyckas bättre denna gång. Detta kommer att bli en fight från början till slut vilket de kommer att märka. Så länge Didja har kvar sitt LVU och hålls inlåst på SIS så kommer jag att vara som en böld i röven på dom! Antar att de måste ha ett fint litet budgetöverskott på Tjörns kommun som de vill göra sig av med för detta kommer att bli en ekonomiskt kostsam historia för dom!! 

 

 
Längtar tillbaka till sommaren som då vi fortfarande var en familj. Nu är vi bara en trasig spillra av vad vi en gång var. Snevriden och illa åtgången av myndigheter och maktmissbruk.

 

 

Mitten på november… Hur kan tiden gå så förbannat fort när dagarna kan gå så fruktansvärt långsamt? Inte långt kvar till jul. Köpte de vanliga trista chokladjulkalendrarna till dom små. Men konstaterade efter att de blivit plundrade av ett gäng pojkar att vi skulle behöva nya. Men orkar inte se dom där trista chokladkalendrarna mer. Varje gång samma sak… Tjat om att få öppna baaaara eeeen till. Så jag tänkte vara så där pedagogisk och pysslig och göra en egen… En med en massa mycket bättre grejer i än en ofta gammal smaklös chokladbit inuti så att de kan tjata ännu mera om att bara få öppna eeeen till… För jag bara älskar tjat… eller inte haha

Tänkte på det.. Didja ska ju också ha sin kalender.. Om den då är hemmagjord i små påsar eller liknande.. Då får hon ju inte ta in den. Kanske kan man få plitarna att förvara den på kontoret och att hon får öppna en per dag ihop med dom? Smidigt sätt att se till att hon inte plundrar den 😂

 

En ljusglimt har vi.. Vi flyttar! Äntligen! Ett jättefint hus där alla får egna rum och en sådär lagom stor trädgård runt omkring. Bra kommunikationer in till stan men ligger lite i utkanten så man slipper ha barn i stan så att säga. För mina fragglar mår bäst på landet där de inte stör så många och där fragglar kan få vara fragglar. Toleransen när det kommer till fragglar är annorlunda på landet. Men så är ju å andra sidan pojkstrecken det också. På landet hittar Kevin på dumheter som att smyga in i hönshuset eller palla rabarber ur grannens trädgård. Som vi bor nu så är det typ färgburkar… Ska bli så skönt att komma ifrån allt här. Men ännu mer ser jag fram emot att få en fast punkt som bara är vår. Ett ställe som jag kan tapetsera, måla och göra om tills det är helt och hållet mitt eget.

 

 
Passade på att beställa en förstoring på Simone åt hennes farmor och farfar. Önskar att jag hade varit bättre på sånt under årens lopp. Men får väl bättre mig nu då helt enkelt. 

 

Maxen har svårt för när det kommer fram kartonger och saker packas ner. Han vill gärna ställa tillbaka allt på sin rätta plats. Det har ju funnits tankar ett tag på om han ska få bo hos sina gudföräldrar över flytten. Så slipper han all stress som en flytt för med sig. Så kommer han hem till vårt nya hus och allt är redan uppackat och på sina nya rätta platser. Synd att de andra är så pass stora att de går i skolan och att man inte va rikare än vad man är för då hade jag tagit alla fragglarna på en resa och låtit flyttfirman packa, flytta och packa upp så hade vi alla kunnat komma hem efter en lyxig semester och allt hade varit färdigt att bara flytta in och börja leva. Det hade varit något det… Måste ju nästan vara den perfekta flytten.

 

 
Om folk bara visste hur krångligt det är att få till en fotografering med min skeva lilla familj 😂 fast det finns ju andra skeva små familjer som förstår fullständigt. Som vet precis hur snabb man måste vara för att lyckas få det där fotot då fraggeln sitter stilla i en bråkdels sekund... 

 

Julafton… Ja, i år så blir den helt klart udda. Eftersom Didja inte får komma hem över jul utan den ska hon spendera inlåst på SIS, så tänkte jag att det är väl bara att packa ihop julen i en låda eller två och ta med oss alltihop till deras besöksrum så får vi väl fira jul där. Eller? Kan inte komma på någon annan lösning. Men det skulle inte förvåna mig om soc eller boende skulle sätta käppar i hjulen för oss. Typ att nope, inga besök på julafton eller någon sån skit. Men vi får väl se. Tänkte att jag skulle boka in besöket idag eller imorgon. Nästa vecka ska jag upp till henne igen. Hade önskat att jag hade kunnat åka oftare men det är knivigt att få ihop fraggelvakter.

 

Eftersom flytten kommer att inkräkta på julen en del så föreslog någon av fragglarna häromdagen att vi skulle börja med julen lite tidigare. Så i helgen väntas nu första julbaket vilket brukar komma lagom till lucia i vårt hem vanligtvis. Listan som hänger på kylen med de olika sakerna som ska bakas blir bara allt längre och jag misstänker att den kommer att behöva en redigering innan vi gör upp shoppinglistan. Lussekatter, pepparkakor och pepparkakshuset är standard. Likaså knäck och mintkyssar. Men i år tänkte vi göra något nytt och det verkar fragglarna ha tagit fasta på för nu står där allt ifrån geléhallon till ischoklad (inte för att jag förstår varför för varken jag eller fragglarna äter det). Jag skulle vilja testa att baka eget vörtbröd. Jag älskar vörtbröd!! Men har aldrig bakat något eget innan så det hade ju faktiskt varit kul att testa. Mjuk pepparkaka ville Simone baka så det såg jag att hon hade skrivit upp på listan. Kokostopparna med saffran och apelsin doppade i choklad som fragglarna gjorde för ett tag sen här hemma skulle passa perfekt nu till jul. Tack Roy Fares för perfekta recept som även små fragglar kan följa. Julgodis har de skrivit upp som en helt egen post haha Jaha får väl se va för recept jag kan hitta på julgodis som fragglarna kan göra. Fudge går ju att göra typ en miljard varianter på så där borde jag kunna hitta något som passar var och en av dom.

 

 
Familjen skev in action..... 

 

Beställde en canvas tavla på en av bilderna (den ovanför här) vi tog hos en fotograf i somras när vi var på our normals familjedag. Jag stör mig på att jag inte kan se ansiktet på Måne och Maxen men kan inte hjälpa att ja ändå tycker bäst om just detta foto. De andra känns så stelt och arrangerat. Detta är ju vi i ett nötskal liksom. Alla tillsammans men ändå upptagna med sitt eget. Eller alla upptagna med sitt eget men ändå tillsammans. Det är ju inte någon smickrande bild på någon av oss. Men den samlade bilden älskar jag. 

Mycket har hänt den senaste tiden. Didja som rymde och jag som till slut inte orkade med oron över att ha henne flängandes vind för våg ute på gatorna och därför uppmanade henne att söka sig till sina släktingar utomlands. Jag var livrädd för att hon skulle komma hem hit för det skulle tvinga mig att göra saker som jag verkligen inte ville. Nu vet jag att tusen andra människor misstog mitt meddelande till Didja. Men vad alla andra tror spelar mindre roll. Huvudsaken är att Didja vet. Som jag såg det så kunde jag inte få henne att gå tillbaka frivilligt. Jag ville inte heller bli tvungen att ringa polisen på mitt eget kött och blod om hon skulle få för sig att komma hem. Natt efter natt var hon borta (för mig kändes dessa dagarna som en hel evighet och nätterna var ännu längre) och jag visste inte vart hon var eller hur hon mådde. Visste inte om hon var hungrig eller kall. Visste inte ens om hon levde. Så hellre än att fortsätta att ha det så, hellre än att hon skulle springa runt lös och helt utan vuxen kontroll så tyckte jag att det var bättre om hon befann sig hos släktingar där jag visste att hon skulle vara trygg och dessutom ha det bra. Didja förstod och det var det viktiga. Sen om alla andra vill tro att jag uppmanar henne att rymma… ja då är de helt jävla flängda i huvudet. Jag ville bara inte ha henne lös ute, ensam och på rymmen… Men men, det problemet är ju inte längre aktuellt.

 

 
Älskade fraggel, du är så älskad och saknad här hemma! 💖

 

Didja var på väg mot tryggheten och jag hade börjat pusta ut. Nu var det inget mera ute på vift utan hon var på väg. Men hon ångrade sig. Liten fraggelsnörpa som hade hemlängtan… Hon vände hem igen. Strax innan hon skulle vara framme vid målet så bad hon om att bilen skulle vändas om och hon ville hem. Sagt och gjort så vändes bilen om och hon var här hemma tidigt på morgonen. Inte bra! Inte alls bra! Men jag tog in henne. Hon visste att hon skulle bli tvungen att åka tillbaka om hon kom till mig. Men hon trodde med ett barns naivitet att allt skulle gå att lösa om vi bara var tillsammans och pratade med dom… Efter en dusch, rena kläder och mat i magen så skulle vi prata lite innan det var dags för att ta tjuren vid hornen. Strax därefter knackade polisen på dörren och Didja omhändertogs ganska odramatiskt. Mitt hjärta blödde när hon gråtandes leddes ut härifrån och in i en polisbil som transporterade henne till länsgränsen där nästa polisbil tog vid och så fortsatte resan för henne tills hon var framme vid Lövsta. En SIS..! De placerade henne på SIS dom svinen! Fast så får jag inte skriva… Eftersom samma svin läser min blogg och gärna kommer med citat och annat härifrån och oftast laget helt ur sitt sammanhang för att påvisa vilken hemsk människa och fruktansvärd förälder jag är. Suck…

 

 
För att jag är som jag är när jag inte blev som jag skulle och på den vägen är det

 

Didja ringer mig jag vet inte hur många gånger på en dag. Hon ringer och gråter och undrar varför jag inte bara kan hämta henne. Gång på gång försöker jag att förklara och gång på gång misslyckas jag. Socialtjänsten är så oroade över min blogg och den skada de anser att Didja tagit och tar av den. För här står det minsann saker om mordet jag dömdes för. Här står det om när jag kämpar med maten. Här står det att jag är för en legalisering utav cannabis. Ja, jo, det stämmer. Det står en hel del. Men att placera oss på en skyddsplacering och placera oss bara några hundra meter ifrån där det mordet ägde rum...? Att fragglarna ska gå i samma skolor där jag och mina syskon gick och många lärare från då fortfarande jobbar kvar..? Där folk fortfarande minns… Ja nä men det kanske är lämpligare..? Att de ska få höra en massa saker om mig från andra? Skulle det på något vis vara bättre? Nu läser inte mina fragglar min blogg. Varför skulle dom? Det är ju vår vardag… Det är ju inte som att de inte redan är medvetna om vad som händer runt omkring oss. Socialtjänsten klagar ofta på att vi flyttat runt mycket. Men de flesta flyttarna har antingen berott på att vi placerats eller pga. att jag när tjejerna var små gjorde allt i min makt för att dölja mitt förflutna och när det kom fram (för det kom alltid fram till slut på någon jävla omväg) så fick vi flytta för det drabbade fragglarna. Aldrig att folk kunde komma till mig med sina nyfikna frågor eller smutsiga påhopp, det är till fragglarna allt sånt kommer. Det är ju faktiskt först de senaste åren som jag inte har dolt allt. Och sedan jag gjorde det så har mycket förändrats. Det kommer inte längre råttor till människor och ger mina fragglar tjuvnyp i form av kommentarer och annat. (bortsett från en skolkurator för något år sen som minsann hade läst och ville veta lite extra snaskiga detaljer…) Nu är allt öppet och ingen tjänar på att viska och tassla. Att stå leende och falsk och försöka påstå att de är där för att hjälpa för att långt senare avslöja att de i själv verket hela tiden haft för avsikt att stjälpa..? Det är lämpligt då eller? Jag orkar inte… Jag vill inte…Men vad har jag för val? Dom har min fraggel. Det är bara att inse att det är dags att samla ihop kavalleriet och göra oss redo för nästa slag i ett krig som bara har barn och deras familjer som offer. Till skillnad mot soc så har varken jag eller Didja lyxen att stänga av och gå hem. Vi har inte uppehåll i vår verklighet bara för att de tar semester en vecka och inget händer förrän de är tillbaka. Vi har inte lyxen att se fram emot julen för vi vet att vi inte kommer att få fira den tillsammans.

 

 
Det är kanske en jäkla tur att du inte kan se dig själv genom mina ögon för då hade nog egot på dig vuxit sig så stort att hela du sprack... Min vackra fraggel 💖

 

Enligt dom är jag roten till allt ont i Didjas lilla liv. Ett litet liv som de under många år har styrt. Men sånt nämns inte nu. Inte heller nämns alla de gånger de berömt mig och min föräldraförmåga. Tur är väl att jag ändå har mina inspelningar haha Men vad spelar väl inspelningar för roll när allt de präntar ner på papper tas för en absolut sanning och fakta?

Så mycket i mitt huvud just nu handlar om Didja och hennes tillvaro. Skulle jag för en sekund glömma så påminns jag snabbt när hon ringer och jag hör henne gråta. Snälla mamma… Hur många gånger på en dag säger hon inte dom orden? Snälla mamma… Men älskade fraggel jag kan inget göra! Inte mer än vad jag redan gör. Jag lovar dig att jag kommer att kämpa tills mitt sista andetag men det vet du redan. Men jag kämpar i en motvind utan dess like. Jag var ganska så nöjd med advokaten jag hade vid förhandlingen. Men även det skulle tas bort eftersom socialtjänsten plötsligt skulle ha en advokat från samma firma vilket ledde till att min advokat fick begära att bli entledigad pga. jäv… Så men va kul då. Deras advokat jobbar ihop med min numera entledigade advokat… För min del så kan ju jag tycka att det inte var min advokat som skulle bli entledigad i detta fallet… För min del så fortsätter det att föreligga jäv med tanke på att de som sagt jobbar på samma firma och det ligger i firmans bästa intresse att vinna sina mål (självklart) och målet är nu inte längre att vinna genom att få bort hennes LVU eller åtminstone få henne placerad där hon inte tar direkt skada vilket hon gör där hon är nu, -nu är deras mål helt plötslit det motsatta, att få hennes LVU fastställt och bortom alla tvivel.  Känns ju sådär lagom rättssäkert. Nåja, inget jag kan göra något åt så jag får försöka att inte tänka på det och haka upp mig på skiten.

 
Att vara stark för Didja tar enormt mycket på mig. Men det spelar mindre roll för fragglarna kommer alltid att gå före inte bara alla andra utan även mig. Jag lovar att stå kvar och vara precis så stark som du behöver mig. För dig klarar jag allt och lite till

 

Så svårt bara, att denna stora lilla fraggel som jag gjort allt för att hålla kvar på en lagom nivå medan hon själv slagits med näbbar och klor för att vara vuxen… Hon fick bli vuxen över en dag när socialtjänsten fick nog. Nu när hon var kallad för att vittna i en rättegång så kunde det inte ordnas så att hon kunde komma till rätten utan istället blev hon transporterad med kriminalvården till Linköping där en videolänk upprättades för hennes deltagande. Transporterad med kriminalvården… Hon frågar mig vilket brott hon begått och jag kommer med menlösa förklaringar om att det är så det går till även om hon varken begått eller dömts för ett brott. Hon frågar mig varför de låser in henne om kvällarna och jag står utan svar. Hon frågar varför hon inte får gå i skolan och jag försöker komma dragandes med skitsnacket som jag själv fick höra en gång i tiden.. att det är klart att hon får… de har ju en egen skola på området… Hon frågar mig om varför hit och varför dit och jag gör vad jag kan för att ge henne bra svar som funkar med verkligheten. Men hon hör mig inte. Hon fortsätter bara att ställa sina frågor. Frågor som om jag ska vara helt ärlig, inte har några bra svar. Varför ska hon behandlas som en dömd vuxen? Varför ska hennes cell ha pansarfönster? Varför ska hon inte ha någon trygg människa i sin närhet? Varför får hon inte hit och varför måste hon dit? Varför måste hon lita på människor som hon inte känner? Varför tvingar jag henne att sköta sig? Varför måste de klä sig täckande? Varför anställer de istället inte personal som inte tittar på barnens nakna hud?

 

 
 
Skylten avslöjar på parkeringen om vart du har kommit om du nu missade den låsta bommen eller alla kameror...

 

Ganska så i början av hennes vistelse på Lövsta så ringde hon hem och var riktigt upprörd. Mamma dom slåss här! Jaaa, svarade jag lite frågande. Ja men du förstår inte, dom slåss med personalen och dom skriker en massa saker till dom, fortsatte hon. Ja jo men det kan bli så ibland där, fortsatte jag lite osäkert. Ja men mamma, det är inte det värsta! Personalen slår ju tillbaka!! För en tjej här bet en personal i knät. Och fastän hon hade släppt så dunkade dom in hennes huvud i väggen strax därefter, nästan skriker hon till mig. Ja jo, men om nu hon bits så är det väl så att de känner att de måste försvara sig försöker jag att förklara. Jag försöker förklara det här med att de faktiskt får ta till våld. Eller iaf så pass mycket våld som de känner att situationen kräver. Men hon köper det inte. Men mamma, dom gjorde det ju efter att hon hade släppt…

Hur ska jag förklara??

Eller när hon en morgon ringer och bara gråter. Det enda jag lyckas urskilja är att det är blod överallt. Det tog mig några minuter att få klart för mig att det inte var blod från min fraggel… Men tjejen som hon delar modul med hade gått in i duschen och gråtit så pass att Didja vart orolig och försökte knacka på för att kolla hur det var med henne. Inget svar gjorde henne mer orolig och hon bankade på dörrarna för att tillkalla personal. Personalen som helst inte går in i modulerna efter läggdags hade tagit lång tid på sig innan de gick med på att låsa upp och gå in i modulen. Tjejen i duschen låg vid detta tillfälle mer eller mindre medvetslös om jag fattade Didja rätt… Eftersom manlig personal inte kunde gå in i duschen eftersom flickan inte var ”anständigt klädd” så var Didja först på plats… Didja var den som inte kunde sova sen med tanke på allt blod som fortfarande var kvar i hennes badrum och som hon inte kunde sluta tänka på….

 

Hon är livrädd för både de andra som är där och för den större delen av personalen. Här har man en trasig tjej som för inte så länge sen utsattes för en våldtäkt och då placerar man henne på ett av de värsta ställen vi har i Sverige? Ett ställe där hon tvingas att ha med manlig personal att göra. Ett ställe där de ska lära sig att skyla sina kroppar för annars så vad..? tittar den manliga personalen..? eller kanske ännu mer med tanke på vad tidningar, Sveriges radio och även IVO skriver..? Ett ställe där hon ska visiteras. Fråntas alla sina rättigheter. Låsas in. Är det så man lär de barn som vägrar att lyssna att lyda? Genom hot, frihetsberövning och våld? Lär vi henne att lyssna såhär? Eller är det jag som ska lyssna? För läser jag vad socialförvaltningen skriver så är det förvisso hon som gör fel men de menar att det helt och hållet beror på mig och min bristande omsorgsförmåga. Så är det kanske jag som ska lära mig att lyda och anpassa mig efter vad just denna socialförvaltningen tycker och tänker? Om jag backar då? Blir det bättre för min fraggel då? Slutar de med att förstöra hennes liv då? Om jag inte fanns i bilden? Skulle det hjälpa? För det är ju jag enligt dom som är Didjas största problem. Så om jag backar? Vad ska jag göra? Skriva över ensam vårdnad till hennes biologiska pappa och själv backa undan? Skulle det hjälpa? Skulle de behandla henne drägligare då?  

 

 
 
 
 

Didjas gudfar var hos henne och hälsade på för några dagar sen. Att mitt besök var halvt övervakat brydde jag mig inte nämnvärt om. Jag är van. Kunde inte bry mig mindre. Nästan istället så jag tycker synd om den personal som blir utsedd att sitta vakt för hur roligt kan det kännas att veta att man är oönskad och i vägen? Dessutom hade vi turen att ha trevlig personal… Men för honom så bara måste det ha känts bra konstigt. Han som själv jobbat som barnutredare jag vet inte hur länge skulle nu sitta i ett väldigt övervakat besök. Han som själv placerat ungdomar på diverse vidriga ställen, skulle nu övervakas. Didja fann det hela ganska skrattretande, själv tyckte jag mer att det kändes tragiskt och vad han kände vill jag nog inte ens veta. Så varför skulle det övervakas? För att hon inte skulle kunna säga vad som helst? Jag vet ju att hon fick ta några saker med honom per telefon istället eftersom hon inte vågar prata om vad som helst framför personalen. Var det därför? Hon ville ha ett svar men jag hade inget bättre än att det nog tillhörde deras rutiner.

På samma sätt som när hon vill veta när hon ska få komma hem och jag inga svar har åt henne. Först måste hon lära sig att vara bekväm med att bara vända sig till personalen med sina problem. Vänja sig av med tanken på att komma hem. Vara mer eller mindre tillfreds med att inte få komma hem. Det kan jag ju inte säga till henne… Så jag fortsätter med lite diffusa och svävande svar. Säger att jag inte kan svaret och ibland att det inte finns något svar på vissa av hennes frågor.

Mitt besök för någon vecka sen var fruktansvärt. Det gjorde så ont i mig att jag knappt kunde andas. Att se min älskade fraggel vara mer inlåst än vad jag själv var. Enda skillnaden är att hon är 14 år och inte dömd för något brott, medans jag var vuxen och dömd för mord. Men sanningen är att hon är mer inlåst än var jag var. Dessutom på jävla fucking Lövsta av alla jävla ställen. Att lämna henne där var utan tvekan något av det värsta jag någonsin gjort. Men som jag försökte säga till henne när hon gråtandes bönföll mig att inte lämna henne där, så kan jag med Sveriges många gånger skeva och/eller förlegade lagar inte göra annat. Hon är min och kommer alltid att vara min men hon är ändå inte min längre… Jag har ingen rätt att ta henne någonstans…

 

 
Besöksrummet på Lövsta lämnar en hel del att önska och jag var glad över att jag hade kommit ensam för hur skulle jag någonsin få ur fängelsebilden ur huvudet på mina småfragglar om de skulle träffa sin syster såhär?? Där till och med tvn är bakom plexiglas och skydd. 
 
 
 
 
Eller vad sägs om det inbjudande och hemtrevliga badrummet? Fyttifan säger jag bara! Och där låser vi in barn?!
 
 
 
Där alla dörrar är låsta och där dörrhandtagen på insidan alltid har ett runt handtag. Varför? För att man aldrig ska kunna hålla emot om och när personalen vill ta sig in. För med ett runt handtag så kan man aldrig vara säker på att man får vara ifred ens på toaletten eller i sin egna cell. 

 

För den som vill läsa om Lövsta och bilda sig en egen uppfattning så är det bara att googla på Lövsta skolhem så får man upp bra mycket mer än vad man som förälder vill få upp när man har sin fraggel placerad där. Lägg sedan till att hela stället kategoriskt mer eller mindre förnekar allt eller i bästa fall förminskar och förringar det som hänt där gör ju inte att man känner sig tryggare direkt. Fortfarande så hålls  avdelningar stängda på IVO’s order. För många anmälningar om våld och sexuella övergrepp. Men det var för länge sen säger några ur personalen när jag ifrågasätter eller berättar om min oro. Sedan kollar jag på datumen för många av dess händelser… För länge sen? In my ass att det var länge sen! Förra året var inte länge sen! Eller så blir svaret att den personalen inte jobbar kvar. Fast det stämmer ju inte heller med tanke på att många som jobbar där just nu faktsikt har jobbat där i många år. Läser man vadIVO skriver så tar de upp just detta och menar på att problemen inte är borta även om de gjort framsteg.

...."Missförhållanden har kvarstått över tid trots att IVO informerat huvudmannen om bristerna, skriver tillsynsmyndigheten. Man anser också att det är allvarligt att viss personal – trots kritik och utbildningsinsatser – fortfarande är emot de riktlinjer och det arbetssätt som huvudmannen står för".... 

 

Så vem ska jag tro på? IVO eller personalen? Eller ska jag bara lyssna på Didja som ringer och mår dåligt och har ångest bara för att en viss personal ska jobba? Den som gör att Didja mer än gärna skyler sin kropp. Mamma han stirrar skitäckligt på mig. Han gör så håret står upp på mina armar... Vad ska jag svara på det? Prata med någon annan av personalen? Ja jo men det har jag redan sagt men hon vågar inte säger hon. Rädd för replissalier. Rädd för att det ska bli ännu värre. Rädd för vad som ska hamna i hennes journal om hon säger något. Åh helvetes jävla fan asså! Min fraggel är rädd och jag sitter med bakbundna händer och kan inte göra mer än att trösta och lugna.  

För den som själv inte orkar sitta och googla så kan ni istället klicka på länkarna nedanför här... Såhär behandlar och vårdar vi de barn som behöver hjälp... 

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/lovsta-ungdomshem-far-svidande-kritik-av-ivo-1

https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=87&grupp=23387

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6548801

https://nyheter24.se/nyheter/inrikes/565777-lovsta-valdtakt-flicka

 

 

 
Som alltid när jag ska någonstans så väljer jag antingen fel bil eller fel chaufför. Denna gången var det visst fel däck... igen. Fasiken, ibland är jag riktigt nöjd med att vara baksäteschaufför... hahaha eller ja.. så mycket hahaha var det väl kanske inte just där och då med tanke på att även denna smått otåliga baksäteschaufför blev ju försenad... 

 

 
Även stackars Joppe blev utspökad på Halloween 🤣

 

Ikväll kör vi magsjuka här hemma. Än så länge är det bara 2 fragglar som stått böjda över toastolen men Maxen såg inte riktigt ok ut när han somnade han heller så när de andra fick varsin hink bredvid sängen så fick han en också. Just in case liksom haha Lite extra trist med helgen eftersom vi hade planer ihop med vänner men men det kommer fler helger. Halloween kom och trots att vi var en fraggel kort så blev det ändå lite trick or treat och en massa blodigt smink. För att inte tala om allt jäkla godis fragglarna hade lyckats få ihop under kvällen. Morgonen efter så vaknade vi alla ungefär samtidigt och alla med samma äcklade min. Va i hela h-vete var det som luktade så jävla illa?! Ja, efter att ha kollat så inte hunden hade blivit magsjuk under natten och både spytt och skitit inne (vilket han tack och lov inte alls hade gjort haha även om det kanske hade varit att föredra med tanke på att det iaf hade gått att ta bort och därmed blivit av med stanken) så var det bara att inse att avloppet som alltid luktar illa här hemma nu var så illa att det inte hjälpte ett dugg med att vi är noga med att stänga toadörren. Fyttifaskien va jävla illa det luktar från vårt badrum. Och när jag pratar med fastighetsskötaren så rycker han bara på axlarna. Tydligen så luktar det inte bara om mitt badrum utan halva huset har samma klagomål. Jahopp men va kul då. För jag antar att det betyder att vi kommer att dras med stanken tills vi flyttar. Tur att det inte är så lång tid kvar till dess. Men dessvärre för lång tid för att vi ska kunna hålla andan så länge.

 

 
Vad fraggeln ska föreställa vette sjutton faktiskt. Ett lik ville hon vara först. Sen var det zombie ett tag. Det slutade med att hon bara ville ha äckliga sår i hela ansiktet... Blä! Vad hände med de där söta små kostymerna de hade när de var små?? 
 
 
Linser var i alla fall livsviktigt enligt min fraggelsnörpa. Det var linserna som skulle avgöra huruvida hon hade lyckats eller inte. Tur att hon sa det först efter att jag spenderat en hel evighet med sminket haha 
 
 
Kevin frågade om det hade stelnat och om det satt fast. Jag hann inte svara innan han hade ryckt loss fliken som täckte ögat. Njae, kanske inte riktigt ännu ropade han efter att ha kollat spegeln.
 
 
Hoppas innerligt på riddare och älvor nästa år... Men jag tvivlar på att jag vinner den fighten haha
 

För övrigt så knatar allt på. Känns så där surrealistiskt när allt runt omkring en bara fortsätter trots att det känns som om hela mitt liv har stannat av efter att de låste in min fraggel. Allt runt omkring fortsätter som om ingenting har hänt. Bara vi som bär på saknaden och smärtan märker någon skillnad. Tack gode gud för rutiner och vanor. De gör att dagarna ändå fungerar trots allt. Nu tränas luciasånger för fullt och förväntan är stor som alltid inför allt som hör julen till. Hur det ska gå att fira när vi inte är kompletta blir en senare fråga. Kanske och förhoppningsvis så slår jag dom jävlarna på fingrarna och Didja får då istället för att bli inlåst den hjälp hon faktiskt behöver och kanske så finns där en gud trots allt och vi får fira även denna julen tillsammans. Under har skett förr...

Jag skulle så gärna vilja vakna och gå upp utan att världen snurrar av att jag sovit för lite. Skulle vara så underbart att dricka morgonkopparna utan klumpen i magen varje dag. Att lämna av fragglarna i skolan och på dagis utan ångesten över att dagis kommer att ha Maxen ute i kallt väder eller att Kevin ska hamna i blåsväder eller att Simone ska komma hem ledsen för att ingen vill vara med henne. Åka och jobba utan sjuttioelva avbrott med möten och samtal med skräcktjänsten eller deras hejdukar och utan oro för att Didjas skola ska ringa och säga att hon behöver hämtas. Att komma hem och stressa ihop middag och sitta avkopplat med fragglarna och äta lite snabbt innan vi åker iväg på kvällens aktiviteter. Komma hem, kvällsmat, saga och sedan plocka undan innan jag själv kan sjunka ner i soffan en stund innan jag själv somnar. Sitta där i soffan och vara fylld av dagens skratt och glada fragglar och inte behöva oroa mig för omvärlden. Jag vill vara upptagen med allt bra och inte ens ägna all skit en endaste tanke. Men det funkar inte så i mitt lilla liv. I mitt lilla liv så händer det alltid något. Kaka på kaka och med extra mycket grädde på moset. Det verkar inte spela någon roll hur jag än gör så blir det ändå nya katastrofer. Husbränder, cancer, misshandel, mobbade fragglar och skiten tar liksom aldrig slut. Så fort något börjar lätta så händer något annat. Så är det bara och som sagt så spelar det ingen roll hur jag gör för skiten bara fortsätter att komma. Så har det varit sedan jag föddes och det lär fortsätta tills den dagen jag dör känns det som.

 

 
Stressa lite extra på jobbet för att hinna med ett möte med advokaten inför LVU förhandlingen. Efter att ha gått fel så blev det en joggingtur till rätta adressen vilket resulterade i att jag satt helt genomsvettig på mötet 🤣

 

Men det går ändå. Trots allt så funkar det att knata på. Man får inte haka upp sig allt för mycket på allt som händer och istället fokusera på det som måste göras. Men att ha en fraggel för lite här hemma är utan tvekan något som gör det svårare än vanligt att knata på. Jag kan leva med vad som helst så länge jag har mina fragglar och nu saknas en. Fick ett meddelande från henne. Hon är på väg mot tryggheten. Men än är hon inte helt där. Än finns det en hel del runt omkring kvar att ordna med för henne. Min älskade fina! Här har jag i alla år försökt att få dig att vara en fraggel. Försökt få dig att förstå att vuxenlivet som du längtar så efter inte är så lätt och roligt som du verkat tro… Nu kastas du rakt in i en ful vuxenvärld där den visar sig från sin allra värsta sida. Det var ju inte så här det skulle bli. Men det är inte slutet och kampen är långt ifrån över!

 

Här kom en skock med ungar ikväll som undrade över Didja och var oroliga för henne. Fick hennes handväska av en av tjejerna. Tydligen hade de träffats under dagarna som hon var försvunnen och lämnat den kvar där. Kändes så slutgiltigt på något sätt att få den. Jag antar att jag måste förbi hemmet någon dag för att hämta hennes saker och kläder som jag tog dit åt henne för hon lär inte komma tillbaka dit iaf. Men svårt att förmå mig till det. Slutgiltigt som sagt… Känns så fel att inte ha henne hos mig.

Var på möte med advokaten idag. Snart dags för förhandling om huruvida hennes LVU ska fastställas eller inte. Jag begärde muntlig förhandling. Så fan heller att de bara ska få sitta och läsa några papper och sedan avgöra hennes öde. De ska åtminstone se oss som människor! Hon är en flicka vars liv riskerar att bli förstört om detta går fel. De ska inte bara se hennes namn på ett papper.

 

Kanske lyckas jag en vacker dag. Kanske kan jag få såna där vanliga dagar som jag längtar så efter. Till dess så knatar jag på och gör det som måste göras.