MITT TRASIGA LIV….

 

Hennes händer sträckte sig mot bebisen som låg i spjälsängen och krävde uppmärksamhet med sina skrik. Inte hennes uppmärksamhet nödvändigtvis, men eftersom ingen annan fanns tillhands fick hon duga. Rösten som försökte tysta skriken var en flickas ljusa, oskuldsfulla. ”Mamma är snart här. Mamma kommer snart”, sjöng den. Stora ögon mötte hennes från andra sidan av rummet, frågande. Hon bestämde sig för att det var sant och nickade bestämt mot pojken som satt och lekte på golvet. Försiktigt la hon ner bebisen bredvid honom så att hon fick sina händer fria till att koka vällingen på spisen. Hon hade sett hur mamma hade gjort, det skulle säkert inte vara så svårt. Bubblor letade sig upp mot ytan. Plopp, plopp, plopp, lät det. Hennes små barnhänder hällde upp vällingen på flaskan. Med bebisen i knät försökte hon mata den lilla. Varför skrek den så? Varför ville den inte ha maten? ”Mamma är snart här. Mamma kommer snart”, sjöng hon med kinden mot bebisens hjässa. Pojken på golvet fortsatte sin lek. Bebisen skrek. Den lilla flickan satte sitt hopp till ytterdörren. Snart skulle den öppnas och mamma, med de allra mjukaste av händer, skulle komma hem och göra allt bra igen. ”Mamma kommer snart”, viskade barnet. Men ingen kom.

 

 

 

 

 

 

Rummet var egentligen för litet för att rymma alla de kroppar som rörde sig likt kaotiska vågor till musiken. Om det inte vore för cigarettröken skulle lukten av svett stuckit i näsan. Nu dominerade röken, på gott och ont. Mitt i trängseln fanns ändå ett visst mått av symmetri bland lemmarna som gled runt varandra, slingrade sig, eggade. Bröst trycktes mot bröst, armar svängdes i luften, hår kastades runt i väl inövade knyckar med smala nackar. Golvet vibrerade under dem, trycket gjorde det omöjligt att stå still. Blundade hon kunde hon känna basen från högtalarna slå inne i kroppen. Ljusen svepte över den mänskliga massan, blinkande, manande. Linda dansade mitt i det pulserande hjärtat. Hon dansar med världen, världen dansar med henne. Och ändå, hon dansar ensam. Det finns bara en, det finns bara hon. E-Types röst fyllde henne, hon slängde bak huvudet, öppnade munnen och lät texten strömma fram: ” Here I go again, it's time for me to fade away, I'm out of here I go again, I've lost the game…” Den känns så sann, det är precis så det är. Häftigt lät hon håret slänga från sida till sida, gungade i takt, lät sig översköljas av rytmen. Linnet klibbade mot hennes rygg. Jeansen kändes lite tighta, hon hade lagt på sig ett par kilon igen, men fan heller att hon skulle låtsas om att det brydde henne. Utåt har hon gjort en snyggcheck. Inåt, lika värdelös som alltid. En stöt från en armbåge på det trånga dansgolvet fick henne att tappa balansen och glaset i hennes hand skvimpade till. Som i slowmotion såg hon de sista dropparna av drinken flyga i en båge, lämna isen på botten av glaset och häva sig ner mot golvet.  “Oj, förlåt, sorry, verkligen!” Linda stirrade ner i det tomma glaset och kände hur det som var hon hälldes ut på golvet tillsammans med drinken, blandades med pölen på det smutsiga golvet. Det är där jag hör hemma, bland skiten på golvet. Hon rann tills det inte fanns något kvar, bara svart tomhet. Vrålet byggdes upp inom henne, det ursinniga, det utan egentlig substans i nuet. Det hade legat där och bidat sin tid ända sedan hennes händer var en liten flickas, sedan hennes själ fortfarande var oskuldsfull. Mamma vill inte ha mig. Jag är oönskad. Bara ibland pyste det upp, krävde att få syre. Vällde genom hennes kropp som en ostoppbar furie, omöjligt att stoppa. Som nu. Here I go again… Vrålet tryckte på, skapade spänningar i varje muskel. Det måste ut innan hon kvävdes. Killen som råkat stöta till henne dansade vidare med ett urskuldande leende. Stackars jävel, han fattade inte vad han satt i rullning. Linda var påtänd av musiken, stämningen och av den inre eld som hotade att förtära henne. Hon kunde inte behärska sig. Hon kände hur handen knöts, hur armen drogs tillbaks, spändes, sköt fram. Näven, som inte längre var ett barns, träffade den förvånade killen rakt över hakan. Maria slöt upp, tätt bakom henne. Linda visste att hon fanns där men det här klarade hon själv. Folk runt omkring dem slutade dansa, backade med osäkra steg och gav henne utrymme att göra sin grej. De stod där i sina kläder som de valt ut med kritiskt granskande ögon framför spegeln, sminkade, fixade, utan att riktigt fatta vad de såg. Hon, liten. Som en spröd älva.  Killen, säkert dubbelt så stor. Han kom sig inte ens för att göra motstånd. Linda kände igen symptomen. Att bli påflugen av en liten brud, inte lätt, vad göra? Inte förrän han ser att hon griper tag i en flaska från ett av borden som står uppställda runt dansgolvet får han upp armarna för att skydda sig. Hon lät den explodera mot hans skallben och såg tillfredsställt hur glassplittret föll som ett regn över snubbens huvud för att sedan landa på golvet med ett smatter som dränktes av den höga musiken. Linda skrek, svor och förbannade honom från jordens yta. I ögonvrån såg hon att Maria njöt lika mycket som henne av slagsmålet. Mattias stod en bit därifrån, redo att gipa in om det behövdes. Fast det behövdes nästan aldrig. Dansen som kommit av sig drog försiktigt igång igen när killen släpades bort av sina kompisar. Linda såg att de stirrade på henne, skakade på huvudena som om hon tappat förståndet. Det kanske hon hade. Fan vet.  “Linda din fucking jävla bitch! Du är grym, tjejen, grym!”  Marias ögon lyste, nej, gnistrade, ikapp med stjärnorna på vinterhimlen. Upphetsat studsade hon upp och ner medan hon fiskade upp paketet med cigg ur väskan som hon hade hängandes i en rem över ena axeln. Hon höll fram det mot Linda, skakade med van hand fram en av pinnarna så att hon kunde nypa tag om den med fingrarna. Linda pillade in ciggen mellan läpparna, måste hålla för med ena handen medan hon fipplade med tändaren innan hon såg att glöden i änden tagit sig. Djupa andetag drog röken långt ner i lungorna innan hon sakta, njutningsfullt, blåste ut den igen. Tjejerna tittade på varandra, drog ett djupt bloss till, höll inne röken riktigt länge, sedan exploderade de. Frustade med öppna munnar, tjöt av upprymdhet. De skakade av skratt, men också av adrenalinet som fortfarande pumpade runt i kroppen. Maria var tvungen att lägga sin hand på Lindas axel för att inte ramla.  “Vilken jävla tönt. Helt borta!” Linda sög på cigaretten igen. “Alltså, det känns snart inte ens värt att spöa asen, de är ju helt fucking lost ändå. Har inte en chans”.  Maria nickade eftertänksamt.  “Sant alltså. Knappt värt. Men faaan vad skönt det är, erkänn!” Maria studsade till på stället och rullade njutningsfullt med ögonen.  Linda slog ena armen runt kroppen, drog upp axlarna mot öronen och rös till. Andra armen höll ciggen, den måste hon ha fri. Fan att det skulle vara så jävla kallt. På sätt och vis önskade hon att hon låg hemma i sängen, under det tjocka täcket och med hundarna vilande i fotändan. Hon kunde ha legat där och läst en bok istället för att stå här ute och frysa häcken av sig utanför en jävla nattklubb. Och missa det här, fuck heller!  Hon behövde det här, måste få utlopp för all skit. Hon kan ta att det är kallt. Faktiskt kändes den krispiga kylan skön. Den bet i kinderna och Linda kunde på ett högre plan känna att hon njöt av att det nästan gjorde ont. Hon måste ju inte stå här egentligen. Hon kunde gå in och sätta sig vid bordet bredvid Mattias och röka tills hon kräktes om det var så. Men hon valde att stå kvar, hon ville låta kylan äta färdigt av hennes hud. Känna att det är hon som bestämmer, hon har kontrollen. Maria drog ett sista bloss innan hon släppte fimpen på marken och trampade till med klacken. Filtret mosades under skon och smetades ut på asfalten. Med ett frågande ögonkast mot Linda öppnade hon dörren in mot musiken och pulsen. Värmen slog emot dem när de åter klev in och lät sig uppslukas av havet av kroppar. Lukten av rök, svett, parfym och utspilld öl trängde sig in i näsan och satte omedelbart hjärnan i partymood. Kvällen hade knappt börjat.

 

 

 

 

 

 

Barnet står på golvet framför soffan och tittar på kvinnan som ligger där och sover. Hon ser konstig ut tycker flickan. Håret som mamma är så stolt över, det blonda, vackra, ligger i trassliga, slarviga slingor över ansiktet. Saliv har runnit ur ena mungipan och letat sig ned över hakan. Barnet vill inte att mamma skall se ut sådär. Mamma skulle inte tycka om det, hon som alltid vill vara så fin. Flickan går ut i köket och hämtar ett papper från rullen som står på bänken. Det är svårt att nå, men om hon tar en stol så går det. Med pappret i sin lilla näve går hon tillbaks in i vardagsrummet och torkar bort spottet från mammas haka. Med försiktiga händer stryker hon undan håret och fäster det bakom mammas öra. Kvinnan rör sig inte. Lillasyster skriker igen. Barnet går fram till spjälsängen och lyfter upp den skrikande bebisen. Den lilla måste få mat. Hon vet hur hon skall göra nu, moster har lärt henne efter den där gången när lillasyster brände sig så illa i munnen. Vällingen måste svalna efter att man kokat den. Barnet skäms när hon tänker på hur ont det måste ha gjort på den lilla. Men nu kan hon. Lillasyster äter upp hela flaskan. Mamma rör sig fortfarande inte. Det har blivit mörkt ute. Barnet puttar på kvinnan som bara sover och sover. Drar i henne. Hon börjar bli rädd. Tänk om mamma inte vaknar. Tänk om hon är död! Fotsteg utanför dörren får flickan att stelna till. Det finns vuxna som kan komma och ta en, det vet hon. Då är det slut på allt. Då får hon och småsyskonen inte bo här mer. Mamma rör sig inte. Tänk om hon är död? Det finns bara två saker barnet är rädd för: De stora som kan komma och ta bort henne från syskonen, från allt det hon är van vid, och att mamma skall vara död. Tänk om mamma har dött utan att hon har märkt det? Flickan tar upp det tunga askfatet i marmor som står på rumsbordet. Om hon slår med det måste mamma vakna, om hon inte är död, visst måste hon det? Flickan klättrar upp på mammas mage, sätter sig gränsle över bröstkorgen och lyfter fatet över huvudet. Hon tar ett djupt andetag och låter armarna falla nedåt.

 

Det var en sån där dag. Linda visste det redan när han kom hem. Hörde det när han hängde av sig jackan i hallen. Hennes försök att lugna hade ingen effekt, det hade de aldrig. Egentligen var det inte ens värt att försöka. Mattias levde inne i sitt eget huvud. Ögonen var otäckt frånvarande, som om en hinna hade lagt sig över dem. Det var som om de två inte befann sig i samma rum. Linda gjorde det enda hon var riktigt bra på. Hon stängde av, flydde bakom stängda ögonlock till en annan plats. Låtsades inte om hans flåsande andetag mot sin nacke. Hon var en mästare på det här, ett helt liv hade lärt henne tricken. Hon hade gjort samma sak när hon var liten och mamma var som värst.  Ner med rullgardinen bara, så fanns de inte längre till. Eller om det var hon som slutade existera, hon visste inte. Brydde sig inte heller.  Fötterna for fram över de solvarma stenarna, skuttande, dansande. Nakna fotsulor som knappt hann nudda en sten innan de redan berörde nästa. Röster långt bort ropade hennes namn. De kom från den röda lilla stugan där de brukade sova allihop i samma rum, mormor, mamma, pappa och alla syskonen. Flickan som var hon avbröt sin dans över stenarna och vände sig mot rösterna. Skrattade. En jätte med en varm och vänlig röst som mullrade ikapp med åskan, steg fram genom solljuset. Han hade mjölkspannen dinglandes i ena handen. I den andra höll han korgen där de om en stund skulle lägga ner äggen, värmda av hönornas varma kroppar. Hon väntade, sträckte ut sin lilla hand mot hans stora.  “Din jävla hora!”  Rösten trängde fram genom hennes vakna dröm. Något blött och kladdigt träffade henne över kinden, droppade ner på hennes nya tröja som hon varit så glad över. Hon blundade hårdare, försökte stänga ute ljuden. Avvaktade. Tiden gick långsamt, som i elektriska stolen innan strömmen slogs på.  Blomsterdoft och midsommardans. Mormors plirande ögon, potatisnäsan som alltid var brunbränd på sommaren. De virvlar runt, runt, likt en karusell som löpt amok och inte kan hejdas snurrar de runt på ängen. Mormors trygga händer håller i hennes, hårt, hårt. De dansar ut sin glädje över sommaren tills benen inte bär dem längre och de rasar omkull i en lycklig hög på filten där saft och bullar står framdukade. Mormor häller upp kaffe till sig. Det doftar alltid kaffe där mormor är. Stina är där, de leker klapplekar med händerna. ”En sjöman for till USA…”, sjöng de. Stina finns alltid där, i paradiset.  “Förbannade jävla subba, din fitta!”  Första slaget träffade hårt över axeln. Linda bet ihop, vägrade att skrika. Det blev bara värre då, triggade honom. Andra slaget träffade i bakhuvudet. Det susade i öronen, tjöt som en gammaldags ångmaskin, Linda kände hela huvudet fyllas av ljudet. Tredje slaget. Hon kände hur han drog upp henne från stolen så hårt och snabbt att den ramlade omkull bakom henne. Ljudet när sömmarna i tröjan revs upp drunknade och försvann av hans ursinniga vrål. Parets två hundar var tydligt nervösa. Abby satt gömd under bordet och gnydde medan Sannas sprang fram och tillbaks över köksgolvet. Hon skällde och försökte ta sig emellan den ursinnige mannen och sin matte. Det här var inte den husse hon älskade, det här var någon annan. Linda sträckte ner handen mot hundens huvud, försökte lugna djurets oro.  “Titta på mig då din jävla horjävel!”  Mattias hand letade sig in i hennes hår. Med de långa, blonda, slingorna inflätade mellan sina fingrar tvingade han upp hennes ansikte mot sitt med ett kraftigt ryck bakåt. Hon kände hur en stor tuss slets av och kved till. Hennes bruna ögon stirrade in i hans, märkligt uttryckslösa. Man skulle kunna tro att hon var rädd, men det var hon inte. Hon kände ingenting. Maten som hon nyss lagt upp på tallrikarna med stor omsorg, hon hade till och med garnerat pastan med lite grönt på toppen, låg slängd över hela köket. En av de vita tallrikarna hade krossats när den träffade väggen bakom hennes stol och skärvorna låg utspridda över golvet. Det satt fortfarande spagetti fastklibbad mot väggen och pastasåsen hade lämnat en stor röd fläck på tapeten. Kannan med mjölk låg omkullvält och vätskan hade runnit ut över bordet och droppade ner på golvet i en växande pöl.  “Mattias, jag har inte varit otrogen. Du vet att jag inte har…” Det var lönlöst, det visst hon, ändå ville Linda försöka få honom att ta sitt förnuft tillfånga.   “Du håller käften! Du är bara en patetisk jävla hora, ingen vill ha dig, fattar du det, ingen!”  Plötsligt tystnade allt. Det enda som hördes var hans rosslande andetag mot hennes ansikte och hundarnas rädda gnyenden. Hon höll andan, tvingade sig att möta hans blick. Spottloskan träffade henne mitt i ansiktet och hon fick bekämpa lusten att torka bort den med tröjärmen. De stirrade på varandra under några sekunder, en evighet, hon såg galenskapen brinna i hans ögon. Sedan knuffade han undan henne hårt och bryskt, så att hon stapplande rasade bakåt mot kylskåpet innan hon återfick balansen. Mattias slängde en sista förintande blick på henne innan han klev rakt förbi henne och dundrade ut i hallen. Ytterdörren slog igen och hon hörde hans steg försvinna bort över plattorna och ut på gatan.  Sakta sjönk hon ner mot kylskåpsdörren tills hon satt i en trasig liten hög på golvet. Hundarna smög försiktigt fram och la sina vackra huvuden i hennes knä, slickade bort de salta tårarna som rann längs hennes svullna kinder med sina sträva tungor. Bilder från barndomen flimrade förbi framför hennes ögon, glada, hemska. Snabbare och snabbare svischade de förbi utan att hon egentligen fick grepp om någon av dem. Allt inom henne var tomhet. Hon var ingenting.

 

  Tystnaden revs sönder av telefonens skrikande signal. Orka. Som en mistlur fortsatte den förbannade telefonen påkalla hennes uppmärksamhet och hon gav upp. På stapplande ben reste hon sig och gick ut i hallen och lyfte telefonen som slogs med tusen prydnadssaker om platsen på byrån. Med en trött rörelse torkade hon av sig i ansiktet med tröjärmen. Hon såg att den blev fläckig av tomatsås men hon orkade inte bry sig. Den var ändå förstörd. Like I fucking care.  “Är det du Linda?” Älskade mormor. Hon måste tvinga rösten att låta stadig. Ville inte att mormor skulle veta hur hon egentligen hade det. Då skulle hon förstå att Mattias hade rätt, att hon bara var ett patetiskt misslyckande hela hon. Mormor skulle se hur svag hon var. Det skulle hon inte stå ut med. Under bråkdelen av en sekund funderade hon på att lägga på igen, men så ångrade hon sig, hon behövde höra mormors röst. I den finns det styrka. Herrejävlar vad hon behöver mormors styrka. “Ja, det är Linda.” “Jag ville bara höra hur det är med dig. Man kan faktiskt höra av sig ibland vet du.”   Det dåliga samvetet sätter in. Klart hon kunde ringt ibland. “Jo du vet, det är mycket i skolan och så.”   Linda hörde själv hur hon malde på om stallet och hästarna, om bästa kompisen Maria och om att allt bara var fint med Mattias. Lögner, alla dessa lögner som hon hela tiden snärjde in sig i. Ingen fick någonsin veta hur hennes liv såg ut på riktigt. Egentligen borde hon få en fucking jävla Oscar för bästa skådespelarinsats.  De fortsatte prata en liten stund innan de la på. Linda blev stående i den lilla hallen med luren i handen. I flera minuter stod hon där innan hon kom sig för att lägga tillbaks luren på sin plats på byrån. Sorgen vällde fram genom kroppen och hotade att kväva henne. Hon kände sig till och med ensammare än vad hon gjort innan. Mormor hade varit hennes fasta punkt i livet sedan hon var liten. Det sista Linda ville var att mormor skulle förstå att hennes barnbarn stannade hos någon som slog. Mormor som själv var så stark, som själv hade brutit upp med morfar av samma anledning. Mormor hade en dag fått nog och gått ut genom dörren och aldrig sett tillbaks. Med tunga steg hasade Linda ut i vardagsrummet och sjönk ner bland den blå tygsoffans mjuka kuddar. Hon slog armarna om sina uppdragna ben, kurade ihop sig, gjorde sig liten. Med tomma ögon stirrade hon in i bokhyllan, där böckerna stod staplade tätt, tätt, utan att egentligen se någonting. När skulle helvetet sluta? Skulle det någonsin sluta? Hon var nitton år gammal och kände det ibland som om döden låg för långt bort. Radhuslägenheten var så fylld av förakt att ormen borde kunna smaka på det med sin kluvna tunga där den låg och ruvade bakom några stenar i sitt terrarium bredvid bokhyllan. En av gatlamporna ute på vägen blinkade till och slocknade. Säkert någon unge som roat sig med att sparka på den. Genom fönstret såg hon att grannarna fått upp adventsljusstakarna. Visst fan, julhelvetet närmade sig också. Som om det inte vore nog med elände ändå.   Mattias höll sig fortfarande borta. Linda orkade inte ens bry sig om vart han tagit vägen, önskade bara att han kunde försvinna för alltid. Ibland pratade hon med Maria om det, att hon hoppades att han helt enkelt inte skulle komma tillbaks en dag. Maria lyssnade och förstod henne utan ord.  Leder och muskler protesterade efter att ha hållits stilla i samma ställning så länge, och för all del även av slagen, när Linda till slut reste sig och kallade till sig hundarna, som med oroliga ögon iakttog henne från sina platser på golvet mellan köket och hallen, innan hon drog på sig sin tjocka vinterjacka och gick ut genom dörren för att ta sin tillflykt till stallet som så många gånger förr. Det var hos djuren hon hörde hemma. De dömde aldrig. De var de enda man kunde lita på. Maten och det krossade porslinet skulle finnas kvar när hon kom hem.

 

 

 

Det dåliga samvetet gnager. Det är så skönt att komma hemifrån, att få sova borta hos en kompis. Men syskonen, hon borde vara hemma hos dem. Passa dem. Tänk om mamma somnar igen och inte vill vakna? Vem skall mata lillasyster? Vem skall se efter lillebror? Men ändå, så väldigt skönt att sova borta. I en riktig familj, som Linas. Barnet somnar tryggt, ovetande om branden som i samma stund härjar bland hennes saker.  Hon är ett nyckelbarn. Kedjan runt halsen avslöjar att hon är för liten, att ansvaret är för stort. Men med nyckeln mot sitt hjärta kan hon alltid ta sig hem. Nu springer hon för livet, med Lina som en svans tätt efter sig. Hon får inte gå dit sa Linas mamma vid frukosten efter att ha berättat vad som hänt. Men hon måste ju.  Dörren är svart av sot. Tapeten i hallen innanför har krullat sig av värmen. Mammas fina cdskivor som hon aldrig fick röra - smälta. Soffan - uppbrunnen. Den vita dörren till hennes rum, möbler, golv, allt är svart. Luften sticker av röken, det gör nästan ont att andas. Allt är borta, allt är förstört. Hon måste hitta mamma. Noggrant låser hon dörren efter sig på sin väg ut, bort från sitt hem. Hon har aldrig varit där.  Flickan söker efter mamma. Pappa är på sjukhuset i Skåne igen. Hon får aldrig följa med och hälsa på honom där. Hon undrade ofta varför syskonen alltid fick följa med, men inte hon? Mamma svarar aldrig på hennes frågor, säger bara att hon skall vara tyst. Nu söker barnet efter modern på alla de vanliga ställena. Hittar henne efter tredje försöket. ”Ett elfel i köket startade elden”, säger mamma som om ingenting har hänt. Barnet tycker det låter konstigt, det hade ju brunnit mest i vardagsrummet? Vilken tur att mamma var ute på promenad med syskonen, fastän det var så sent på kvällen. Flickan vågar inte tänka på vad som skulle ha hänt annars.  Barnet sträcker sig efter lillasyster. Hennes händer stryker över den lillas hjässa. Allt skall bli bra, lovar barnet. Allt skall bli bra.

 

 

 

En ensam ögonfrans balanserade på den framsträckta fingertoppen. Den låg där och vajade fram och tillbaks i väntan på att få lyfta från sin vagga.   “Önska något”, sa en älskad röst och och hon blundade hårt och önskade. Sedan blåste hon lätt på fransen och såg den dansa iväg med den lätta sommarbrisen bort mot den röda lilla stugan som var hennes privata paradis. Hon skrattade högt och lyckligt. Lätt till sinnet tog hon mormoderns hand och skuttade på säkra fötter över stenarna i vattenbrynet. Måsarnas hesa skrin överröstade det fridfulla ljudet av vågskvalp.   “Linda. Linda hör du mig?”  Som genom en flod av klister simmade hon upp mot ytan, mot verkligheten. Ett kallt, blått ljus svepte in genom vardagsrumsfönstret, dansade längs med väggarna, och fick personerna där inne att verka blekare än vad de i själva verket var. Hon såg dem framför sig, suddiga, diffusa. Deras röster hördes som ett avlägset mummel, förvrängda till oigenkännlighet. Linda försökte få en klar bild av rummet hon befann sig i. Uniformsklädda poliser överallt. Lillebror i soffan bredvid henne, han gråter. Hon skakar märker hon, ändå har någon lagt en filt över hennes ben. En rutig i ull. En sån där som hade kliat om hon inte haft kläder på sig. Karl och Lennart, heter de så, mormors grannar? De står och pratar med en av poliserna borta vid bokhyllan. Polisen skriver i ett block, nickar ibland. Pennan stannar bara till någon kort sekund medan polisen frågar något.    “Linda, du skall få följa med mig nu. Kom, vi skall till sjukhuset. Ambulansen har redan åkt. Hör du mig Linda?” En kvinnlig polis sitter på huk framför henne och försöker få hennes uppmärksamhet. Linda anstränger sig för att se på henne, men bilden är fortfarande suddig. Alla röster blandas till en, allt hon hör är ett högt tjut inne i huvudet, ungefär som ljudet av 2:ans testbild.   Någon hjälper henne upp på fötter. Hon blir irriterad, vill gå själv, men benen har fryst fast i parkettgolvet under henne. Viljelöst känner hon hur hon leds ut mellan starka armar, ut till den spöklika scenen av dansande blåa ljus i natten.

Lägenheten de fick bo tillfälligt i efter branden var kal och uttryckslös. Flickan tyckte att den saknade liv. Inte ens kritorna och pennorna hon fått för att ha att måla med hade något liv, färgerna kändes matta och bleka.  Barnet funderade mycket på hur elden hade kunnat starta. Mamma svarade aldrig samma sak, ibland var det elfel, ibland något annat. Flickan fick inte ihop det, men till slut slutade hon att fråga. Det var bara på kvällen som hon tillät sig att tänka på det. Att de hade haft tur, att ingen hade varit hemma fastän det var så sent på kvällen. På om det skulle kunna börja brinna igen.       Med täcket uppdraget över nästippen låg hon och lyssnade ut i mörkret, tog in ljuden som var hennes liv. Dörrar och fönster som öppnades, prassel från påsar, okända röster. Barnet drog sig längre ner under täcket, gömde sig för det som fanns där ute. För händerna och rösterna. Till slut somnade hon in och drömde om pappa som låg på sjukhuset i Skåne och som hon inte fick hälsa på och om eldtungor som knackade på hennes dörr.  Det kom tanter och sa att de hade ordnat ett annat boende, i en annan stad. Där kunde pappa få vara tillsammans med dem tills han blivit frisk igen. Flickan som redan hade flyttat fler gånger än vad hon kunde räkna var glad över att få bo med pappa igen. Mamma somnade inte lika ofta och aldrig lika hårt när han var hemma och barnet behövde inte heller vänta i många dagar på att mamma skulle komma hem.  Även om det var fler som bodde tillsammans med dem på det nya stället stortrivdes flickan. För första gången på väldigt länge somnade hon tryggt varje kväll. Men så en dag berättade mamma att pappa nu var frisk igen och att de inte längre kunde bo kvar. Nu skulle de allihop flytta hem till mormor i hennes lilla lägenhet. Det skulle väl bli roligt?  Barnet nickade. Ja det skulle bli roligt. Mormor var alltid så snäll. Sa flickan som inte ville göra mamma arg genom att säga att hon helst inte ville flytta igen.  Vid frukosten hemma hos mormor berättade mamma en dag att de skulle flytta igen, till en annan stad. Fast bara mamma, pappa, lillasyster och lillebror. Inte hon. Istället skulle hon bo någon annanstans. Kanske hos mormor. Flickan tittade oförstående på kvinnan framför sig, på henne hon kallade mamma. Fick hon inte följa med? Kvinnan såg ut som om hon just sagt något om vädret eller något annat lika alldagligt. Flickan kände hur hon krympte, blev mindre och till slut försvann till ett intet. ”Mamma vill inte ha mig”, tänkte flickan innan hon dog.

 

 

 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress