Att livet har sina upp och ner svängar är väl fullt normalt och något vi alla får stå ut med. Men just nu när jag befinner mig i en sån där ner sväng så är allt jobbigare och motigare än vanligt och därmed kommer även tankarna. De jobbiga tankarna. De är så mycket starkare än alla positiva saker jag försöker att fokusera på. Samtidigt som jag själv mår skit så upptäcker jag att Mannen med stort M och jag inte alls såg saker och ting på samma sätt och att vi lever i två skilda världar. Och hur det går återstår väl att se. Samtidigt så är min fraggelkobra ute efter blod (helst mitt) och gör vad hon kan för att såra och skada. Det är mycket nu.

 

Jag måste hålla för ingen annan gör det åt mig. Men tankar på att få slut på all skit en gång för alla tränger sig på. Skulle behöva söka hjälp. Men det finns liksom inget utrymme för det. Finns inget utrymme för mig. Känslan av att vara obetydlig, osynlig och oviktig. Mår verkligen inte bra. Försökt påpeka det några gånger lite fint till de som finns runt omkring men ingen tog någon notis. Slutade med att jag skrek ut det. Men inte heller då brydde någon sig utan det blev mest mer sparkar och hårda ord. Jag torkade mina tårar och blev tyst och alla blev genast nöjda och fortsatte som vanligt. Jag gick sönder lite till inuti. Ingen vill veta hur jag mår. Ingen av de som står runtomkring bryr sig utan de är nöjda med mig så länge jag biter ihop och bara finns för dom.

 

 
Konstaterar att badrumsspegeln är full av tandkrämsprickar och kan inte annat än att önska att det hade varit hela världen... 

 

Än så länge står jag kvar. Än så länge är jag här. Än så länge håller Maxens livsglädje även mig vid liv. För dom har bara mig. Mina fragglar… Dom har inga andra så jag måste hålla. Men samtidigt så kanske de hade kunnat få mer om jag inte fanns och var i vägen? Just nu är det jobbigt och varje andetag är en plåga. Försöker hitta de där positiva och glada sakerna att uppehålla mig vid men det funkar allt sämre.

 

Kan inte bo här. Av många anledningar. Jag har hittat något annat men då vägrar min fraggelkobra att följa med. Hon vill hellre bli omhändertagen av soc än att flytta härifrån. För här har hon sina ”vänner”. Och i hennes ålder betyder ju de allt… Sen att hon förstör sitt liv det spelar visst mindre roll. Kanske om någon annan än jag stod mellan? För jag räcker inte, det är plågsamt uppenbart.

 

Måste ha in Maxen på dagis! Han är så ensam. Jag åker kors och tvärs, är ute hela dagarna, allt för att han ska få träffa folk och få stimulans. Men han saknar vänner. Han saknar andra barn och vi lyckas inte hitta någon som vill leka med Maxen. Vilken lekpark vi än kommer till så vänder de andra barnen honom ryggen och jag ser hur hans hjärta krossas över att aldrig få vara med. Snart är det skoldags för honom och då är dagis och den lek han så behöver borta för alltid. Det plågar mig dygnet runt att se hur ensam han är. Han försöker på alla sätt han kan. Han tom försöker erbjuda sina leksaker eller godis till de andra barnen för att han ska få vara med men efter att de tagit vad de vill ha av honom så springer de sin väg och kvar står Maxen helt förstörd.

 

Just nu så är det ganska mycket kontakter med soc med tanke på fraggelkobran i huset. Sa vid det senaste samtalet att jag är trött. Att jag går på knäna. Att jag behöver få sova. Att jag inte håller. De svarade att de förstod det men att jag gjorde så bra så. Jag tystnade igen. Orkar ju inte. Vill bara att saker å ting ska funka men det verkar ju aldrig göra det så kanske är det dags att slänga in handduken? Kanske är det dags att ge upp? Envis i all ära men ibland måste man inse när det inte funkar längre. Och detta funkar ju inte.

 

Fragglarna är lediga och solen skiner. Så jävla typiskt. Fattig som en kyrkråtta så håller vi oss hemma. Kommer väl aldrig att repa mig ekonomiskt känns det som just nu. Vill inte stå med besvikna fragglar som återigen fick nej till allt ifrån glass till annan skit de vill ha eller göra. Orkar inte med konflikter i onödan just nu. Imorgon ska jag försöka lösa det så att Simone och Kevin kommer iväg till morfar som planerat. Didja lyser med sin frånvaro så kvar blir jag och Maxen. Det betyder att jag slipper ifrån pressen från fragglarna med att fixa tårta och skit bara för att jag fyller år. Då kan jag få glömma en dag som ändå inte förtjänar att firas.

 

Befinner mig som sagt rätt långt ner i min svacka. Vet inte om jag lyckas klättra ur den denna gången eller om jag tar en annan väg ut. Just idag känns allt nattsvart och imorgon kommer att kännas ännu värre. Men jag har fixat halva idag och ikväll har jag fixat hela idag… Så för nu tar jag minut för minut. Timmar känns för mycket. Så mycket tankar. Så mycket känslor. Så mycket smärta. Så mycket ensamhet. Så mycket att alltid sätta alla andra först men inte alls räknas från deras håll. Så mycket av all skit. Mår sämre än vad de flesta förstår. Men är det någon vits med att säga något? Blir det bättre då? Blir det annorlunda? Kommer några kommentarer och hjärtan att förändra hur det känns inuti mig?

 

Nope, på med mitt fejk face och ta med mig Maxen ut till gungorna nu… Kanske håller jag tills ikväll.. Kanske håller jag tills imorgon… Kanske håller jag… Eller inte. Spelar det någon roll? Knappt en handfull människor som kommer att märka det ändå. Jävligt jobbig känsla faktiskt det där. Den där känslan av att vara totalt onödig. Överflödig. Osynlig. Oviktig. 

Nytt ställe och nya vänner. Ingen bra början på tonåren direkt. Hade helt klart föreställt mig hennes tonår så annorlunda mot vad jag fick. Det visste jag ju förvisso från början men jag hade aldrig trott att det skulle bli såhär.

 

 
Ibland önskar jag att jag hade haft någon att prata om allt med... Men jag hinner inte mer än tänka den tanken innan jag minns att när jag gick igenom hennes mobil senast och fann en massa skit från någon jag en gång i tiden trodde att jag kunde lita på så njaaa.. nog inte den bästa idén. Ensam är ensam men man slipper hugg i ryggen

 

Det har varit mycket nu. Så pass att det är något nytt varje dag. Bit för bit så känns det som att jorden rämnar under mina fötter. All energi och ork läggs på helt fel ställe som det är nu. Jag har slagits och krigat mot system, myndigheter och nyfikna illvilliga jävlar till den grad att jag knappt vet hur jag ska göra annat. Men allt är så annorlunda denna gången. Känner mig helt vilse i ödemarken. Denna gången är kriget inom hemmets väggar och jag var verkligen inte beredd på något som detta. Men det är ju inte utan att en minns och skäms för allt man själv utsatte familj och omgivningen för under ens egna tidiga tonår. Det kom bara så plötsligt och accelererade så otroligt snabbt att jag knappt hann uppfatta vad som hände än mindre stoppa det i tid. Så nu står vi redan framme vid stupet och jag kan bara hoppas att vi överlever med förstånd och relation intakt.

 

 

För mig så är mina fragglar allt. Jag har byggt upp hela mitt liv runt dom och deras liv. Utan dom finns det ingen anledning till någonting. Jag har gått genom mer än ett helvete för dom och skulle utan tvekan göra om det när som för dom. Men jag hade aldrig i mina vildaste fantasier trott att jag imorse skulle sitta här och ha ont i magen inför ett möte på eftermiddagen, där vi ska prata om min stora fina fraggel och hennes möjligheter och förmåga att kunna få bo kvar hemma, men även andra alternativ ifall att det inte funkar och allt fortsätter som det har gjort de senaste 2 månaderna.

Familjebehandlare blev det med lite annat smått till. Inget som kommer att göra någon större skillnad och återigen tänker och känner jag det igen - SÅ JÄVLA TRÖTT!!! 

 

Vi ska flytta i sommar och hon vill stanna kvar… själv… Och tyvärr, så med en trettonårings förnuft, desperation och humörsvängningar (för att inte tala om ”vännerna” som i vissa fall är rena katastroferna och som själva har massor av problem) så har hon inte gjort de smartaste valen de senaste 2 månaderna för att det hon önskar ska gå i uppfyllelse utan snarare så har hon ställt till det rätt ordentligt även för att vara hon. Dessa ”vänner”… Jävla skit att hon skulle hamna just i deras krets! Didja hade det jobbigt när vi flyttade hit, efter skolbytet så blev det något bättre även om det fortfarande är långt ifrån bra. Men att flyttas runt, hamna utanför och sedan hamna bland ett gäng tonåringar som haft problem under en längre tid. Där det sups, testas droger, säljs alkohol och stjäls… Där skolan missköts, och tiderna till mini maria för pissprov är standard. Ingen bra kombination! För mig som är van vid att Didja aldrig är sen hem utan snarare är en kvart tidig så har det varit en omställning utan dess like att vara uppe halva nätterna och oroa mig. Sen att det även finns föräldrar som inte verkar vara mycket bättre på tankeverksamheten än tonåringarna och som verkar tycka att det är helt ok att min fraggel dyker upp hos dom mitt i natten och sover där istället för hemma det kan ju inte annat än att göra min soppa ännu matigare. Suck

 

 

 

Sen finns det som tur är föräldrar som likt mig ringer runt och letar efter sin bortsprungna fraggel och vi verkar resonera ganska lika vad det gäller konsekvenser, tider etc.

Att ringa polisen för att de ska hitta min fraggel är numera inget skämt eller tomt hot utan en verklighet jag absolut inte vill stanna kvar i och gör vad som helst för att få slippa.

 

Fick höra av någon att jag kanske är mer stäng än andra just pga. hur jag själv har levt. Men jag håller inte med. Reglerna har inte blivit hårdare för vad jag minns mig själv göra. Reglerna har blivit hårdare efter att jag fått svart på vitt att det behövdes… Hur allt ska lösa sig och vart det kommer att sluta vet jag inte just nu. Vet inte ens om det löser sig. Frigöring i all ära men detta har varit och är att dra det hela liiite väl långt. Så förändringar måste ske om det ska fungera…

 

Idag har jag även skrivit färdigt min anmälan till eller kanske snarare mot socialjouren. För ett tag sen så drack sig min fraggel full och det slutade med att hon blev hämtad av en radiobil som sa att de skulle köra hem henne. Men tyvärr blev det något fel någonstans för de körde henne inte hem. De körde henne till socialjouren istället. De i sin tur ringde mig som hade gått här hemma i 2 timmar väntandes på en polisbil som aldrig kom. Efter lite samtal fram och tillbaka så kom de fram till att de skulle sätta sig i en taxi och åka hem med henne eftersom jag hade de andra fragglarna sovandes så kunde jag inte åka in till stan för att hämta henne. Ytterligare någon timme senare så ringde de igen. De ringde då för att säga att Didja inte ville åka hem eftersom jag var arg på henne (blir lätt så misstänker jag om man går ut och super sig full en fredagskväll när man är 13 år… föräldrar blir lätt arga då...) utan hon ville hellre åka hem till pojkvännen så de hade låtit henne gå… 13 år! Onykter! Nyss hämtad av polis efter att hon på fyllan spytt och haft sig! Mitt inne i stan en fredagskväll/natt! Och de bara släppte ut henne på gatan. Hon gick aldrig hem till pojkvännen utan hamnade hos en av ”vännerna” istället.  Men det var först efter att hon hade råkat illa ut. Jävla puckon!! Hur fan kan man släppa ut henne så..?

 

 
Men det är svårt att vara stark och hård när det kommer till det mest fantastiska som finns på denna jord - mina fragglar 💗

 

Så en eller helst många anmälningar är nu på väg mot socialjouren som jag inte förstår vitsen med alls. Varför ens köra dit ungdomar om de ändå släpps ut på gatan efter en stund. Trots att jag som ensam vårdnadshavare säger att det nog tyvärr, dessvärre och tragiskt nog är dags för ett LVU. Inte för att jag tror att instution är lösningen. Men när jag inte räcker till och det bara blir värre så ser jag ju till slut ingen annan utväg. 

Så jävla trött på folk som ska lägga sig i. Så jävla trött på ungjävlar som mår dåligt och drar ner andra för att slippa sitta nere på botten ensamma. Så jävla trött på att höra hur ”vännerna” tas i försvar och aldrig får klankas ner på. Så jävla trött på hur myndigheter och skit som jagat oss i så många år, nu verkar två sina händer och hellre verkar titta åt ett annat håll. Så jävla trött på att bråka med min fraggel som jag älskar mer än jag kan förklara. Så jävla trött på att alltid behöva kämpa i både uppförsbackar och motvind!

Så jävla trött helt enkelt…

 

 

 

Besviken som fan just nu. På mig själv. På folk som inte ställer upp. På hela jävla skiten till liv som aldrig blir som jag vill och planerar. Men allra mest på mig själv. Jag skulle ha åkt iväg i helgen. En hel helg bara för mig. En medlemsträff på ett nyöppnat hotell… En hel helg utan fragglar och allt som kommer med att ha 4 fragglar helt själv på heltid när man samtidigt har en massa annat som tar ens tid, energi och uppmärksamhet och försöker bli fri från sin cancer och på något sätt försöker bygga upp ett nytt liv och tillvaro… Att sova ensam utan fragglar i sängen som alltid ska slåss, sparkas och skallas i sömnen. Att bli bjuden på mat och underhållning. Workshops och intressanta människor. VUXNA MÄNNISKOR..! Inga blöjor, inga olyckor. En egoisthelg med fluffigt hotelltäcke. Gnäll, pip och tjafs skulle vara förträngt och utestängt. Mobilen skulle sättas på flygplansläge och jag skulle inta spa avdelningen… 


(null)

Utflykt med en trött och sliten mamma samt en väldigt långhårig pojk med taskig mössfrisyr 


Men istället så insåg jag efter att ha pratat med en av de två som skulle vara fraggelvakter tillsammans, att han totalt glömt bort sitt löfte och vilken helg det är nu. Han hade bundit upp sig på annat. Som var viktigt för honom. När jag nämnde helgen så vart han klämd. Så jag backade. Istället för att stå på mig och hålla honom till sitt löfte eftersom detta faktiskt är viktigt för mig så lät jag honom tro att det inte var någon fara och att jag skulle lösa det på annat vis. Men vi visste båda att det var lögn och att mitt enda alternativ skulle vara att avboka. För jag har liksom inte tillgång till fraggelvakt hur som helst. Detta var ju en på miljonen från första början att jag lyckades lösa det. Så när jag några dagar senare pratade med fraggelvakt nummer två och han inte nämnde den kommande helgen så valde jag att inte göra det heller. Han ställer alltid upp till 370 % men han klarar inte alla 4 fragglar samtidigt så det kändes meningslöst att ens säga något. Han skulle knyta knut på sig själv om han trodde att det skulle underlätta min tillvaro. Älskade morfar!! Utan dig hade jag drunknat för länge sen!! 

Besvikelsen på mig själv är enorm just nu. Varför gör jag så? Varför låter jag alltid andras gå före mitt? Någon gång ibland så måste det väl vara min tur eller? Men jag viker mig. Varje gång. Vill inte att det ska komma till att jag och mitt blir medvetet bortvalt av den andre så jag gör det själv..? Till vilken nytta? Jo visst kan jag väl förstå till vilken nytta på så vis att det är för att skydda mig själv för på så vis blir jag inte bortvald och därmed inte sårad. Och detta pga. alla gånger som det hänt innan... Men om jag nu är medveten om det. Och jag blir ju ändå sårad, bara utav mig själv istället vilket borde vara värre. 

Nä, jag tror att det är dags att börja inse mitt eget värde och ställa högre krav på mig själv om hur jag ska kunna kräva att jag behandlas och bemöts av människor. För att förringa sig själv är inte hur jag vill vara. Jag är inte mindre viktig. Det jag har att göra är inte mindre viktigt. Mitt arbete är inte mindre viktigt. Ändå inte bara tillåter jag vissa människor i min omgivning att tänka på mig så utan jag dessutom främjar och underlättar det??? 

Hur kommer det sig att insikt inte per automatik leder till förändring? Va enkelt det hade varit då. För insikt har jag. Nu ska jag bara se om jag har modet att förändra och våga stå för mitt eget värde. Lättare sagt än gjort…