Känslan av tomhet fyller mitt inre...
 
 

Känner mig mållös.. Stum.. Tom och bara helt.. ja jag vet inte.. mållös..

Hur mycket ska jag klara? Är detta smällen som sänker mig? Som gör så att jag går under..? Igår känns som ett blurr och ett elakt spratt. Men det är inget spratt och jag vaknade upp med tungt hjärta idag. Svårt att ens beskriva hur jag känner just nu. Mitt inre stormar och river. Hotar att förgöra mig.

När vi först åkte till Gran Canaria så hade vi alla våra saker kvar i lägenheten. Vi lyckades med hjälp av en nära och kär vän att få alla våra saker magasinerade och en del kartonger med värdesaker som dyrbara smycken och annat tog hon dessutom hand om själv och ställde i sitt eget lägenhetsförråd. Så tacksam jag var! Tack vare henne så kunde jag och barnen pusta ut och känna och lugna över att alla våra saker fanns kvar i tryggt förvar. Hon skickade kopior på förrådsfakturan och jag förde över pengar så att hon kunde betala.. varje månad..

När det krisade sig med pengar efter att vi hade inbrottet där borta så fanns hela tiden mina smycken i bakhuvudet som en försäkring. Vi skulle inte behöva svälta för innan det gick så långt så lovade hon att ta mina smycken till panten.. det var bara att säga till.. men varje gånga jag sa till så hade hon förhinder och kunde inte. Tur nog så hade vi några vänner och en morfar som var räddare i nöden och som då klev fram och räddade oss med pengar i stället. Och i efterhand så brukade jag ändå vara lite tacksam över att mina smycken inte vart sålda utan faktiskt fanns kvar.

Nu när vi kom hem till Sverige så fick vi veta att vi tyvärr inte kunde få tillbaka våra saker från förrådet på en gång pga. att mannen som äger förrådet var på semester. Men att om vi bara löste det och stod ut till den 20 april så skulle han vara tillbaka på plats och vi skulle få vårt hem åter..

Jag ville då ha sakerna som hon tagit hand om själv så länge. Och tyvärr så var det bara att inse att denna gången skulle mina smycken inte klara sig. De skulle säljas och förvandlas till lite matpengar och resterande skulle gå till skuldavbetalningar till nära och kära som räddat oss tidigare.

Men när jag ville ha mina saker så började undanflykterna hagla. Hon visste inte vart hon lagt dom.. Och de 4 flyttlådorna som hon tagit hand om själv var plötsligt utspridda i hennes egna kartonger och allt jag lyckades få tillbaka var en låda med några av de foton som jag tidigare haft på väggen. När jag var där för att hämta den lådan med foton så fick jag en jobbig magkänsla. Mina barns uteleksaker låg på hennes gräsmatta…  Så när jag kom hem till mitt tomma hem så plockade jag fram en av fakturorna hon tidigare hade skickat och ringde upp numret som stod där. Mannen svarade och mitt hjärta gick sönder när han informerade mig om att hon inte hade betalat för förrådet en enda gång trots att jag betalat henne tusentals kronor just för det ändamålet. Trots att han vid upprepade gånger försökt få kontakt med henne och försökt att få henne att betala så hade hon inte betalt och det hade slutat med att han för 6 veckor sedan klippt låset, tömt hela förrådet och slängt allt vi äger på soptippen.

Jag kunde knappt andas. Barnen som hade hört samtalet bröt ihop när de förstod att alla deras saker var borta.

När jag konfronterade henne så hävdar hon att hon visst betalt men kunde inte visa upp någon inbetalning som gjorts. Istället blev hon defensiv och sa att nu var hon rädd och kanske skulle gå till polisen för att hon upplevde sig hotad och i fara. Tur att man varit med förr så samtalen från konfrontationen blev inspelade av oss och resterande konversation sköttes via messenger och sms. Jag förklarade upprepade gånger att jag inte alls på något vi hotade henne. Har liksom inget intresse för henne utan mitt intresse ligger i att få tillbaka mina saker. Allt jag och min familj äger är ju helt plötsligt borta. Barnens första kläder från bb.. Alla saker jag förvarat under flera år som tillhör Didjas pappa.. Foton och filminspelningar från mina förlossningar.. Kartongvis med kläder.. Hjärtstartare.. Poxar.. Ipadar och mobiler.. Barnens alla teckningar som jag sparat som om livet hände på det.. ALLT är borta!!

Helt plötsligt så äger jag ingenting! Mina barn äger ingenting! Min familj står utan ALLT! Hur fan blev det så här? Hur fan kunde hon ta ifrån oss allt utan att göra så mycket som att blinka?  Hon har varit förbi oss varje dag sen vi kom till ön och kramat barnen och varit så trevlig.

Tills jag konfronterade henne vill säga… Då var hon inte lika trevlig längre. Hur kunde jag bli så blåst? Hur..? Hur..? Hur..? Känner mig så lurad! Hur kunde hon stå här och le när vi pratat om hur underbart det ska bli när vi får tillbaka våra saker ur förrådet? Hur kunde hon kalla sig för vän? Hur kunde jag inte se vilken orm hon varit?

Vi tänkte att vi skulle klara oss i vårt tomma hem för det gällde ju bara till den 20… Vi kunde klara oss utan sängkläder, handdukar och köksgeråd… för det var ju bara för en kort tid så det var ju bara att låna det absolut nödvändigaste, för det var ju inte lång tid kvar tills vi skulle ha allt. Och alla höjde vi henne till skyarna för hur hon ställde upp och dessutom kom med 3 handdukar, något lakan och en stekpanna. Hon var ju verkligen en sann vän… Eller nope, inte riktigt! Jag misstog visst den största ormen av dom alla för att vara en vän och nu står vi helt nakna, sårade och utan någonting….

Jag känner mig stum.. Mållös.. Tom..

Igår satt jag och kollade igenom våra konversationer och det verkligen stack i mina ögon hela vägen in i mitt inre när jag läste hennes meddelanden om att nu kunde jag slappna av och bara njuta av livet för hon hade tagit hand om allt och alla våra saker var i säkert förvar… Läste om när hon skriver hur mycket jag ska betala och att jag svarar att nu var det överfört och hon skriver sedan att hon betalt i sin tur…

Hur fan kunde hon? Hur fan kan hon med helt enkelt? Hur kunde hon ta ifrån mina barn allt? 

Och smyckena som skulle förvandlas till pengar... Pengar till mat, skulder och även till busspengar så att jag skulle ta mig till läkaren.. Nu blev det fler avbokningar till läkaren och mina behandlingar. Ska jag inte ens kunna få min cancerbehandling pga. henne? Detta är ju för fan helt otroligt! Känns svårt att greppa alltihop. Det börjar bli lite för mycket. Känns som att jag ska gå under. Drunkna. Ensam med min familj långt ute på ett hav som hon dessutom gjort stormigt och kallt hotas vi av att försvinna under vattenytan.

Trippelnegativ bröstcancer. Allvarligt. Dödligt. Behöver omgående vård. Omfattande vård. Återvänder till trygga Sverige och tänker att nu ska det lösa sig. Nu kanske jag ska få leva. Och nu… kan jag inte ens ta mig dit… Och om jag inte klarar min fight mot den jävla knölen utan faktiskt dör av min cancer.. kommer mina barn inte att ha någonting kvar från vårt liv tillsammans. Alla såna minnen har hon tagit ifrån oss. Äh jag skiter i allt snart känns det som. Men det kommer jag inte att göra. Jag kommer att kämpa till sista andetaget. Det vet jag ju, men just nu känner jag mig ändå redo att ge upp en aning..

 

 
Om det ändå hade varit så....
Jenni Lenita

Åh herregud vilken berättelse 😢 Så jävla hjärtskärande att läsa! Det är helt obegripligt hur människor fungerar. JAg kan tänka mig att efter detta är det nog jäkla svårt att lita på någon utomstående.. Fy fan alltså!

Inte nog med vad du varit med om utan ska behöva genomlida med din sjukdom 😭 Det skär i mitt hjärta nu!
Lycka till med allt och jag önskar dig (även om situationen inte är guld i mun) en riktigt underbar dag 💕

Svar: Just nu är vi alla rätt så förstörda här hemma :( Tack för dina ord. De värmer!
Linda Hedman

Tanja

Det går inte att förstå ... hoppas ni polisanmäler för bedrägeri, för hon förtjänar fan inget annat. Hon måste ju vara helt empatistörd!!

Svar: Tro mig, vi kommer att vidta alla åtgärder som står till buds! Just nu samlar jag ihop alla bevis. Människan är ju mer än lovligt korkad och har lämnat gott om det.
Linda Hedman

Anonym

Sitter och gråter när jag läser detta.😢😢😢😢men tyvärr kan jag inte hur jag en vill hjälpa er. Lever på existensminimum nu när jag i Kim är själva. Men det är okey. Men vad är det för en jäkla människa som kan göra så mot framför allt Barn. 😢😢😢😢😢Kan enbart sända Kramar

Svar: Kramar gillar vi <3
Linda Hedman

Anonym

Linda! Du är inte en sån som ger upp!

Svar: Nä, jag vet. Kommer att kämpa in till mitt sista andetag. Men ibland önskar jag att jag kunde ge upp. 😘
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress