Jag känner mig helt förstummad. Lite som i chock faktiskt. Det är så fel att jag vet inte hur jag ska reagera om jag ska vara ärlig. Men jag vet däremot att jag måste ha varit bra nere i min egen skit och vältrat mig med tanke på att jag inget märkte av vad som pågick.

 

 
Sakta men säkert försvinner hans hemska sår och hans fina ansikte börjar bli synligt igen

 

Max. Han är så fin, så ärlig och uppriktig i sina känslor och vad han tänker. Det finns liksom inget ont i honom. Han ÄR glädje och lycka. Det är väl alla fragglar men… Kanske de som själva har ”ett sånt där barn” vet vad jag menar. Kanske måste man uppleva det själv för att veta vad jag menar. Men jag glömmer ibland att inte alla ser vad jag ser. Men de flesta gör det efter att ha varit med honom och lärt känna honom. Visst möter vi på människor med skev syn på Down Syndrom men det är oftast i förbigående och vi är väl helt enkelt inte vana vid att faktiskt bli diskriminerade.

Här hemma så är det ju fullt normalt att Max har ds. Det är inget man tänker på. Det är något han har, det är ju liksom inte vad han är. Han är som alla andra fast bara lite mer. Alla ha vi väl lite mer på ett eller annat sätt? Hans lite mer är ds. Didjas lite mer är tonårshormoner. Simones lite mer är… Ja och så fortsätter det. Alla har väl lite mer? Så varför är hans så illa? Med tanke på allt han ger i gengäld!?

 

 
Min älskade busfraggel som driver mig till vansinne men inte hälften så ofta som han får mig att le 

 

Max fick en dagisplats. Jag var i sjunde himlen. Efter 1,5 år hemma med mig 24/7 och aldrig lämna min sida har varit påfrestande för os båda och ja, alla i familjen har tyckt att det varit jobbigt eftersom Max ändå kräver mer koll än andra. Så den 1 juni skulle han börja med sin inskolning och äntligen få leka med jämnåriga. Han skulle bli stimulerad och suga åt sig en massa ny kunskap med alla nya, roliga utmaningar som han skulle ställas framför. Max var så förväntansfull. Han visste att han skulle få börja på dagis och till hans stora lycka så hade han fått en placering på dagiset som han ser hemifrån oss och som han så gärna vill in och leka på. Samma som de andra fragglarna i vår trapp går på.

 

 
Absoluta favoriten är HAPPY MEAL eller pizza som han själv kallar det 😂

 

Någon dag innan ringer rektorn och säger att vi ska komma till ett annat dagis i närheten på fredagen för att ha vårt samtal innan inskolningen. Vi kom dit och Maxen var i extas vilket bara eskalerade när han såg och hörde alla fragglarna som var ute på gården och lekte. Han vart rätt sur när vi inte stannade ute, istället gick vi in på ett samtalsrum där vi satt i 1 timme innan jag gråtandes gick därifrån. Max skrek hela vägen hem. Han fattade aldrig vad som hände. Varför fick han inte leka?

Under samtalet med rektorn och specialpedagogen så framkom det att den placeringen som han fått inte var lämplig som han kallade det. Inte lämplig…

Varför skulle det inte vara lämpligt? Jo, sa han, för att dom är å många barn där och fröknarna där har ingen utbildning. Och med tanke på Max tillstånd så var det inte lämpligt… (Jag undrar fortfarande vad det är för tillstånd han pratar om...)

När jag fick höra att han förväntade sig att ev. ha en plats ledig åt Max lagom till efter semestern någon gång i slutet av augusti så brast det för mig. Det blev för många grejer på en gång. Jag var tvungen att ursäkta mig och packa ner Maxen i vagnen och gå därifrån innan mina tårar inte skulle gå att hålla tillbaka längre.

 

 
Jag inser när kvällen kommer att det spelar ingen roll hur trött jag än är, hur mycket jag än har att göra och hur mycket jag än skulle behöva lite andrum... Jag gör allt för er mina fragglar! Du stannar med mig min minifraggel! Ända tills vi hittar det ställe som är rätt för dig! På med fejk leendet igen så jävlar ska mamma visa dom alla att man kan allt man vill. Eller iallafall kan jag det, det hänger väl bara på hur mycket man vill antar jag 😘

 

Några samtal senare till olika människor på kommunen så fick jag ett samtal från rektorn som sa att han skulle ordna en plats åt Maxen så fort som möjligt. På måndagen ringde han igen och berättade att han ordnat en plats och nu letar efter en resurs. På tisdagen ringde han igen och uppdaterade igen och så fortsatte veckan. Det kändes kanon när jag några dagar senare så fick jag beskedet att en resurs var anställd och att vi skulle komma på inskolning. Så jag och Max vart eld och lågor igen och såg fram emot allt som skulle komma.

Han skulle ju äntligen få börja på dagis!!!

Första dagen kom och efter att ha fått sitta i samma samtalsrum återigen någon timme och även denna gång få gå därifrån utan att se röken av varken barn eller lek så var inte Max rolig att tas med den dagen.

 

 
Båt är roligt men bara en stund konstaterade Maxen som snabbt blev uttråkad

 

Men vi fick träffat den nya resursen. En varm och vänlig äldre medelålders invandrar kvinna med sjal som täckte allt hon inte ”får” visa. Hon berättade för mig att även om hon inte hade någon utbildning så skulle hon ta hand om min son som om han vore hennes egen.

Själv tycker jag väl att utbildning spelar mindre roll och huvudsaken är att personkemin stämmer. Max kommer att lära henne allt hon behöver kunna och missar han något så finns det gott om kurser att gå. Så det oroade mig inte ett dugg. Visst hade det kanske varit enklare om hon haft någon koll men men det blir säkert jättebra tänkte jag.

 

 
Maxen har precis upptäckt naturgodis...

 

Nästa dag skulle vi vara på plats klockan nio men vi var sena och kom fram först kvart över och då var alla redan ute på gården och lekte. Jag tänkte aldrig på det då utan jag tog bara loss Maxen ur vagnen och lät honom springa ut på gården bland de andra. Resursen var genast efter och under hela tiden vi var där ( i hela 45 minuter) så fanns där alltid en fröken som gick mellan de fragglar som närmade sig Maxen och avledde dom på annat håll. När vi gick hem var Maxen förtvivlad och hade fortfarande inte fått leka med några jämnåriga. Imorgon tröstade jag honom. Imorgon blir det säkert bättre och vi är med på samlingen så du får träffa dom andra ordentligt. Men det visade sig senare att de inte ens har någon samling…

Nästa dag kom med dåligt väder och Maxen lekte med resursen i ”stora rummet” och jag satt i rummet intill. De andra lekte i övriga utrymmen. Så ingen lek med jämnåriga denna dagen heller. Nästa dag lämnar jag honom i 1,5 timme och när jag hämtar honom så leker han ensam med sin resurs bakom stängd dörr. Morgonen efter så vill inte Maxen gå till dagis. Han som varit så glad innan för att gå till dagis satte sig på tvären ordentligt när vi på vägen gick förbi en lekplats där 2 fragglar lekte. Han började gråta när vi gick vidare. Du får leka på dagis tröstar jag. Men han svarar mig att det finns inga barn på hans dagis. Han fortsätter att gråta och tittar på mig och säger Max ledsen och jag dör lite inuti. När vi kommer fram så är det en fröken i rummet. Vet inte vad hon heter. De verkar inte direkt öppna för presentationer utav varken Max eller mig. Jag leker lite med Maxen medan vi väntar på resursen och fröken X gick snart därifrån och lämnade oss ensamma. Dryga kvarten senare dyker resursen upp och jag väljer att stanna en stund innan jag ska lämna. Jag frågar resursen om de andra fragglarna och får veta att det är en småbarnsavdelning och att de inte är där just nu. Men att självklart så kommer Max att få leka med andra bara kanske inte just nu. Jag förstår inte så jag bestämmer mig för att ta det med rektorn.

 

 
Maxen var grymt nöjd med att det serverades tårta på Kevins skolavslutning som började kl 8. Helt ok dag att missa frukosten på verkade Maxen anse som tog om inte mindre än tre gånger. Det gör han väl dock aldrig under en vanlig frukost hemma 😂

 

När jag träffar rektorn så berättar jag lite om hur Max och jag uppfattar vissa saker och att vi saknar samvaro och lek med andra. Efter att han har upprepat samma undanflykter som jag fått höra av resursen så säger han till slut att ”Max började så plötsligt här och det får bli sakta men säkert att han träffar de andra barnen. De måste ju få en chans att vänja sig vid att han är här”… De orden fick mig att mer eller mindre bara vända på klacken och gå därifrån och min Max,- min prins, ska inte behöva gå tillbaka till deras jävla skitdagis där man stänger in honom medan man väntar på att de sndra små ska vänja sig vid att ha honom i närheten! Hörde hans sista ord som i ett töcken.. "handikapp"... Äh, nu går jag var min enda vettiga tanke just då och jag gick snabbt därifrån.

 

 
Jag älskar denna varelse så det gör ont i mig

 

Ju mer jag tänker på det ju mer går det runt i huvudet på mig.

Jag menar, va?! Stänger du in min fraggel och håller de andra borta för att han har down syndrom? Är de inte klok? Fattar du inte vad du gör? Max är precis som alla andra! Bara lite annorlunda… Vad gör du när övriga Sverige rockar sockar? Sjukanmäler dig och går inte utanför dörren eller står du för att du är ett kräk och bär matchande sockar? Fick du rektorsjobbet i present av någon full politiker med noll koll eller vad? Det är bara ett jävligt dåligt och osmakligt skämt kanske? Nä, fy fan för såna som dig!

Hur kan någon vilja stänga in min skatt? Hur kan man inte bara smälta och vilja ge allt för hans lycka? Hur kan man jobba på ett dagis och behandla ett barn så? Mitt barn! Det finaste jag har behandlar ni värre än vad man skulle behandla ett djur…

 

 
En varm och skön sommardag med mina fragglar... Livet blir inte mycket bättre än såhär!

 

Hur ska jag någonsin våga lämna honom på dagis igen? På något dagis? Jag skickade med ett info häfte med honom om sjukdomar, lite vad han gillar och inte gillar, vad han kan och vad han behöver träna extra på men den infon lästes aldrig fick jag höra. Visst jag sa väl det mesta på mötet men ändå.

Att hans resurs ber mig om tillåtelse att få ta med Maxen på toaletten ifall hon måste dit. För som hon sa så kan hon inte lämna honom ensam och de andra fröknarna ville inte kolla honom. Hur bra kändes det att höra då? Inte alls typ! Så trött. Varför kan inget någonsin bara funka? Alltid ska det vara skit i vägen för oss.

Att livet har sina upp och ner svängar är väl fullt normalt och något vi alla får stå ut med. Men just nu när jag befinner mig i en sån där ner sväng så är allt jobbigare och motigare än vanligt och därmed kommer även tankarna. De jobbiga tankarna. De är så mycket starkare än alla positiva saker jag försöker att fokusera på. Samtidigt som jag själv mår skit så upptäcker jag att Mannen med stort M och jag inte alls såg saker och ting på samma sätt och att vi lever i två skilda världar. Och hur det går återstår väl att se. Samtidigt så är min fraggelkobra ute efter blod (helst mitt) och gör vad hon kan för att såra och skada. Det är mycket nu.

 

Jag måste hålla för ingen annan gör det åt mig. Men tankar på att få slut på all skit en gång för alla tränger sig på. Skulle behöva söka hjälp. Men det finns liksom inget utrymme för det. Finns inget utrymme för mig. Känslan av att vara obetydlig, osynlig och oviktig. Mår verkligen inte bra. Försökt påpeka det några gånger lite fint till de som finns runt omkring men ingen tog någon notis. Slutade med att jag skrek ut det. Men inte heller då brydde någon sig utan det blev mest mer sparkar och hårda ord. Jag torkade mina tårar och blev tyst och alla blev genast nöjda och fortsatte som vanligt. Jag gick sönder lite till inuti. Ingen vill veta hur jag mår. Ingen av de som står runtomkring bryr sig utan de är nöjda med mig så länge jag biter ihop och bara finns för dom.

 

 
Konstaterar att badrumsspegeln är full av tandkrämsprickar och kan inte annat än att önska att det hade varit hela världen... 

 

Än så länge står jag kvar. Än så länge är jag här. Än så länge håller Maxens livsglädje även mig vid liv. För dom har bara mig. Mina fragglar… Dom har inga andra så jag måste hålla. Men samtidigt så kanske de hade kunnat få mer om jag inte fanns och var i vägen? Just nu är det jobbigt och varje andetag är en plåga. Försöker hitta de där positiva och glada sakerna att uppehålla mig vid men det funkar allt sämre.

 

Kan inte bo här. Av många anledningar. Jag har hittat något annat men då vägrar min fraggelkobra att följa med. Hon vill hellre bli omhändertagen av soc än att flytta härifrån. För här har hon sina ”vänner”. Och i hennes ålder betyder ju de allt… Sen att hon förstör sitt liv det spelar visst mindre roll. Kanske om någon annan än jag stod mellan? För jag räcker inte, det är plågsamt uppenbart.

 

Måste ha in Maxen på dagis! Han är så ensam. Jag åker kors och tvärs, är ute hela dagarna, allt för att han ska få träffa folk och få stimulans. Men han saknar vänner. Han saknar andra barn och vi lyckas inte hitta någon som vill leka med Maxen. Vilken lekpark vi än kommer till så vänder de andra barnen honom ryggen och jag ser hur hans hjärta krossas över att aldrig få vara med. Snart är det skoldags för honom och då är dagis och den lek han så behöver borta för alltid. Det plågar mig dygnet runt att se hur ensam han är. Han försöker på alla sätt han kan. Han tom försöker erbjuda sina leksaker eller godis till de andra barnen för att han ska få vara med men efter att de tagit vad de vill ha av honom så springer de sin väg och kvar står Maxen helt förstörd.

 

Just nu så är det ganska mycket kontakter med soc med tanke på fraggelkobran i huset. Sa vid det senaste samtalet att jag är trött. Att jag går på knäna. Att jag behöver få sova. Att jag inte håller. De svarade att de förstod det men att jag gjorde så bra så. Jag tystnade igen. Orkar ju inte. Vill bara att saker å ting ska funka men det verkar ju aldrig göra det så kanske är det dags att slänga in handduken? Kanske är det dags att ge upp? Envis i all ära men ibland måste man inse när det inte funkar längre. Och detta funkar ju inte.

 

Fragglarna är lediga och solen skiner. Så jävla typiskt. Fattig som en kyrkråtta så håller vi oss hemma. Kommer väl aldrig att repa mig ekonomiskt känns det som just nu. Vill inte stå med besvikna fragglar som återigen fick nej till allt ifrån glass till annan skit de vill ha eller göra. Orkar inte med konflikter i onödan just nu. Imorgon ska jag försöka lösa det så att Simone och Kevin kommer iväg till morfar som planerat. Didja lyser med sin frånvaro så kvar blir jag och Maxen. Det betyder att jag slipper ifrån pressen från fragglarna med att fixa tårta och skit bara för att jag fyller år. Då kan jag få glömma en dag som ändå inte förtjänar att firas.

 

Befinner mig som sagt rätt långt ner i min svacka. Vet inte om jag lyckas klättra ur den denna gången eller om jag tar en annan väg ut. Just idag känns allt nattsvart och imorgon kommer att kännas ännu värre. Men jag har fixat halva idag och ikväll har jag fixat hela idag… Så för nu tar jag minut för minut. Timmar känns för mycket. Så mycket tankar. Så mycket känslor. Så mycket smärta. Så mycket ensamhet. Så mycket att alltid sätta alla andra först men inte alls räknas från deras håll. Så mycket av all skit. Mår sämre än vad de flesta förstår. Men är det någon vits med att säga något? Blir det bättre då? Blir det annorlunda? Kommer några kommentarer och hjärtan att förändra hur det känns inuti mig?

 

Nope, på med mitt fejk face och ta med mig Maxen ut till gungorna nu… Kanske håller jag tills ikväll.. Kanske håller jag tills imorgon… Kanske håller jag… Eller inte. Spelar det någon roll? Knappt en handfull människor som kommer att märka det ändå. Jävligt jobbig känsla faktiskt det där. Den där känslan av att vara totalt onödig. Överflödig. Osynlig. Oviktig. 

Nytt ställe och nya vänner. Ingen bra början på tonåren direkt. Hade helt klart föreställt mig hennes tonår så annorlunda mot vad jag fick. Det visste jag ju förvisso från början men jag hade aldrig trott att det skulle bli såhär.

 

 
Ibland önskar jag att jag hade haft någon att prata om allt med... Men jag hinner inte mer än tänka den tanken innan jag minns att när jag gick igenom hennes mobil senast och fann en massa skit från någon jag en gång i tiden trodde att jag kunde lita på så njaaa.. nog inte den bästa idén. Ensam är ensam men man slipper hugg i ryggen

 

Det har varit mycket nu. Så pass att det är något nytt varje dag. Bit för bit så känns det som att jorden rämnar under mina fötter. All energi och ork läggs på helt fel ställe som det är nu. Jag har slagits och krigat mot system, myndigheter och nyfikna illvilliga jävlar till den grad att jag knappt vet hur jag ska göra annat. Men allt är så annorlunda denna gången. Känner mig helt vilse i ödemarken. Denna gången är kriget inom hemmets väggar och jag var verkligen inte beredd på något som detta. Men det är ju inte utan att en minns och skäms för allt man själv utsatte familj och omgivningen för under ens egna tidiga tonår. Det kom bara så plötsligt och accelererade så otroligt snabbt att jag knappt hann uppfatta vad som hände än mindre stoppa det i tid. Så nu står vi redan framme vid stupet och jag kan bara hoppas att vi överlever med förstånd och relation intakt.

 

 

För mig så är mina fragglar allt. Jag har byggt upp hela mitt liv runt dom och deras liv. Utan dom finns det ingen anledning till någonting. Jag har gått genom mer än ett helvete för dom och skulle utan tvekan göra om det när som för dom. Men jag hade aldrig i mina vildaste fantasier trott att jag imorse skulle sitta här och ha ont i magen inför ett möte på eftermiddagen, där vi ska prata om min stora fina fraggel och hennes möjligheter och förmåga att kunna få bo kvar hemma, men även andra alternativ ifall att det inte funkar och allt fortsätter som det har gjort de senaste 2 månaderna.

Familjebehandlare blev det med lite annat smått till. Inget som kommer att göra någon större skillnad och återigen tänker och känner jag det igen - SÅ JÄVLA TRÖTT!!! 

 

Vi ska flytta i sommar och hon vill stanna kvar… själv… Och tyvärr, så med en trettonårings förnuft, desperation och humörsvängningar (för att inte tala om ”vännerna” som i vissa fall är rena katastroferna och som själva har massor av problem) så har hon inte gjort de smartaste valen de senaste 2 månaderna för att det hon önskar ska gå i uppfyllelse utan snarare så har hon ställt till det rätt ordentligt även för att vara hon. Dessa ”vänner”… Jävla skit att hon skulle hamna just i deras krets! Didja hade det jobbigt när vi flyttade hit, efter skolbytet så blev det något bättre även om det fortfarande är långt ifrån bra. Men att flyttas runt, hamna utanför och sedan hamna bland ett gäng tonåringar som haft problem under en längre tid. Där det sups, testas droger, säljs alkohol och stjäls… Där skolan missköts, och tiderna till mini maria för pissprov är standard. Ingen bra kombination! För mig som är van vid att Didja aldrig är sen hem utan snarare är en kvart tidig så har det varit en omställning utan dess like att vara uppe halva nätterna och oroa mig. Sen att det även finns föräldrar som inte verkar vara mycket bättre på tankeverksamheten än tonåringarna och som verkar tycka att det är helt ok att min fraggel dyker upp hos dom mitt i natten och sover där istället för hemma det kan ju inte annat än att göra min soppa ännu matigare. Suck

 

 

 

Sen finns det som tur är föräldrar som likt mig ringer runt och letar efter sin bortsprungna fraggel och vi verkar resonera ganska lika vad det gäller konsekvenser, tider etc.

Att ringa polisen för att de ska hitta min fraggel är numera inget skämt eller tomt hot utan en verklighet jag absolut inte vill stanna kvar i och gör vad som helst för att få slippa.

 

Fick höra av någon att jag kanske är mer stäng än andra just pga. hur jag själv har levt. Men jag håller inte med. Reglerna har inte blivit hårdare för vad jag minns mig själv göra. Reglerna har blivit hårdare efter att jag fått svart på vitt att det behövdes… Hur allt ska lösa sig och vart det kommer att sluta vet jag inte just nu. Vet inte ens om det löser sig. Frigöring i all ära men detta har varit och är att dra det hela liiite väl långt. Så förändringar måste ske om det ska fungera…

 

Idag har jag även skrivit färdigt min anmälan till eller kanske snarare mot socialjouren. För ett tag sen så drack sig min fraggel full och det slutade med att hon blev hämtad av en radiobil som sa att de skulle köra hem henne. Men tyvärr blev det något fel någonstans för de körde henne inte hem. De körde henne till socialjouren istället. De i sin tur ringde mig som hade gått här hemma i 2 timmar väntandes på en polisbil som aldrig kom. Efter lite samtal fram och tillbaka så kom de fram till att de skulle sätta sig i en taxi och åka hem med henne eftersom jag hade de andra fragglarna sovandes så kunde jag inte åka in till stan för att hämta henne. Ytterligare någon timme senare så ringde de igen. De ringde då för att säga att Didja inte ville åka hem eftersom jag var arg på henne (blir lätt så misstänker jag om man går ut och super sig full en fredagskväll när man är 13 år… föräldrar blir lätt arga då...) utan hon ville hellre åka hem till pojkvännen så de hade låtit henne gå… 13 år! Onykter! Nyss hämtad av polis efter att hon på fyllan spytt och haft sig! Mitt inne i stan en fredagskväll/natt! Och de bara släppte ut henne på gatan. Hon gick aldrig hem till pojkvännen utan hamnade hos en av ”vännerna” istället.  Men det var först efter att hon hade råkat illa ut. Jävla puckon!! Hur fan kan man släppa ut henne så..?

 

 
Men det är svårt att vara stark och hård när det kommer till det mest fantastiska som finns på denna jord - mina fragglar 💗

 

Så en eller helst många anmälningar är nu på väg mot socialjouren som jag inte förstår vitsen med alls. Varför ens köra dit ungdomar om de ändå släpps ut på gatan efter en stund. Trots att jag som ensam vårdnadshavare säger att det nog tyvärr, dessvärre och tragiskt nog är dags för ett LVU. Inte för att jag tror att instution är lösningen. Men när jag inte räcker till och det bara blir värre så ser jag ju till slut ingen annan utväg. 

Så jävla trött på folk som ska lägga sig i. Så jävla trött på ungjävlar som mår dåligt och drar ner andra för att slippa sitta nere på botten ensamma. Så jävla trött på att höra hur ”vännerna” tas i försvar och aldrig får klankas ner på. Så jävla trött på hur myndigheter och skit som jagat oss i så många år, nu verkar två sina händer och hellre verkar titta åt ett annat håll. Så jävla trött på att bråka med min fraggel som jag älskar mer än jag kan förklara. Så jävla trött på att alltid behöva kämpa i både uppförsbackar och motvind!

Så jävla trött helt enkelt…