Thank you for the pain
It made me raise my game
 
 

 

Påbörjade ett inlägg som aldrig blev färdigt under helgen strax efter misshandeln...

 

Vi var inte så där väldigt överlyckliga över flytten. Nerköp på många sätt tyckte vi efter att blivit lovade mycket men fick… skit och inget. Men man vänjer sig. Man anpassar sig. Man resignerar. Vi började inreda. Foton började komma upp på väggar. Ljusslingor på tjejernas rum. Nya gardiner i köket och i Simones rum. Små detaljer började komma på plats och vi började känna oss lite mer hemma. Vi ”känner” de som står i närbutiken. Den söte tonårspojken som bor på samma gård och som är upp över öronen förälskad i Joppe och som gör vad som helst för att få låna honom en stund och tröttar ut honom med pinnar på lekplatsen. Tandläkarbesök för båda avklarat och väntar bara på kallelsen för Simones tandreglering. Simone stortrivs i skolan som jag lyckades ordna med när både skyddsboende och skräcktjänst misslyckats. Didja som ska ha sin första dag på onsdag. Listat oss på vc. Simone har fått lite vänner i området. Vi lyckades få ett brev skickat som faktiskt kom fram till oss och helt plötsligt så fanns äntligen möjligheten att gå in på banken och få ett nytt kort utskickat. Inte så där väldans lätt att leva utan kort i ett land där regeringen och bankerna inte vill att invånarna ska använda kontanter. Finns numera bara en enda bank hos SEB som hanterar kontanter och den ligger i Stockholm och där är inte vi. Inte heller är det lätt att få folk att vilja ta emot en swish eller överföring för att ta ut kontanter åt en. Tack och lov så lyckades jag till slut hitta en underbar gammal vän som hjälpte mig. Men jag såg verkligen fram emot att jag skulle ha gått till banken och beställt ett nytt kort idag. Skulle ha varit in till skatteverket för att ordna med en särskild postadress samtidigt. Skulle ha ringt polisen i Västerås eftersom min mobil skevat ur och jag helt missat när de sökte mig i fredags. Skulle på tisdag ha ordnat med ett kort till Didja och hennes konto så vi slipper att ”dela” på mitt som vi gjort innan. Didja skulle på torsdag ha sin andra ridlektion för privatläraren jag hittade och där hon stortrivdes. Simone som var så lycklig för att det planerades en lägervecka för henne om några månader. Skulle ha gjort mycket idag som jag inte har gjort. Jag ville göra så mycket men efter helgen så… nej, det gick plötsligt inte längre. För vips så är mattan undanryckt igen och vi alla välte som bowlingkäglor.

 

Jag är så fruktansvärt arg på mig själv att jag skulle kunna explodera bara sådär, rent bokstavligt explodera tror jag. Jag har brutit med så många. Jag har blockerat och bara försvunnit. Jag förlorade människor som jag trott var vänner men som jag bittert fick erfara inte var det. Sånt svider ändå lite fastän jag hellre vet vilka mina vänner är än lever med falskhet. Jag har knutit knut på mig själv i hopp om att få ihop det mest omöjliga trots att skräcktjänsten som vägrar ta bort tjejernas LVU därmed även har ”ansvaret” för dom, totalt vägrat att hjälpa fastän det hade varit så enkelt. Problem i administrationen har jag fått höra som ursäkt vissa gånger. Andra gånger har de bara svarat med tystnad och suckar. Fortfarande har vi ingen socialförsäkring i Sverige och sjukvård är då fan heller gratis och till för alla. Den är till för de som är inskrivna på försäkringskassan och socialförsäkringssystemet. Vi skulle ha varit klara med allt sånt om det inte var för de extremt felaktiga (falska) uppgifter som skräcktjänsten (medvetet…) tidigare lämnat ang. vår utlandsflytt. Enligt skräcktjänsten har vi inte bott i Sverige sedan sommaren -17 trots att vi bott i deras förbannade skyddsboende under samma tid. Didja är den enda som fortfarande har barnbidrag på dispens eftersom hon varit kvar i Sverige, kidnappad av myndigheter och hållen från sin familj. Fast det barnbidraget får inte jag. Det går direkt in på Tjörns kommuns konto. Och att få dom att ge det till mig verkar vara svårare än att dra svärdet ur stenen. För att jag ska få tillbaka det så krävs det att skräcktjänsten skickar in ett papper om att Didja numera har LVU i hemmet. Detta skulle ha gjorts för 6 månader sen. Men kanske har de fel på sina skrivare på den där problematisk kommunen så de bara inte kan få ut ett papper till f-kassan? De skulle ju kunna maila det till mig så kan jag skriva ut åt dom och posta in det…

 

Simone behöver fortsätta sin behandling för PTSD. Men nej, för vi lever i ett ingenmansland utan alla de vanliga standard skyldigheter och rättigheter som varenda jävel som sätter sin tå på Svensk mark har. Men det kändes som att vi ändå lyckades lösa mycket på egen hand utan dom, genom att vi alla fick lida lite och knyta knut på oss själva. Vi var nog mer tillfreds än vi varit på länge. Vi skulle få träffa Maxen nästa vecka. Nu vet jag inte längre. Vi blev tvingade att lämna lägenheten med bara ett ombyte kläder med oss på lördagen. Ny lägenhet. Fast utan den hemmakänsla vi börjat bygga upp. Utan de nya gardinerna, utan foton, utan allt vi fortfarande lyckats hålla fast vid och släpar med oss från bostad till bostad. Tillsagda att vi inte får gå ut. Får inte visa oss i fönstren. Alla persienner nerdragna. Vi finns liksom inte. Fast hur kan det göra så ont om vi inte finns? 

 

Här slutade jag att skriva. Orkade inte tänka mera. Orkade inte känna mera. Sedan gick dagarna tills ikväll innan jag fortsatte att försöka få ihop någon text att lägga upp. 

 

Skrev först en lång text om allt som hände under förra helgen. Men den var för lång, för detaljerad och för spretig. Så några dagar senare så försökte jag mig på en sammanfattning men den blev för kort, innehöll ingenting och var ganska intetsägande. Så jag kör bara på en uppdatering istället. Orkar liksom inte gå igenom allt igen riktigt ännu.

 

För att göra en lång helgs elände kort så… Jag har haft en vän under något år eller så. En vän som under en kort tid blev något mer men som jag inte ville fortsätta med utan valde att försöka ha kvar som bara vän. Denna person är tidigare bästa vän och jobbarkompis med mitt ex. Men han tog tydligt avstånd från honom. De till och med slogs i mitt kök för ca 1 år sen. Han har spottat, fräst och förbannat mitt as till ex. Så jag har känt mig säker på vart hans lojalitet har varit. Men jag visste inte hur desperat efter sällskap han var. Jag förstod aldrig hur djupt rotad hans ensamhet och ångset var. Jag förstod aldrig att mina avvisanden (som förvisso blev ganska råa mot slutet eftersom han fortsatte att försöka och jag tyckte bara att han var äcklig och förbannat jobbig när han höll på) skulle få honom att byta sida. Visst har jag hela tiden vetat om att han har psykiska problem. Men först den senaste tiden hade jag insett hur pass mycket. 

 

Mitt omdöme är tydligen helt åt helvete. Inte bara mitt utan även alla de runt omkring mig som har träffat honom som även de har köpt hans bullshit. Förra helgen så visade det sig att vi alla, och då speciellt jag, har gått på stans största nit. Hans lojalitet har tydligen hela tiden legat hos mitt ex. Det berättade han i samma veva som han erkände att han var den som röjt vårt boende i december vilket resulterade i att Didja blev knivhuggen. Det var vad polisen misstänkte redan då men som ingen av oss som kände honnom kunde förmå sig att tro på. Helgen slutade i total katastrof. Den slutade med att jag blev ganska ordentligt misshandlad och tjejerna fick en hel del skador när de försökte hjälpa mig. På sjukhuset efteråt visade röntgensvaren på frakturer i mitt ansikte, det blev flera stelkrampssprutor för alla som blivit bitna av honom. Och sedan meddelade polisen att han hade hepatit c så trots en minimal risk för smitta så blev det provtagning som kommer att behöva göras igen om några månader.  

Sedan avslutade han med att komma tillbaka dagen efter och stjäla av Didjas kläder, bland annat hennes nya vita CK-tröja. Så jävla lågt alltihop... Men visst, jag kan bjuda på både tröja och våg och annat som han stal med sig så länge jag slipper se det svinet igen. Lite komiskt dock att han som knappt har några kläder missade att ta med sig sina få plagg bara för att han var så upptagen med att stjäla våra saker. Jaja, hans kläder dög bra till att använda som skurtrasor i hallen där han vällt ut sopor innan han gick.

 

 
Direkt efter så har fortfarande inte alla märken trätt fram. 
 
 
 
Idag har det gått över en vecka sen misshandeln och fortfarande ser jag ungefär ut som på denna bilden. Här har färgerna börjat framträda men det är fortfarande inte som värst.
 
 
Har svårt att förlika mig med att mina tjejer blev skadade och det kommer att kräva sina konsekvenser för att vi ska kunna gå vidare.
 
 
Bettet som krävde läkarvård och stelkrampsspruta var dock inte hennes allvarligaste skada...
 
 

Vi blev tillfälligt flyttade och gick på nålar fram tills på tisdagen då polisen stod utanför dörren för att ta mina tjejer. Didja försvann natten till lördag och Simone försvann strax därefter. De visste att soc skulle svara med att ta dom. Så de stack. Till min lycka så hann de ut ur landet innan alla gränser stängdes. De hann dock inte hela vägen hem till Canaria utan fick pga. corona och dess framfart och medförande begränsningar stanna och vänta ut skiten. Men de har det bra. De är trygga. Och svensk socialtjänst kan inte längre röra dom. Deras LVU finns nu bara kvar på ett totalt värdelöst papper här i Sverige.

 

Visst är det jobbigt att inte kunna vara med dom. Visst känns det skit att de ska vara flera hundra mil bort nu med smittan som man läser och hör om överallt. Visst plågar det skiten ur mig att inte veta när jag får träffa dom nästa gång med tanke på hur världen ser ut just nu. Men det är två friska tjejer med ett grymt bra immunförsvar. De bor i en bra familj och är mätta, trygga och jag hör hela tiden deras glada skratt i bakgrunden när jag har pratat med familjen de är hos. Så jag försöker att lugna mig själv, trösta mig själv med att de kommer att klara detta utan problem. Och vetskapen om att de har det bra (till skillnad mot vad de hade haft om de hade gjort som jag ville och stanna kvar och leva på hoppet vilket hade lett till att skräcktjänsten hade satt sina klor i dom) gör det hela mycket enklare. Sedan måste jag nog erkänna att det känns säkrare att ha dom i ett land där det just nu är undantagstillstånd. De får helt klart en ny upplevelse och de berättar om militär och polis som kör omkring på gator och torg. Häromdagen hade polisen varit där och lämnat ett papper som man är tvungen att ha med sig ifall att man ska lämna huset. De kommer inte i kontakt med andra människor och det är bara en av de vuxna som vid nödfall lämnar huset för det de behöver. De ringer videosamtal varje dag och det är helt underbart att se hur avslappnade de är. Finns inte längre någon rädsla för att "pappa" ska skicka någon mer efter dom, finns inte längre någon skräck för myndigheter. Så de känns säkrare för tjejerna än för pojkarna just nu. Hur mycket Max utsätts kan jag bara bäva för. Kan tänka mig att de inte ens bryr sig om att han är köldkänslig. Jag såg honom ute på tok för lättklädd och på tok för länge. Kan bara tänka mig hur fnasiga hans kinder var efter det. Jävla råttor! Gud nåde den som har det dagliga ansvaret för mina pojkar om de skulle bli sjuka! 

 

Själv så sitter jag fast med tanke på de stängda gränserna och det faktum att Joppe inte fick påfyllningen av sin rabiesspruta i december och nu måste vänta 21 dagar för att den nya ska verka innan han får flyga. Just nu går ändå inga flyg…

 

De erbjöd ett nytt boende från socialtjänsten. Nej tack. Jag vill inte ha med er att göra mer än nödvändigt och jag kan lösa det på egen hand. Ni är kräk som bara väntar på att kunna hugga en i ryggen. Fega kräk. Och de som skyller på att de inte är de som bestämmer... ja, de är nästan ännu större kräk. Nu är det ju bara jag, inga tjejer kvar som jag behöver skydda… Så jag löser det.

 

Orkar inte gå igenom skiten ordentligare än så just nu. Orkar inte hålla på med polisförhör som inte leder någonstans. Orkar inte spela med i soc skeva spel om människors liv och tillvaro. Nu kör jag efter mina spelregler! Nu finns ingenting mer kvar för soc att ta. Finns ingenting kvar för dom att kontrollera mig med. Så hur de tänkte när de tog detta beslut vet jag inte. Men det spelar mindre roll nu. Beslutet är taget och tjejerna är äntligen fria. De är trygga både från soc och från exet som är så svårt jävla sjuk i huvudet att det inte finns ord att beskriva det.

 

Och när det kommer till den lilla råttan som var exets hantlangare så vet jag precis hur jag ska krossa honom som tack för vad han har gjort. Vet ju liksom hur mycket som helst om honom och alla runt omkring honom som jag kommer att använda mig utav på alla sätt tänkbara. Men för nu så har jag annat för mig och jag kan utan problem nöja mig (för stunden) med vetskapen om att han är sin egen bästa fiende och aldrig kommer att lyckas ta sig upp och klara av att leva ett bra liv. Exet... ja hans tid kommer tids nog. 

 

Men på sätt och vis är jag också fri nu. Fri att göra som jag vill. Fri att spela enbart efter mina egna regler. Fri att få ett stopp på galenskapen som pågått på tok för länge. Fri att själv bli en galenskap så mycket större än deras. För vem ska stoppa mig? Vem ska kontrollera mig? Och hur skulle de kunna det?

 

En människa som förlorat allt… det är en människa utan gränser och utan rädsla. En människa som inte längre bryr sig… det är en människa som ingen vill möta. Det är jag.