JAG SOM BARA FÖDER PERFEKTA, FRISKA OCH VÄLSKAPTA BARN
För de flesta som jag har träffat eller hört om så var deras upplevelse med att få ett barn med downs så helt tvärtemot min egen. Jag kände mig verkligen som den enda på jorden med att ha de känslor jag hade. Att bli ledsen va tydligen ok. Det hette att man skulle sörja barnet man inte fick samtidigt som man glädjs åt det barn man fick. Men alla andra berättade om hur de visst blev ledsna men att de ändå accepterade sitt barn men att omgivningen hade svårare med att acceptera barnet. För mig var det som sagt tvärtom. JAg hade så svårt för att acceptera Max och varje gång som jag försökte prata med någon om det så fick jag bara höra hur underbar han var och att jag var dum som inte såg det. Det hade varit så otroligt skönt om någon bara hade kunnat lyssna på allt jag hade att säga utan att komma med en massa dumma kommentarer om hur dumma mina känslor var. Så det slutade ganska snabbt med att jag slutade att prata om det. Jag såg ju hur alla andra tittade på min lille pojk och hur de tittade på mig. Som om jag var en alien som hade klivit in när de satt på toa typ. Inte en endaste människa kunde förstå hur jag kunde känna som jag gjorde. Även långt senare när vi befann oss på ett läger för ds-familjer, så satt vi en kväll på altanen och kom in på ämnet om hur vi hade upplevt den där första tiden. Jag började berätta men kände reaktionerna och såg blickarna så jag tystnade snabbt. Men vad ska jag säga då? Fan, låt mig säga vad jag kände! Vem vet, kanske hjälper det någon annan knäpp typ som mig som också reagerar "fel" enligt alla andras moralpinne. Kanske finns det någon annan som känner precis som jag gjorde? Kan vi inte bara lyssna på denne person då? Bara låta henne gråta ut allt det hennes hjärta inte kan bära? Och inte bara tiga ihjäl allt som inte känns trevligt att lyssna på?! Jag valde att sluta prata om det för att jag så gärna har viljat passa in. För att jag inte ville sticka ut mer än vad jag redan gör. För att ingen skulle titta extra och kanske ställa frågor som ledde bakåt. Men det är slut med sånt nu! Jag har accepterat att jag inte passar in och har valt en egen väg och jag tänker inte vara tyst längre!
 
Inte en enda gång tänkte jag att detta var något som Max hade fått utan hela tiden var det som att Max själv var "det" och det var jag som hade fått "det". Varför hade just jag drabbats utav detta? Varför? Jag som bara föder friska, fina och perfekta barn!!! Hur kunde detta drabba mig!? Jag kunde inte se Max någonstans utan såg bara hans ds överallt. Kunde inte se det som alla andra försökte få mig att se som positivt utan såg bara allt som min son inte skulle kunna. Frågor som aldrig funnits med de andra barnen därför att de svaren hade känts så självklara. Kommer han att kunna prata? Kommer han att gå i vanlig klass? Kommer han att kunna köra moppe? Köra bil? Han kommer inte att ge mig några barnbarn. 
Max föddes på en måndag med ett planerat snitt. Pga att jag krampade på operationsbordet så fick jag en massa mediciner och Max blev lagd i respirator för alla mina mediciner som han fick i sig vid förlossningen.
På tisdag fick han ligga på vanlig iva sal och på onsdagen kom han in på mitt rum. Onsdagen var också den dagen då jag så smått började sköta om honom mer själv och inte överlät allt till sköterskerna. På torsdagen packade jag vår väska och påbörjade resan från borås sjukhus till orust med 101 olika bussar. Resan hem tog ca 4 timmar i kyla och elände å väntetid mellan bussarna men Max gnydde aldrig ens. Jag hade svårt att ta till mig honom sådär så att han fyller hela mig. Varje gång som jag såg honom så såg jag bara hans sneda ögon och små öron. Han var inget riktigt barn. Han var ett DOWN SYNDROM barn. 
Jag kände mig blåst på konfekten dubbelt upp. Jag som inte fick njuta som jag ville med Kevin pga hans prematuritet och skenor och annat så denna gången skulle ju liksom uppväga mot det. Denna gången skulle minnsan bli precis allt de jag hade drömt om å mer därtill.
Men så vart det inte. Det kunde ha blivit så om jag hade förstått lite mer. Eller om kanske sjukvården hade snappat upp oss och hjälpt mig på rätt spår. Nu hade vi tur jag å min lille prins att vi hittade varandra ändå utan någon annans hjälp. Kommer för alltid och för evigt vara min prins tacksam för att han gav sin korkade mamma en andra chans
 
INGEN INFFORMATION 
Vi fick på onsdagen veta att de misstänkte ds (vilket jag vetat sedan jag såg honom första gången men läkarna vägrade lyssna) och innan vi ens hade hunnit få ett labbsvar så blev vi utskrivna, Det sista sköterskan sa var att han var ett barn som alla andra och om jag behandlade honom så så skulle allt bli bra. Vi åkte hem och livet fortsatte. Den lille ville inte riktigt äta ordentligt och sov för mycket tyckte jag men bvc gav tummen upp. Dock gjorde dom inte det när vi kom tredje gången och max nästan inte gick att väcka, var gul och hade gått ner i vikt.Då skickades vi med ambulans till näl där jag får veta att den lille håller på att svältas ihjäl. Läkarnas frågor hagalar över mig... sondmatning? koppmatning? du menar väl ändå inte att du amma? klart att inte ds barn kan amma! (Det kan de visst vet jag ju nu men som nybörjare och osäker så vet man sällan någonting alls om något) Den kvällen fick Max sin nässond satt och kampen mot vågen började. Pga överbeläggning på neo på näl så blev vi lagda i ett rum utanför avdelningen. Ett kalt rum utan varken tv, internetmottagning eller något annat man skulle kunna roa sig med. Just då tyckte jag ju självklart att det var fruktansvärt! Instängd på ett rum med en liten som man igentligen inte vill vara med dutan att veta när man ska få komma ut igen. Som vanligt under mina stunder på sjukhus så är besöken väldigt få. Kanske ett tiotal under alla år. Denna gången kände jag mig så ensam vid ett tillfälle att jag betalade en vän för att komma. Vilken vän... Men under dessa 2 veckor som jag och max bara hade varandra i detta lilla rummet så hände något.
När han låg i min famn så kändes han precis som mina andra barn hade gjort. Och när jag pussade hans huvud så luktade hans hår exakt samma som hans syskons hår gjorde när dom var små. Detalj efter detalj hos denna lilla underbara varelse uppenbarade sig för mig. Hans otroliga ögon som kunde se rakt in i min själ. Hans mr Magoo flin som fick mig att fnittra hejdlöst så trots att ronden kom så kunde jag inte sluta fnittra. 
 
Jag åkte in på sjukhus med en bäbis - Jag åkte hem från sjukhuset med MIN SON
 
 
 
På neo så gick man igenom de olika sjukdomar och åkommor som är vanliga för barn med ds. Här är kardiologen i full gång med att kolla lilla Maxens hjärta. (neo borås 1 dag gammal)
 
 
Lilla Maxen som sover gott efter att ha blivit sondmatad. (näl)
 
 
Det gick inte så bra att extubera lillprinsen så han fick vara kvar i resperatorn. (näl ca 14 dagar gammal)
 
 
När Didja för första gången fick träffa och hålla sin nya lillebror så var han redan 2 dagar gammal.
 
 
Här har vi äntligen sluppit ifrån respiratorn (näl)
 
 
Min fina lilla prins annorlunda 11 dagar gammal på näl
 
Idag vet jag att Max är en av de 4 finaste gåvor jag fått. Han kan få ett helt rum att le med sin blotta uppenbarelse. Och om du skulle få ett barn med down syndrom eller något annat så kom ihåg att du får känna precis som du vill! Och om ingen annan vill lyssna på dig så gör jag det gärna!
 
Så här snygg blir man runt munnen när man äter direkt ur kastrullen med en för stor slev
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress