Blev ordentligt upprörd idag! Så pass att det har hållit i sig hela dagen och fortfarande har jag inte lyckats skaka av mig ilskan. När man som kvinna får en diagnos som trippelnegativ bröstcancer med allt vad det innebär med att tappa både håret på huvudet, ögonbryn och ögonfransar och vetskapen om att även brösten kommer att ryka. När man pendlar mellan att vara sitt vanliga jag till en svullen spärrballong utav kortison. När man är blekare än sina vita lakan. När man bara väntar på att saker som att naglarna ska börja ruttna och trilla av utav alla gifter som sprutas in i kroppen… Ja, då är det ibland svårt att hålla fast vid bilden av sig själv som vacker. Säkerligen så finns det många utav oss som inte gärna visar sig för andra för man känner väl sig inte direkt på topp alla gånger. Där får jag säga att jag har tur för min familj och mina fina vänner säger ofta till mig hur vacker jag ändå är.. Så pass ofta att jag tror på dom.. Lite i alla fall. Men så idag så satt jag och väntade på att bli färdig med de sista proverna och stoppade min bröstsköterska och skulle fråga om hon trodde att läkaren skulle komma snart. Han ville ju ta en titt på min PiccLine eftersom den blivit infekterad och jag ville vara säker på att antibiotikan gjorde sitt jobb. Men istället för att få svar på det så fick jag en fråga.. Ville jag bli uppskriven på en sminkkurs? Sminkkurs sa jag som ett frågetecken.. Ja, du förstår vi erbjuder alla här att få gå en sminkkurs för att ni ska kunna få känna er vackra igen svarar idioten mig då. Fortfarande så fattade jag inte riktigt vad hon menade. Hon förklarade då att de erbjöd en sminkkurs för att man som kvinna drabbad av cancer ska kunna känna sig vacker och åtråvärd igen..!

 

Va? Menar du att jag är så ful att jag behöver ännu mera smink än vad jag redan har, utbrast jag högt och smått förtvivlat till en början. Eller är jag så urusel på att sminka mig att du vill skicka mig på sminkkurs så att jag får lära mig så jag ser ut som folk?

 

 

Blev ståendes länge och väl framför spegeln. Tittade efter vad som var så fult med mig att jag behöver en sminkkurs för att jag ska kunna känna mig vacker...

 

Jag satt med hakan vid golvhöjd och var mållös en stund. Hon förklarade stammandes att nej det menade hon ju inte alls, men att det var vanligt att man ofta känner sig ful och att detta är ett bra tillfälle att försöka lära sig att sminka bort sina synliga märken av cancern……

 

 

Men trots min nyvunna kassa självkänsla så kunde jag ändå inte riktigt förstå vad det var jag skulle sminka som inte redan var sminkat...

 

Sminka bort mina synliga tecken av cancern??? Skojar du med mig? Hur i hela helvete är det meningen att man någonsin ska kunna känna sig ens så mycket som en gnutta vacker efter ett sånt ”erbjudande”? Så jag ska gå en sminkkurs för att lära mig om ögonbryn och annan skit? Kan jag få en som lär mig hur jag sminkar dit lite hår på skallen också samtidigt kanske? Jag vill gärna ha tillbaka mitt tjocka midjelånga blonda hår tillbaka så har du något bra smink för det också kanske? Nähä nä, bara en rekvisition till en kliande och varm peruk som består utav någon annans hår. Men då kanske du har ett sätt för mig att i framtiden sminka över ärret som kommer att sitta där mitt bröst just nu sitter? Eller ännu hellre… Kanske kan du lära mig hur jag ska sminka dit ett nytt? Eller ännu hellre… Kan du lära mig hur jag sminkar över den smärta och skräck som bor inuti mig efter att ha fått denna diagnos över huvudtaget?? Nä, inte det heller nä… Nope, kärringhelvete! Jag är inte det minsta lilla intresserad utav att gå er sminkkurs som ska lära mig hur jag ska känna mig vacker igen!!

 

Kände mig vacker ända tills du påpekade att jag behövde ännu mer smink för att vara det..!

 

Hur i helvete tänker man när man anordnar sminkkurser för cancersjuka för att de ska känna sig vackra? Kanske bara jag som tog det på helt fel sätt? Kanske blir andra kvinnor jättelyckliga över möjligheten? Kanske, inte vet jag. Inte bryr jag mig nämnvärt om alla andra just nu heller! JAG DUGER PRECIS SOM JAG ÄR!! Fan ta dig för att försöka få mig att känna annorlunda! Fan ta dig för hur osäker du fick mig att känna mig! Fan ta dig för att du fick mig att noga stå och granska mig själv inne på toaletten för att se om jag verkligen var så ful att jag behövde en sminkkurs för att våga visa mig för folk!

 

 
Kände mig verkligen ful efter samtalet... Och vem fan är hon att få mig att känna så??

 

Nä, fy fan!! Riktigt ilsk och upprörd för tillfället. Och känner mig inte alls så där väldans tillfreds med varken mitt utseende eller idioten som kom på att jag skulle behöva gå en sminkkurs. Snacka om att sätta griller i huvudet på mig… Åh fan va eeeh vacker jag känner mig nu.. Jag som var så lycklig över att mina ögonbryn faktiskt har vuxit ut en del nu när jag har haft ett sånt långt uppehåll i mina behandlingar… Men tydligen så räcker inte det för att jag ska vara vacker?! Vad hände med den där klyschan om  att ”det är insidan som räknas”? Den dog samtidigt som jag tappade håret och blev ful eller vadå?

 

Nä, ta ni och stoppa upp era sminkkurser någonstans där solen inte skiner! Eller nej, förresten ge min plats till min snart 13-åriga dotter… Hon vill gärna lära sig mer om smink! Själv har jag annat att oroa mig för och lägga min energi på!

 

Jag har haft så svårt att förlika mig med min spegelbild nu när håret är borta, och självklart var det ännu värre när ögonbrynen var näst intill obefintliga och dessutom så började fransarna bli jäkligt glesa. Men det vart ju inte bättre utav dagen idag direkt. Så nej, det vart inte något ”tack för idag” från min sida när jag gick hem idag. Snarare så önskade jag att de inte hade haft de där automatiska dörrarna så att jag hade kunnat få smälla igen dörren efter mig!!

 

Att jag sedan på bussen satt och läste på någon annans blogg och fick en smäll i ansiktet av insikten om hur fel jag ibland gör med mina barn gjorde ju inte heller så där jätteroliga saker med min självkänsla direkt. Stackars min familj som fick hem en väldigt ful mamma som dessutom är en rätt så kass mamma…

 

Nåja, jag får väl be dottern om sminktips, fixa fransarna och försöka göra bättre ifrån mig som förälder så ska jag väl klara av att visa mig bland folk igen!

 

 

Känns väl inte alltid så där kul med insikt...

Trots att jag själv bloggar så är jag inte mycket för att läsa andras bloggar. Finns några få som jag ibland tittar in på men dygnets timmar räcker liksom inte till. Men så då och då så när jag slötittar på facebook så är det något som fångar mitt intresse så pass att jag tar mig tid att läsa lite. Idag var ett sånt tillfälle. När jag klickade på länken så kände jag igen bloggen och konstaterade att jag varit inne på denna bloggen innan. petrakrantzlindgren.se , finns en hel del tips att hämta på hennes blogg om barn och tips på hur man kan göra bättre! Men idag… OJ! Pang mitt i solarplexus..! Snacka om att jag kände mig träffad. Ju mer jag läste desto skyldigare kände jag mig. Fasiken, det var så träffande att det kändes som hon hade skrivit hela inlägget om just mig och mina fel och brister. För precis så gör jag.. Inte alltid tack o lov, men på tok för ofta! Tvingar mina barn att be om ursäkt… Och dessutom så ska de säga sin ursäkt som att de menar det… eeehh… vem fan vill ha en framtvingad ursäkt? Inte jag! Ingen annan heller antar jag. Men visst fan tvingar jag det andra barnet att faktiskt ta emot den framtvingade ursäkten… Åh, vad dum jag kände mig när jag läste… För det blev med ens så uppenbart och självklart att det är helt fel sätt att gå till väga. Så nu blir det till att gnugga geniknölarna och se om jag kan komma på ett bättre sätt, ett annat sätt. För ingen ska väl tvingas att be om ursäkt? Och absolut ingen ska väl behöva ta emot en framtvingad ursäkt?! Nope, fram med nya metoder helt enkelt.. Eller ah, enkelt och enkelt vette fan. Jag har för tillfället ingen annan lösning utan får nog klura ett tag och se vad vi ska göra istället.

Det var ju helt klart ingen rolig aha-upplevelse även om det säkerligen var nyttig!

Det där med barn.. eller rättare sagt det där med att ha barn är allt annat än lätt och det blir nog rätt många fel under årens lopp. Tur att man alltid kan förändra och göra annorlunda!