MITT TRASIGA LIV....

 

 

Tjugondag Knut dansas granen ut. Så sa man. Gatorna var fulla av människor som dansade, hoppade, sjöng och skrek om vartannat. Men hon såg ingen gran. Hon såg ingenting. Hur hade det kunnat bli så här? Så fel? De hade haft så trevligt, hon och mormor. Ett par dagar innan jul hade hon fått nog och satt sig på tåget och åkt hem till mormor. Mattias hade tagit sina saker och dragit hem till sin farsa, flyttat ut sa han, fast det märkte hon inte så mycket av. Han kom ändå, på besök. Hotat, slagit och sedan krupit ner i sängen bredvid henne för att kräva till sig sex. Det var hans sätt att säga förlåt hade hon lärt sig. Då skulle hon själv bara ställa upp och vara glad, som om ingenting hade hänt. Till slut orkade hon inte längre.   Mormor hade förstås öppnat famnen för henne när hon kom med sina väskor och sedan hade de krupit upp i soffan och sett på serier precis som förr om åren. Mormor älskade sina serier och Linda älskade att titta på dem med henne, även om serier som Glamour kanske egentligen inte var hennes stil. Bara hon fick vara med mormor var allt bra. Så länge ingen förstod vilken liten patetisk råtta hon var. Ingen fick se på henne på samma sätt som på mamma. Men Linda var inte som mamma, det svarta fåret som alltid valde fel killar, som alltid ställde till det. Som knarkade. Linda klarade sig bra vad dem anbelangade. Hade ett bra liv och var duktig i skolan. Ville bli jurist. Det var den bilden hon målat upp ända sedan hon flyttat från stan med Mattias. Hon stod inte ut med tanken på att de skulle se henne för vad hon egentligen var. En liten lort, ett misslyckande.   De hade ätit middag framför tv:n, kedjerökt under fläkten, fnissande gjort slut på all glass som fanns i frysen och suttit uppe och pratat halva nätterna. Under dagarna när mormor var på jobbet satt hon vid sitt ritblock eller tog långa promenader med Sanna. Abby var Mattias hund, han hade tagit henne med sig när han “flyttat”.   Mattias hade dykt upp ett par gånger och hon hade följt med honom hem till hans pappa för att han skulle hålla sig lugn och inte ställa till någon scen. Mormor hade snörpt ogillande på munnen, men hållit inne med de invändningar Linda visste att hon egentligen hade. Istället hade hon strykt Linda över kinden och sagt att hon skulle ha middagen klar när hon kom tillbaks.   Hur hade hon hamnat här? I bilen, med poliserna? Vart var de på väg? Till sjukhuset? Blodet, det hade varit så mycket blod. Linda tittade ner på sina händer. Fasaden hade tillslut rämnat. Väggarna hon byggt upp hade krackelerat och fyllt luften runt henne med giftig gas som hotat att kväva henne helt. Vad hade hon egentligen gjort?   “Mormor, snälla förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt”. Orden blev som ett mantra i Lindas huvud. Likt en skiva som hakat upp sig hade de fastnat där, alla andra ord hade försvunnit. “Mormor förlåt”.

 

 

Kia Waldemarsson var en kvinna som var van att klara sig själv. Uppväxt i en arbetarfamilj där de politiska debatterna ofta gick högt i taket kunde hon kanske inte bli annat än självständig. När hon som sextonåring stängde dörren efter sig till hemmet där hon bott tillsammans med sin mamma efter skilsmässan från pappan tänkte hon inte komma tillbaks. Det gjorde hon inte heller, utan hade istället byggt upp sitt eget liv i ett litet torp ute på landet. Där hade hon bott och verkat tillsammans med hästar, getter, vildsvin och flodkräftor. Och så hundarna förstås.  Nåja, det där var länge sen nu. Ett annat liv. Nu gick hon här, i en annan kommun, i en annan skog, med ett annat jobb att gå till varje morgon. Det var bara hunden som var densamma. Och stövlarna. Gröna, höga, med snörning mitt fram. Med dem hade hon traskat omkring i markerna fler mil än hon kunde räkna. Det gav starka ben och ett friskt hjärta brukade hon tänka.   Kia älskade ord som solidaritet, jämlikhet och fred nästan lika mycket som hon älskade naturen, djuren och kreativiteten som flödade ur henne när hon fick påta i jorden eller gjuta betongfat. Förresten så älskade hon det allra mesta, förutom det som gick stick i stäv med hennes favoritord då förstås. Fördomsfulla, egoistiska och/eller inskränkta människor var mer än vad hon klarade av. Mest av allt älskade hon ändå Sigge, den lille glade Jack Russeln som alltid fanns i hennes närhet. Kunde man bli annat än glad när man såg hans pigga, nyfikna uppsyn. Helt vit var han, förutom runt ena ögat där en stor brun fläck bredde ut sig och gav honom ett busigt, lustigt, utseende.   Det var klart att hon hoppades att någon gång träffa en man som kunde dela hennes värderingar och glada livssyn. Det gjorde hon. Trots sin nämnda självständighet ansåg hon nämligen inte alls att ensam är stark. Inte nödvändigtvis i alla fall. Och lite sällskap till morgonkaffet vore väl ändå inte helt dumt.  De gröna stövlarna hade fått semester sedan någon månad tillbaks. Nu hade hon istället valt de tjockare kängorna som bättre lämpade sig för skogspromenader under den kallare årstiden. Hon hade som vana att ta med sig Sigge ut i skogen en sväng efter det att hon stoppat i sig sin frukost bestående av kaffe, en vit Blend och så en tallrik Yoggi med müsli på det. Nog visste hon som alla andra att hon borde skärpa till sig, dra ner eller helst sluta helt, men hon var inrökt sedan barnsben av sin pappa som hade rökt precis överallt. Nu var det svårt att bara lägga ner. Men hon försökte, gudarna ska veta att hon försökte. Slutade så gott som varje dag. Något skall man ju dö av tänkte hon till sist och tog en extra promenad istället, som kompensation.  Egentligen borde hon skynda sig in och byta om för att åka till jobbet, men hon hade fastnat ute på gårdsplanen efter promenaden. Gick och pillade med granriset som låg nedanför trappan, kollade att rabatterna var ordentligt täckta och hittade strängt sagt det ena eller andra att pilla med som var viktigare än att gå in. Morgonen var ju så skön, en liten stund till kunde hon unna sig, även om det innebar att hon fick strunta i någon trafikregel eller två på väg till jobbet. Det var inte det att hon inte ville åka dit, för det ville hon. Hennes jobb vara viktigt. Men ibland kändes det bara så svårt.  När hon började hade hon trott att hon skulle kunna göra någon skillnad. Det kunde hon kanske också, hon kände verkligen för patienterna och gjorde sitt allra bästa för dem, men numer var hon så luttrad och förtvivlad av allt hon fick se att det mest kändes hopplöst. Kia hade börjat fundera på om hon ändå inte skulle söka sig någon annanstans. Rättspsyk kändes – fel. Eller inte fel egentligen, det var inte rätt ord, men hon kunde inte förlika sig med det hon såg, det som skedde. Nej, om man skulle ta och jobba på hemtjänsten istället, tänkte hon för säkert sjuttonde gången bara den här morgonen och drog fingrarna genom det kortklippta, lite ostyriga håret. Så gick hon till slut in, med Sigge glatt hoppande runt benen. En titt på klockan sa henne att hon var tvungen att åka nu om hon inte skulle bli en för stor trafikfara på vägarna. Plikten kallade. 

 

 

Kraften i benen hade kommit tillbaks och hon kunde gå in genom portarna till sjukhuset på egen hand. Linda såg sig jagat omkring, sökte med blicken längs de långa korridorerna där sjuksängar stod uppställda lite här och var. Väggarna var målade i samma dödligt tråkiga nyanser av vitt och grönt som alla andra sjukhus.   “Var är mormor?! Var är hon, var är mormor?” Linda vrålar rakt ut. Rösten som ett skadeskjutet djurs. Hon irrar runt, runt, medan poliserna står och pratar med någon. En sköterska visar in dem till ett tomt rum. Ingen mormor. “Men var är mormor?” vrålar hon igen.   En annan sköterska kommer in med två små muggar i plast. Den ena innehåller två små piller, den andra vatten.

  “Vi körde fel, din mormor är på ett annat sjukhus”, sa den ena polisen. “Ta tabletterna så skall vi köra dig dit på en gång sen”. “Ett annat sjukhus? Vad fan menar de med ett annat sjukhus?” tänker Linda och sväljer tabletterna utan att fråga vad det är eller varför hon skall ta dem. Det enda viktiga är att komma till mormor. Hon måste få prata med henne, nu på en gång.  Poliserna följer henne ut till bilen och hon kastar sig in i baksätet. “Skynda på nu då, trampa på plattan”, tänker hon medan polismannen som kör omständligt trixar dem ut från parkeringen. Han ser bister ut. Den andra polisen, kvinnan, sitter i det andra framsätet och säger något i komradion. Det blippar och sprakar i högtalarna. Tjutet i Lindas öron är på väg tillbaka. Gatlamporna bländar henne nästan när hon tittar ut genom rutan. Vänta nu, vad är det här?!  “Hallå! Det här är ju Skånegatan! Vad fan håller ni på med egentligen? Fattar ni inte att jag måste till sjukuset, jag måste prata med mormor!” Linda skriker gällt och bankar på ryggstödet framför sig. Polisen som får stötarna i ryggen vänder sig om.  “Ja vi måste bara in och hämta ett par saker. Du får följa med oss, det går snabbt”.  En gång hade Linda sett en film där en tjej hade somnat i en bil som plötsligt körde av vägen uppe på en bro. Tjejen vaknade precis när bilen flög genom luften på väg mot en oundviklig död. “Det måste ha känts ungefär så här”, tänkte Linda medan hon stapplade ur bilen. Benen kändes som stockar. Den kvinnliga polisen, en sån där irriterande snygg skapelse med det mörka håret i en oklanderligt slät tofs, höll henne lätt i armen. “En fot framför den andra. En gång till. Ena foten fram. Och igen. Snart får jag träffa mormor”, manade Linda sig själv.   “Du får vänta här inne en stund, så kommer jag strax”. Poliskvinnan visade med handen mot en av träbänkarna inne i arresten. Linda slog sig ner. Den tunga dörren slog igen med en smäll efter kvinnan.   “Förlåt mig mormor”, snyftade Linda med en flickas tunna röst.

Träbänken  kändes hård och obekväm att sitta på, men Linda brydde sig inte om det. Hon försökte samla tankarna. Om hon bara kunde greppa en enda av dem som flög omkring som i ett vakum inne i huvudet. Hur var det nu han hade sagt, Mattias? Han skulle komma till ishallen. De hade träffats. Var det där, vid ishallen? Hon hade inget klart minne av det. Och när hon kom hem igen så var allt bara… Fingrarna rev över kinderna i desperata försök att lindra ångesten som hotade att kväva henne medan hon försökte minnas vad hon skulle säga.  “Vad pysslar du med?” En arg röst avbröt Lindas förvirrade tankar och hon fick ett lätt slag i bakhuvudet. En polis stod över henne och ilskan i hans ansikte matchade väl hans arga röst. Linda klippte med ögonen och vaknade till, som ur en dvala. Hon tittade på sina händer. Hade de varit blodiga innan? Det hade de väl inte? Var kom blodet ifrån?  “Lägg av med det där. Gå och tvätta dig!” röt polisen och pekade på en liten skrubb som visade sig vara en toalett med handfat och plastspegel.   Linda gick med stela ben in på toaletten och skruvade på vattenkranen. Så råkade hon slänga en blick i spegeln och fick nästan kväva ett skrik. Människan som blickade tillbaks på henne var inte hon. Det var en blek flicka med blodstrimmigt, sönderklöst ansikte och svullna, rödgråtna ögon. Linda gned sig förtvivlat med tvål och vatten. Det sved i såren, men det gjorde inte ont, utan kändes nästan skönt.  Hon stirrade på flickan i spegeln en stund innan hon gick ut och satte sig på bänken igen. Det luktade instängt i rummet. Linda mådde illa.   “Linda?” En ny polisman stod i dörröppningen som kvinnan försvunnit ut genom en stund tidigare. Han hade mörkt skägg och såg trött, men barsk ut. “Linda, du kan följa med mig nu”.  Polisen visade henne med armen åt vilket håll hon skulle gå när de kom ut i korridoren. Han gick bakom henne, obehagligt nära. Linda kunde känna hans andedräkt i nacken. Hon rös. I slutet av korridoren tog polisen plötsligt ett par snabba steg fram så att han hamnade snett framför henne och kunde öppna en dörr som ledde in till ett tomt rum. Där fanns bara ett bord och två stolar. Polisen pekade med armen igen och Linda rasade omkull på en av stolarna.   “Jaa, Linda”, sa polisen dröjande. “Vi har en del vi måste reda ut här som du säkert förstår”.   Linda stirrade ner på bordsskivan. Perstorpsskiva kallades den typen av material för flög det genom hennes trasiga hjärna. Ett sånt bord som funnits i mormors röda stuga ute vid havet när hon var barn. Ljusgrå skiva och träben. Skiten fastnade alltid i reporna så att det aldrig gick att få helt rent. Hon gav till ett torrt och ihåligt skratt. Fucking absurt att tänka på vad en ful och repig jävla bordsskiva kallades när man satt här med snutfan. Så snörvlade hon till. Strök bort snoret med baksidan av handen.   “När får jag träffa mormor?” viskade hon. Polisen satt bekvämt lutad mot ryggstödet på den andra stolen. Han stirrade på henne.

  “Din mormor är på sjukhuset. Hon mår efter omständigheterna bra. Vi skall prata lite så får du åka till henne sen”, sa han slutligen. “Om vi börjar med vart du och din pojkvän... Mattias heter han va? Om vi börjar med vart ni åkte ikväll. Vart möttes ni?  “Jag minns inte”. Linda kände hur krafterna rann ur henne, hon tömdes mer och mer för varje sekund. “Vi träffades vid ishallen. Sen åkte vi längs vägen ner mot Shell. .Så tog vi vänster mot…”  Efter vad som kunde varit en halvtimme eller flera dagar slog polisen ihop blocket och suckade.   “Vi är klara här nu. Följ med mig”.  Ut i korridoren igen och in i ett annat rum. Linda satte sig på den lilla bänken som fanns längs med en av väggarna. Förövrigt var rummet helt tomt. Polisen kastade en dagstidning mot henne. Den landade i hennes knä. Hon lät den ligga.   “Stanna här. Du kan ju läsa lite om du känner för det”, sa han lika barskt som tidigare innan han vände på klacken och stegade ut ur rummet.   Linda plockade långsamt upp tidningen men var alldeles för rastlös för att kunna fokusera på vad det stod i den. En enda notis fångade hennes uppmärksamhet. Det var en familj som var förbannade för att Skatteverket hade gett avslag på namnförslaget de lämnat in för sitt andra barn. De ville att barnet skulle heta Blåbär. De hade redan ett barn sedan tidigare som hette Lingon. Linda stirrade på texten. Men lägg av! Blåbär och Lingon, det var ju som att be om att ungarna skulle bli mobbade. Det där tomma, hesa, lite spöklika skrattet letade sig upp genom hennes luftstrupe igen.   Plötsligt öppnades dörren och den arga polisen stod där i dörren igen. Han sa ingenting utan nickade bara med huvudet åt henne att ställa sig upp. Linda visste knappt hur hon tagit sig genom korridoren och in på ett kontor någon annanstans i byggnaden, kände bara hur hon sjönk ner på en ny stol och såg att mannen drog ut en annan stol från sin plats bakom skrivbordet. Han satte sig tungt på den och slängde med en smäll en bunt med papper på skrivbordet mellan dem. Klockan på väggen bakom skrivbordet visade på 06:07. Herregud, vart hade tiden tagit vägen? Hade hon inte bara varit här i någon timme?  “Du är anhållen för mord”. Rösten som ett pistolskott i hennes öron. Hjärnan - permafrost.   “M-mord? På vem då?! Vad menar du?” Var det hon själv som skrek? Polismannens blick var genomträngande, det lätta skrattet hånfullt.

  “På vem? På din mormor förstås”, sa han och slängde en penna på högen med papper. Som i slowmotion såg Linda att han reste sig och lämnade henne ensam med ångesten i rummet.

 

  Kvinnan var tillbaks. Hon stod med armarna i kors och glodde på Linda medan hon försökte övertyga dem om att hon inte hade någon aning om hur det kunde komma sig att urinprovet de fått henne att lämna var positivt på Benzo.   “Jag äter inga tabletter säger jag ju!” röt Linda för hundrade gången. Snutkvinnan låtsades inte ens som hon lyssnade. Linda gav upp när en tanke slog henne. Tabletterna hon fått tidigare under natten. Vad hade det varit? Sobril? Hade inte de vita tabletterna varit märkta med “(SL)”? Hon hade inte tänkt på det, men det kunde i så fall förklara varför provsvaret var positivt för Benzo. Snutjävlar!   “Anteckna positivt svar på Benzo”, sa snuttjejen till en kille som stod med ett protokoll i högsta hugg. Sedan började hon fösa Linda mot en hiss som tog dem upp till en annan del av huset. Linda fick en hög med kläder i händerna.  “Ta på dig de här”, sa tjejen surt och satte sig att vänta medan Linda sakta drog av sig sina egna svarta kläder och bytte ut dem mot häktets blåa, oformliga dress i styvt tyg av bomull och polyester. Byxorna hade resår i midjan för att passa så många olika kroppsstorlekar som möjligt. Rörelserna var som en sengångares när hon tillslut räckte över sina egna kläder till tjejen som la ner dem i en brun papperspåse. Linda försökte få sin hjärna att samarbeta. Hur kunde hon vara anhållen för mord? Mormor mådde ju bra, det hade de sagt till henne ända sedan de hämtade henne hemma hos Karl och Lennart. När var det nu? Igår kväll? Vad var klockan nu? Linda hade ingen aning, men det hade hunnit bli ljust ute i alla fall så den måste vara närmare nio på morgonen. Hade poliserna bara försökt lura henne att berätta vad som hänt när de sa att mormor mådde bra? Linda förstod ingenting. Ändå förstod hon allt. Mormor var borta. Hon hade ingenting kvar. Nu återstod bara för henne själv att försvinna, få kroppen att gå samma väg som hennes själ för länge sedan vandrat. Hon måste dö.

Hon var ensam i cellen. De hade undersökt varje millimeter av hennes kropp, hittat alla blåmärken, noterat att de var gamla. De hade skrapat under hennes naglar med något som såg ut som ett tandläkarverktyg och tagit salivprov med en stor tops. Upptäckt ett skärsår i en fingertopp som hon fått när hon förberedde för middagen dagen innan. Så duktig hon känt sig när hon bestämt sig för att överraska mormor med att ha maten klar när hon kom hem från jobbet. Till och med disken hade hon tagit hand om. Det var nästan så att hon pöst över av stolthet, som en bortskämd snorunge. Mormor hade alltid gjort allt för henne. Offrat sig, gjort allt för att Linda skulle få om det inte fanns tillräckligt för dem båda. Linda kunde inte förstå att hon var borta, hon kunde fortfarande känna mormors närvaro. Förlät hon henne? Förstod hon att det inte hade varit meningen? Linda blev nästan arg. Tanten var galen, hon kunde inte förlåta, kunde inte låta henne komma undan med det här. Villkorslös kärlek var fel, det här var fel. Linda skrek inne i sitt huvud. Men det spelade ingen roll, hon skulle inte leva länge till.   Linda tvinnade sitt blöta hår. De hade tvingat henne att duscha och tvätta håret med tvål. Sedan hade de gett henne en kam att reda ut tovorna i sitt långa hår med. Hur tänkte de där? En kam och inget balsam, lycka till! Linda hade suttit och kammat och kammat tills en hel hög med avslitet hår lagt sig vid hennes fötter. Och hon hade fortsatt, kammat och kammat tills hårbotten brann som eld. Hon hade välkomnat smärtan.   Nu snurrade hon sitt hår mellan fingrarna, likt kvinnorna förr i tiden spunnit ull till garn med sina sländor. Samtidigt tog planen form i hennes huvud. Mormor hade ofta jobbat uppe på häktet och Linda mindes vad hon sagt om självmordsbenägna fångar. Om hur de vaktades extra noga. Linda måste verka lugn, som om hon inte brydde sig. Hon måste få vara ifred för att sätta sin plan i verket. Hon måste spela sitt livs roll en sista gång, sedan skulle hon aldrig mer behöva låtsas, aldrig mer ljuga.   När hon varit inne och duschat hade hon fått tag på ett kort snöre som hon snabbt stoppat på sig. Det var för kort för att använda som en snara om halsen, men hon skulle använda det på annat sätt. I den lilla cellen hon satt inlåst i fanns en säng och ett handfat. Det fanns också en papperskorg, en svart i hård plats. Linda hade fått en liten vit plastmugg att dricka vatten ur och den använde hon nu till att fylla papperskorgen med vatten. Det hade inte varit svårt att räkna ut när plitarna kom för att kolla till henne. De kom alltid efter ett regelbundet schema, de jävla idioterna. En gång i timmen kikade de in genom en lucka i dörren innan de snabbt gick vidare när de tyckte att allt verkade OK. Sedan kunde hon arbeta ostört i en timme till innan de öppnade luckan igen. Målmedvetet fyllde hon papperskorgen med den lilla muggen. Linda kände hur hon för första gången på väldigt länge kände sig helt lugn men samtidigt upprymd. Det skulle snart vara slut. Äntligen kunde hon kontrollera något själv. Papperskorgen stank och Linda fick kväljningar varje gång näsan hamnade lite för nära. Hon ville inte ens föreställa sig hur många som hade både pissat och spytt i den genom åren. Å andra sidan var det ett lämpligt slut. Hon var inte värd mer än så.   Två gånger hann de komma och kolla så att allt var som det skulle i den lilla cellen innan hon äntligen fått i tillräckligt med vatten. Nu gällde det bara att se till att hon inte skulle kunna få upp huvudet ur den när överlevnadsinstinkten satte in och lungorna skrek efter luft. Snabbt fiskade hon fram det lilla snöret och fick efter lite trixande och mycket vilja fast det runt sina handleder så att de satt ihop vid varandra. Sedan böjde hon sig så att hon kunde  kliva in i ringen som bildades av hennes bundna händer. “Första gången jag har någon riktig nytta av att ha överrörliga leder”, tänkte Linda och bände till så att hennes händer hamnade bakom ryggen. Sedan tog hon ett djupt andetag och la sig på sängen med axlarna utanför fotändan och började hyperventilera. Papperskorgen stod precis under hennes huvud, fastkilad mellan sängen och väggen för att inte kunna välta, redo att ta emot henne när yrseln slog till. Envist fortsatte hon att hyperventilera tills allt började snurra och hon kände hur allt blev svart runt henne och huvudet gled ner i vattnet.

 

  “Jag gillar inte riktigt hur den nya tjejen såg ut vid senaste kontrollen”, funderade Kalle Lundström högt. Han satt med sina kollegor vid fikabordet i häktets personalrum.   De hade nyss avslutat ronden och hade en stund på sig innan det var dags att kolla cellernas nya hyresgäster igen. En flätad korg med torra Ballerinakex stod mitt på bordet som var fläckigt av kafferingar från muggarna. Kalle tog ett kex och körde sitt trick med att vända hela kexet i munnen innan han tuggade sönder det. Ett par smulor letade sig ur mungiporna och landade på hans svällande mage.   “Hon var för lugn. Det är något som inte känns rätt”, fortsatte han. Nina Johannesson nickade eftertänksamt. Hon drog lite i den ljusa tofsen och försökte låta bli att stirra på glipan som uppstått mellan tröjan och byxorna på kollegan.   “Ja du kan ha rätt”, sa hon och tog en klunk beskt kaffe. Bryggaren här på häktet lämnade verkligen en hel del att önska för smaklökarna, men alla drack det ändå. Det tjänade ingenting till att tjata om att få en riktig kaffemaskin, det skulle de som styrde och ställde aldrig kosta på dem. “Tidigare grät hon och verkade nervös och hetsig, men nu var hon kolugn. Vi kanske borde gå och kolla igen?” Nina tittade frågande på Mattias och Karl-Johan som satt och inspekterade sina naglar och såg allmänt uttråkad ut.   “Visst, vi kan lika gärna gå och kolla. Det får väl tiden att gå om inte annat”, sa den senare och kvävde en gäspning. “Då kollar vi mormormörderskan, lets go”.

Hon hade misslyckats. Inte ens ta livet av sig klarade hon av. De hade kommit och dragit upp henne ur den stinkande hinken och tvingat ut vattnet ur hennes lungor. Kvar fanns bara den stickande, ruttna smaken av kroppsliga vätskor från andra människor. Magen krampade igen och försökte göra sig kvitt innehållet i magsäcken, men allt som kom upp var galla.   Linda hade vaknat till när vattnet täckt hennes huvud. Automatiskt hade hon dragit efter andan men allt som fanns runt henne var vätska. Lungorna fylldes av vatten och hon hostade, drog in mer vatten och hostade igen. Paniken slog till för fullt och kroppen började rycka i spasmer för att komma upp, men hennes vinkel på kroppen gjorde det omöjligt, precis som hon hade planerat. Långsamt försvann hon i en ström av lika delar dödsångest och befrielse. Plötsligt tog någon tog tag i hennes axlar och lyfte upp henne. Besvikelsen visste inga gränser när hon återfått medvetandet och förstod att hon var kvar i cellen, kvar med sitt liv och sin ångest. Plitarna runt henne pratade om sjukhus och undersökning. Linda blundade hårt och lät dem föra bort henne ännu en gång.

 

 

  Hon skulle inte tillbaks till häktet hade psykdoktorn bestämt. Istället skulle hon till Rättspsykiatriska Regionskliniken, RPK, avdelning 19. Hon anlände till huset i sällskap av fyra plitar. Byggnaden såg karg och hotfull ut med sina vita galler för alla fönster och sin låsta ingång med vakt på utsidan. Linda såg sig likgiltigt omkring på det som skulle vara hennes hem den närmsta tiden medan en hög gamla gubbar och tanter skulle komma fram till om hon var galen eller inte. Eftersom det bedömdes vara hög självmordsrisk på deras nya intagna skulle någon ur personalen alltid bevaka henne. En stor fåtölj stod i ett hörn av rummet där någon alltid skulle sitta, men Linda såg bara sängen. Hon ville bara sova. Utan ett ord gick hon fram till den, kröp ner och la sig med huvudet vänt in mot väggen. Så drog hon upp filten ända upp över öronen och blundade i ett försök att stänga ute allt och alla. Hon hade svårt att förstå logiken i det hela. Varför skulle de vakta henne så? Kunde de inte bara stänga dörren och låta problemet ta hand om sig själv, låta henne dö och spara skattebetalarna en massa pengar? Det var hennes fel att mormor var död. Om det inte varit för henne skulle Mattias aldrig ha kommit dit. Då skulle mormor ha levt. Mamma hade haft rätt när hon inte velat veta av henne. Hon borde inte ha funnits. Så somnade Linda, djupt nerdrogad i ett hav av tabletter i alla dess färger och former.

 De första dagarna sov hon mest. Det var så hon ville ha det. Hon trivdes i sin medicinerade låtsasvärld. Bevakningen blev med tiden mer sporadisk. De bedömde inte längre att risken för självskadebeteende var så stor. Hon kunde ju knappast göra något i sitt neddrogade tillstånd. Därför fanns det ingen i rummet när hon vaknade efter flera dagars apatisk tillvaro i sängen. Hon var röksugen. Försiktigt tassade hon genom rummet och la handen på dörrens runda handtag. Hon hade bara sett sådana på tv förut, det var sådana som brukade finnas på amerikanska dörrar. Handen dröjde på handtaget, tvekade. Vad skulle hon möta där ute? Mormor hade en gång sagt henne att kriminella kunde vara farliga. Dårar också. Kriminella dårar däremot, det var dem man verkligen behövde passa sig för, de kunde vara livsfarliga. Mormor hade jobbat här ibland när de skulle vakta någon stackare som skulle bli utvisad. De kunde hamna här för att de inte skulle kunna ta livet av sig innan de kunde skickas iväg till flygplatsen. Linda hade fått höra en del riktiga skräckhistorier om såna som vistades på RPK. Vilken sort var det hon delade sitt tillfälliga hem med? Linda hade ingen aning och hon var livrädd. Tillslut vann dock röksuget över rädslan hon vred om handtaget till dörren och provade om den var låst. Det var den inte. Inga låsta dörrar här tydligen. Hon sköt upp dörren och kikade försiktigt ut i korridoren. Den var tom. Åt vilket håll låg rökrummet? Linda hoppades att hon skulle hitta dit utan att behöva möta någon. Den smala hallen där hon kom ut från sitt rum övergick i en öppen yta med soffor, bord och fåtöljer. Allt i rummet var slitet. Färgerna var bleka och dassiga. Möblerna såg smutsiga ut. Gardinerna som satt för fönstren var uppsatta med kardborreband som var fastlimmade på väggarna. Utanför skymtade gallren. Någonstans ifrån hördes röster och Linda skyndade vidare för att slippa stöta på någon. Hon ville bara röka och sedan gå tillbaks till sitt rum för att invänta tabletterna som skulle ta henne in i dimman igen. Precis när hon hittade rätt hörde hon en röst bakom sig. En gammal man som kunde haft fler tänder och mer välvårdat skägg stod plötsligt där med en gitarr i handen.

  “Om du bakar en kaka till mig så sjunger jag för dig”, trallade han och tittade på henne med snälla, lite ledsna ögon. Linda förstod att hon träffat sin första medpatient.

  De hade slutat ge henne så mycket tabletter. Några ur personalen klagade över att det medicinerades i för stor utsträckning. Linda tyckte att de gav alldeles för lite. Hon brukade gå bort till rökrummet ibland, men annars höll hon sig mest inne på sitt rum. De andra medpatienterna fick ändå inte prata med henne. Oftast gick de undan när hon kom, det var bara Weine Magnusson som inte följde plitarnas order utan fortsatte tralla om kakor och sång. Linda tyckte att han verkade rätt harmlös, även om han helt klart inte hade alla hästar i stallet, men plitarna tycktes vara lite rädda för honom och de lät honom oftast hållas.  På det hela taget förde Linda en tämligen händelselös tillvaro. Hon hade fulla restriktioner och fick inte ha tillgång till varken tv, radio, tidningar eller samtal med någon utöver advokaten, polisen och den plit ur personalen som för tillfället vaktade henne.  Hon saknade Maria. Hade hon ens fått reda på vad som hänt? Linda hade träffat Maria när hon gått i sjuan och hade hamnat på sin första LVU. Lagen om vård av unga minsann. Det var så att hon kunde kräkas av det. Inte fan hade hon fått någon vård. Behövde i och för sig ingen heller. En utredningsgrupp hade haft ett jäkla sjå med att försöka sätta in henne i något av sina älskade fack. Hon hade inte gjort det enklare för dem, det fick hon erkänna, eftersom hon rymde så fort hon kom åt. Linda skrattade till lite vid minnet. Ja jäklar vad hon hade ställt till det de där åren.   Det var innan hon träffat Mattias. I själva verket hade hon träffat honom sista gången hon rymde från ett av hemmen. Efter det hade soc kommit hem till mormor och sagt att de gav upp och avskrev hennes LVU.  Linda satt i rökrummet. Hon var ensam, som vanligt. Hon rullade cigaretten mot askfatets kant så att glöden bildade en konformad spets och sjönk ner i minnena. Så liten och eländig hon hade känt sig när hon satt där i polisbilen den där kvällen, i handbojor för första gången i sitt liv. Hon var bara tretton år gammal och livrädd, även om hon hellre skulle dö än att visa det för någon. Istället hade hon satt upp en tuff och trotsig attityd, spottat och svurit åt alla som kom nära. Att de inte såg igenom det, hur kunde de missa hur skräckslagen, ensam och utsatt hon kände sig? Borde de inte förstå sånt, de jävla miffona som satt där med sina utredningar hela dagarna?

  Allt hade börjat med att hon inte fick gå på en skolkompis begravning för mormor. Hon hade nyss börjat sjuan och hade bestämt sig för att det var slut på att vara en liten ensam och försagd tjej utan kompisar. Hon hade alltid varit den nya, lite konstiga och mulliga tjejen. I hennes ögon var konstig bara en fråga om grader, nyanser. Men det var efteråt med sånt nu. Snabbt hade hon förstått att det gick att hitta andra kompisar, sådana som lät henne vara med när hon snattade åt dem, när hon svor och var uppkäftig, precis som de. Att det inte var några riktiga vänner brydde hon sig inte om, inte när hon äntligen kände hon att hon hörde till, att hon fick vara med. När de var ute och festade brukade hon tömma ut ölen när ingen såg eftersom hon inte klarade av smaken. Sedan spelade hon askalas. Ingen hade märkt något och hon blev accepterad.   Den där dagen hemma hos mormor hade hon inte kunnat låta den i hennes ögon orättvisa behandlingen gå obemärkt förbi, särskilt inte som hon hade en kompis med sig som hon självklart var tvungen att visa sig på styva linan för. Medan mormor var på jobbet skar hon sönder soffan, sparkade sönder en glasdörr och målade med spritpennor på mormors tavlor. Sedan flydde hon och vågade inte gå tillbaks.  När den sista kompisen hade gått hem till sitt på kvällen såg hon ingen annan råd än att även hon skulle vara tvungen att gå hem och se mormor i ögonen. Hon skämdes mindes hon och ångrade att hon flippat ur så fullständigt. Men ingen skulle få se hennes osäkerhet, hon vägrade visa sig sårbar. Aldrig mer! Alltså tog hon ett djupt andetag och gick hemåt.            För att skjuta upp mötet med mormor smet hon in genom den egna ingången och skyndade sig att krypa ner i sin säng. Hon trodde att hon hade klarat sig när hennes moster plötsligt kom in i rummet. Mormor var jätteledsen hade hon sagt och soc var underrättad. Trots allt var hon ju frivilligt placerad hos mormor och soc var alltid över dem som hökar, vakande, hotande. Moster sa att polisen var på väg och att hon skulle hålla sig lugn. Som om. Minuter senare hade de klivit in, myndiga, auktoritära, i sina löjliga snutmunderingar. Handbojorna hade skavt runt hennes små handleder och hon blev utledd till den väntande polisbilen. Liten, tillintetgjord, rebellisk och stark. Alltihop på samma gång. Sedan hade utredningarna börjat. Självklart hade hon gått in för att verka värst av alla. Berättade skroderande om hur hon brukade svepa en kvarting på fredan och ett flak öl på lördan. Och fittorna trodde henne. Alla valser och lögner, allt svalde de med hull och hår. Jovisst sörrö. Hennes utredning fortsatte i ytterligare fyra veckor utöver de åtta som de normalt tar. Inget annat i hennes liv hade ju någonsin varit normalt, så varför skulle det börja nu? Under resten av sitt liv skulle hon ångra de beslut hon fattade då, i ungdomligt oförstånd. De skulle påverka hela hennes liv, fast det hade hon ju inte vetat då förstås.  Maria hade funnits på ett av alla de hem hon hamnat på under det följande året. Vänskapen hade hållit i sig. De förstod varandra. Hade rymt i bara häktestofflor tillsammans eftersom deras skor varit inlåsta i slussen mellan ytterdörren och själva rummen där de bodde. De blev experter på att ta sig ut genom altandörren, över gräsmattan och fotbollsplanen och sedan genom skogen. Där gällde det att se upp eftersom det fanns både träsk och grusvägar där polisen ofta åkte omkring och letade. Såg de en släppte de hundarna så det gällde att ligga lågt. Linda tog ett bloss och såg att nästan hela ciggen hade ätits upp av glöden medan hon satt och dagdrömde. Ilsket fimpade hon och tog upp askfatet för att gå och tömma det. Ingen hade gjort det på ett tag och fimparna hotade att svämma över. Hon tyckte inte om när det blev oreda, hon ville ha det fint runt sig, till och med på det här jävla stället . Kanske var det ett drag från mamma som alltid var så pedantisk. Dammsugaren hade nästan aldrig hunnit ställas undan innan den skulle fram igen. Fast egentligen var det pappa som varit pedanten, mamma bara städade för att ingen skulle märka vad som egentligen pågick. Allt var bara en fejkad jävla yta. Linda skrattade till igen när hon kom att tänka på pappa. Ett rått och hårt skratt som lät främmande till och med för henne själv. Alla de där gångerna han hade varit på sjukhus i Skåne. Sånt jävla skitsnack. Kriminalvården på Skånegatan var det han suttit på, ingen annanstans. Det var väl därför hon aldrig fått följa med och hälsa på honom heller, hon var så pass stor att hon skulle kunnat räkna ut hur det hängde ihop. Egentligen var hon inte ens arg på honom. Linda tände en ny cigarett. Mamma däremot, henne hade hon ett och annat att säga om. Mamma som inte ens ville ha henne…   Linda väcktes ur sina mörka tankar av att Sofia, en av de andra intagna, plötsligt skrek att hon blev våldtagen. Förskräckt fimpade Linda cigaretten och sprang ut i umgängesrummet. Där stod Sofia, ensam, och skrek på hjälp. Personalen kom springande och fick henne till slut lugn med hjälp av tabletter. Linda rös. Dagen innan hade hon nästan kräkts när hon upptäckt att Sofia hade smetat hela väggarna fulla med mensblod. Hon tillhörde en av de riktigt sjuka och Linda höll sig undan henne så gott hon kunde. Annars var de flesta rätt OK och personalen relativt hygglig. De gillade mediciner och höll på så sätt avdelningen lugn. Det gick sällan några larm. Förutom när Sofia var igång då. Hon kunde verkligen konsten att få blodet att isa i ådrorna på folk.

  Linda drog upp axlarna mot öronen och rös när hon gick tillbaks till sitt rum för att vänta på sin dos av den äckelsöta sörjan som skulle ta henne in i landet där inga känslor fanns.

 Nicholas var en kille som Linda inte blev riktigt klok på vad han egentligen gjorde på RPK. Varje dag släpptes han ut för att gå till skolan och sedan kom han tillbaks på kvällen. Då satt han ofta på nedre plan där besöksrummen fanns och umgicks med sin flickvän. Linda tyckte att han verkade leva ett rätt normalt liv, fast på ett väldigt onormalt ställe. Snygg var han också. Synd att han hade flickvän… Plitarna hade släppt på restriktionerna undan för undan och hon fick numer prata med de andra intagna. På så vis fick hon också veta mer om sina medpatienter. Förutom Nicholas, Sofia och Stian fanns där en kille som hette Tomas. Han brukade berätta hårresande historier om brott han begått för alla som ville höra på, fast ingen trodde på honom. Det var tydligt att han gärna ville verka mer kriminell än vad han faktiskt var. Det fanns andra också och hon brukade sitt och lyssna när de berättade sina historier. Inte för att hon var särskilt intresserad egentligen, men det hindrade i alla fall att tankarna på mormor åt upp henne när hon inte var påverkad av mediciner. 

 Hon funderade ofta på hur det gått till. Mattias hade kommit hem till dem den där kvällen. Han hade öppnat grinden ut mot gatan där mormor installerat en klocka som ringde ilsket ända tills man stängde grinden igen. Hon hade sett vansinnet i hans ögon och förstått att allt var förlorat. Mattias hade inte varit välkommen hos mormor på flera år och brukade aldrig gå ur bilen när han kom för att hämta Linda. Hon hade alltid gått ut frivilligt för att han inte skulle ställa till med något inför mormor. Nu kom han stegande mot ytterdörren och mormor blev arg. Linda hade rest på sig och försökt få mormor att gå undan, sagt att hon skulle lösa det här. Hennes hjärna hade arbetat frenetiskt för att komma på något sätt att ta sig ur det hela på ett snyggt sätt, samtidigt som hon förbannade Mattias högt och lågt för att han kom hit och förstörde allt. När hon hade öppnat dörren slet han tag i den och trängde sig in och sköt henne framför sig in i vardagsrummet. Mormor hade rest sig och stod precis bakom dem. Lindas huvud värkte av ansträngning när hon försökte hindra sina två olika verkligheter från att kollidera med varandra mitt i mormors hall.   Mattias hade spottat och fräst, frågat mormor om hon visste vilken horjävel till barnbarn hon hade. Linda hade sett förskräckelsen i mormors ögon. Som om hon sett ett spöke från en svunnen tid. Det var så här morfar hade sett ut innan han gett sig på henne, i den stunden stod det helt klart för Linda. I nästa sekund hade han slagit henne rakt över tinningen. Ett vattenfall for genom huvudet, susande, pulserande. Så hade han knuffat henne så hon föll omkull på golvet. Skrattat åt mormor när hon bredbent gått emellan och sagt åt honom att försvinna innan hon ringde sina kompisar nere på stationen. Sedan hade han tystnat. På en enda sekund slog vansinnet över i ren och skär galenskap bortom alla gränser. Han slog henne. Med ett enda slag, eller med tusen, det spelade ingen roll, hade han raserat allt. Nu visste mormor. Nu skulle hon berätta för alla vilken patetisk liten människa hon var, alla skulle se på henne med förakt och avsmak. Det var så hon hade tänkt. Ingen skulle längre se på henne på samma sätt igen när de visste. Hon kunde inte låta mormor få berätta för alla.  När Linda hade flytt ut ur huset hade hon lämnat mormor liggandes på golvet i vardagsrummet. Linda hade flytt längs med vägen på baksidan där inga bilar kunde köra för att Mattias inte skulle hitta henne. Men det hade han förstås gjort ändå. Hon hade irrat runt och han hade hunnit ikapp henne med bilen, tvingat henne med sig. Sagt att det var hennes tur att dö. Hon hade inte tyckt att det spelade någon roll, hon förtjänade att dö. Linda satte sig i bilen, beredd på sin dom. Mattias hade svamlat om att han var tvungen att tanka först. Självklart hade det varit något fel på hans kort, så hon hade fått gå in på tappen för att betala. Hon hade tyckt att det var konstigt att ingen sa något, att de inte såg på henne vilken vidrig människa hon var, men de hade låtsats att det regnade. När hon gick ut till bilen igen hade hon kommit på sig själv med att tänka att det var så jävla typiskt att det var hon som fått betala både bilen och alla extra finesser Mattias hade installerat i den. Hur sjuk måste hon inte vara som brydde sig om en sån sak nu, en fucking jävla bil?! De hade åkt runt och han hade parkerat bilen vid ett tomt industriområde. Där hade han krävt att hon skulle ha sex med honom, precis som förr. Sedan hade han fortsatt köra runt medan han präntat in i henne vad hon skulle säga till polisen. Hon hade suttit tyst och nickat, utan förmåga att tänka klart. Hennes hjärna var trasig, hjärtat sönderstrimlat.  Tillslut hade han stannat utanför mormors grind och sagt åt henne att sitta kvar medan han gick in ensam i huset. Efter några minuter hade han kommit ut igen och sagt åt henne att hon fick gå in och fixa det här nu, allt var ändå hennes fel. Sedan hade han åkt därifrån och lämnat henne ensam. Linda hade gått in i huset. Det var tomt. Hon ropade på mormor, letade, men inte fått något svar. Så hade hon öppnat dörren in till badrummet. Hade dörren varit stängd innan? Hon mindes inte. Skriket när hon såg mormor ligga på golvet hade fyllt hela hennes huvud, kanske hade det även letat sig ut genom strupen. Sedan hade hon vänt sig om och sprungit.

  När hon funderade över allt detta kom tårarna. De rann utan att hon kunde hejda dem, men handen som höll hjärtat i ett stengrepp och förvandlade magen till en hård klump hindrade att något ljud kom över hennes läppar. Det var en tyst och stilla gråt. Och hon förstod fortfarande inte hur allt gått till.

  “Linda, du kan ta och packa dina saker. Du skall över till andra sidan”. Janne Fager drog handen genom sitt röda hår och slängde ur sig kommentaren på sin väg ut mot sofforna i dagrummet. Där slängde han sig ner i en av sofforna och tog upp en kortlek som han började kupera. Linda stod kvar som fastfrusen. Så det var dags nu? Hon hade redan hunnit vänja sig vid sin nya miljö och såg inte fram emot att mötas av något nytt och okänt. Här var de flesta OK och personalen gav ut mer mediciner än vad som egentligen var brukligt, det förstod hon. Hur skulle det bli på andra sidan?

 

 
Anonym

Laila här. När kommer fortsättningen på boken? Älskar hur du skriver. Jag har väntat på det här så länge. Kramar

Svar: Jag la ju ut en liten fortsättning igår hahaTack
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress