Det är svårt att försöka vara positiv och hålla humöret uppe hela tiden och på tok för lätt att bara sjunka ner i deppighet och självömkan. Jag måste hela tiden vara på min vakt emot mig själv, mina tankar och mina känslor. Men så ibland så kan det kommer det medmänsklighet som regnar likt manna från himlen helt oväntat. Som en blixt från klar himmel. Kärlek och medmänsklighet från en främling.. Så totalt oväntat men så otroligt välkommet! Det fick mina barn i natt och jag har svårt att riktigt sätta ord på vad jag känner. Idag när jag vaknade så kändes livet i alla fall lite lättare att leva. Att jag dessutom känner mig ständigt nertryckt hemma gör ju inte det lättare för mig att försöka vara positiv, men idag kör jag på och gör så gott jag kan.

Nu är julen äntligen över och nästa jul kommer att ha en del att gottgöra. Nu väntar nyårsafton och några röda dagar innan vardagen kan fortsätta som vanligt. Känner mig så otroligt stressad och kan ändå inte göra annat än att bara sitta och låta tiden gå. Det kommer att hända mycket nu i januari och det är så svårt att vänta. Inte för att jag har så mycket val…

Tanken är att vi bara SKA hitta ett hus att flytta till så fort plånboken slutat gråta. Vi vill ju helst flytta så fort som möjligt. Men som det ser ut just nu med förseningar i pappersarbete och brist på klubblokal så blir det inte detta månadsskifte utan vi får satsa på nästa. I eftermiddag ska jag ha en liten date med mäklaren igen så förhoppningsvis har han något bra åt oss denna gång. Sen MÅSTE vi hitta en bra lokal!! Men vi har så svårt för att bestämma oss riktigt för vad vi söker vad det gäller läget. Det är ju med blandade känslor som jag så otåligt väntar. För så fort vi hittar en lokal så har vi högst 1-2 veckor på oss att få lokalen iordning för inför öppningen. Det kommer att bli en jääävla massa hårt arbete under den tiden och vi har 4 barn som ska tas hand om samtidigt. Men jag har en eventuell lösning på en del av tiden.. Återkommer till det strax. Men för nu så fortsätter livet att ha sin stilla gång medan vi väntar på att allt ska braka lös på en gång. Tack och lov för att jag har en kompis som lovat att stå för ommålning och såna dekorationer. Alla små bitar jag kan delegera bort kommer att göra mycket i slutet av varje dag misstänker jag.  Min lista på allt som ska göras är lång! Och listan på allt som MÅSTE klaffa är ännu längre! Jobbigast är dock att mycket av vad som behöver göras är det lite moment 22-varning på :( 

 
Inte ofta han är såhär lugn min lille vilde :)

Jo, så här är min lösning på tidskrocken som jag vet kommer att komma. Här finns ställen man kan lämna barnen för att leka. Låter fel när man säger det så men.. Det är som ett lekhus i miniformat. Men istället för att man är där med barnen så finns det anställda som är där inne och som leker med barnen. Många av Kanarierna använder detta som ett slags fritids. Vi har ett sånt bara några hundra meter från där vi bor, Ludoteca.  Nu har vi bara haft våra pojkar på det som ligger vid oss men dessa finns i stort sett flera stycken i varje kvarter så sannolikheten är väl ändå att vi ska kunna hitta något liknande dit vi flyttar och där vi kommer att jobba i lokalen. Vi använder oss av klippkort men man kan även betala för fasta timmar per månad. 3,50 euro för 1 timme, 5 euro för 2 timmar, 6 euro för 3 timmar osv. Sen 3 timmars fri lek när klippkortet är slut. Det har utan tvekan varit en räddare i nöden när vardagen kör ihop sig för mig. Eller om jag måste upp på storgatan som Maxen hatar över allt annat.  Att ta med Maxen på något han inte vill.. tjaaa, låt oss bara säga att det är stört omöjligt att resonera, muta, hota eller locka när denne lille man har sagt sitt NEJ! Max älskar att gå till Ludoteca och leka men det blir inte så ofta som han kanske skulle vilja. Kevin fick vara med och leka de första gångerna bara för att jag ville ha en skvallerbytta. Han vill oftast hellre följa med mig så jag fick muta honom lite. Fult? Ja kanske det. Men det gick ingen nöd på honom. Han fick leka sig trött i 2 timmar och sedan äta glass medan han berättade om alla detaljer för sin hönsmamma som tycker att det är skitläskigt att lämna Maxen själv med andra. Men efter Kevins rapporter och Maxens glädje när han kommer dit så har jag bestämt mig för att det är ett bra, tryggt och säkert ställe för min solstråle. Så om jag bara hittar något sånt som är bra där vi nu hamnar så kan jag lösa lite av krocken med hjälp av att låta pojkarna gå och leka :)

 
Maxen tröttnade på play-doh och gick och la sig i Joppes säng.

Nu har vi ca 2 veckors jullov framför oss och Kevin har redan börjat fråga om det är skola imorgon. Han får ont i magen och blir vit i ansiktet bara han pratar om skolan vilket krossar mig inombords. Jag vill bara å ner och slå varenda jävla ungjävel som varit elak mot min prins! Göra sönder de lärare som ignorerar eller ibland ännu värre, -underlättar för de små asen och är likadana själva! Spränga hela skolan i luften! Men inget av det gör jag.. Känner mig totalt värdelös och tillintetgjord, suckar och stryker min sons tårblöta kind och säger att det kommer att bli bättre. Att jag ska prata med dom igen. Att det inte är så lång tid kvar nu innan han kan byta. Att han är så otroligt mycket bättre än dom allihop tillsammans. Att.. ja vafan ska jag säga? Att vuxna är kassa? Att jag inte kan skydda honom från allt ont? Det har han nog tyvärr redan upptäckt...!

Calima har legat tät över ön och för oss med dåliga luftrör så har det varit till att hålla sig inne tills vidare. Har hört att den ska ligga kvar över nyår så det känns väl inte så kul. Calima är sandstormar från Sahara som drar in över ön. Sanden gör luften helt vit och man ser knappt någonting. Bergen som jag brukar titta på genom mitt fönster till min morgonkopp syns inte alls idag. Maxen har behövt inhaleras flera gånger sen igår kväll och det har varit en lång vaknatt. Behöver kontakta AGA för ny syrgas till honom för nu har vi inte mycket kvar. Men att vi har klarat oss så här långt på en och samma tub har aldrig hänt innan! Maxens liv har verkligen förändrats sedan vi kom hit. Mycket ont kan jag säga om denna ö men den har gjort under för Maxens hälsa! Att kunna vara ute året om utan att behöva akutvård är ju helt otroligt! Vi trotsade väder och vind en stund på kvällen och gav oss upp på storgatan för firandet som är där. Vad de firar denna gång vette fasiken. Tycker att det är något stup i kvarten men ganska trevligt så jag klagar inte.

 
Kevins skrapade knän botades med en kram av en lurvig vän
 
 
Dock kvarstod lite smärta i knät...
 
 
Denna sista smärta kunde tydligen botas väldigt effektivt med sockervadd :)
 
Funderar på vad rågsikt kan heta på spanska. Ska fråga min bästis Google sedan. Vi var ju på Ikea innan jul och där fick jag tag i min efterlängtade sirap så nu är det bara rågsikt jag behöver. Finns väl säkert att få tag i borta i San Agustin men helst utan att behöva åka tvärs över ön. Ungarna vill så gärna ha skogaholmslimpa och eftersom vi ändå inte kan vara ute så kan de få baka bröd idag eller imorgon tänkte jag. I nödfall får vi väl göra ny play-doh igen :)
 
 
Att man kan bli såhär lycklig över en flaska med sirap :) Flytande guld haha
 
Barnen fick oväntade men ack så värmande julklappspengar så nu sitter de och diskuterar ihop sig om hur de ska göra. Än så länge lutar det mot att välja bort iden med ”varsin julklapp” och istället komma på saker de kunde ha kul med längre. Vi får väl se hur de slutar och om de kommer att komma överens om något till slut. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress