Efter att ha suttit upp och halvsovit hela natten så måste jag säga att ja ändå inte var så förstörd som jag hade förväntat mig vara när klockan ringde. Svårt att sova med värken i armen och armhålan för så fort jag somnat så vaknar jag av att jag i sömnen vrider mig så att jag hamnar fel och smärtan i armen väcker mig lika säkert som amen i kyrkan. Att sitta upp och sova gör att jag inte kommer åt armen lika mycket.

Barnen lever kvar i sin smekmånad med skolan och alla tre var lika lätta att få upp och även idag gjordes allt snabbt och utan några protester. Enda tillfället som fragglarna protesterade var när de lyssnade med ett halvt öra när jag och Tobbe pratade om att det är påsklov nästa vecka och de missförstod och blev förskräckta. Alla tittade de upp från frukosten med uppspärrade ögon och utbrast ett VA??? Är det ingen skola idag?! Men fortsatte att äta lugnt när de insåg att de visst skulle till skolan idag.

Det är så otroligt skönt att se barnen så här! Sån otrolig skillnad från hur de kände inför skolan på Canaria. Sån lättnad för oss föräldrar..

 

Så, läkarbesök nästa vecka… Och tillbaka till att må skit, tappa hår, ögonbryn och all annan skit som cyto-kurer innebär. Vill inte alls! Trivs med min strutslek. Gillar min lilla bubbla av förnekelse. Men måste är måste, så det är bara till att ta tag i skiten en gång för alla så att det blir överstökat någon gång. Idag var det provtagning. Alla papper och remisser har kommit så det var bara till att traska iväg till labb. Är ändå rätt så tacksam för att jag har min PiccLine. Slipper bli stucken in i absurdum vilket hade varit fallet om jag inte hade haft den. Så idag blev det kängor på fötterna och en riktig jävla långpromenad för att bli tömd på jag vet inte hur många dl med blod. Jaja, viss överdrift men det känns så när de tar rör efter rör efter rör efter rör…

Jobbigt dock när sköterskan drog av förbandet och skulle ta fram min slang och jag såg genast på henne att något var fel. Ojojoj, här har vi nog en begynnande infektion sa hon sedan. Jag suckade och skrattade lite vilket fick henne att titta undrande på mig. Jag ursäktade mig med att jag var väldigt trött… Sanningen var väl mer att det ibland bara är så mycket lättare att skratta åt eländet än att gråta. Har redan gråtit så mycket i mitt liv. Så pass att det borde räcka för flera livstider… Och jag orkade inte heller förklara att det är väl självklart att det blir en infektion! Det är ju JAG! För är det inte så? Lite sådär Murphys lag över hela mig och därmed även min familj?! Kan något gå fel så kan man ge sig fan på att det gör det! Går något för bra så är det väl självklart att något ännu större ska gå fel?!

Blir rätt tröttsamt i längden! Men det har varit så i så många år nu att jag knappt reagerar över det längre. Tar liksom för givet att det ska komma problem. Många gånger så är det kanske mitt eget fel. Felaktiga val och för mycket impuls blir aldrig bra! Men där går ändå inte sjukdomsbiten att passa in för där har inte mina livsval så mycket med saken att göra.. Men även där är det för det mesta problem. Ähh, orkar inte! Eller jo det gör jag, för att jag måste så gör jag faktiskt det. Orkade bära tungt och gå långt idag också trots att armen värkte som fan av att min PiccLine inte mådde så bra. Orkar faktiskt i stort sett allt! Ganska häftigt faktiskt men dock så får jag lida för det. För sånt som att vila och ta det lugnt går bort när andra ser att man trots allt står och går på. Men att göra det för att man måste betyder inte nödvändigtvis att man inte behöver vilan…

Tänk om jag skulle svara ärligt när någon frågar hur jag mår, hur allt går, vad som har hänt eller vad som händer?! Det tar ju liksom aldrig slut! När jag ibland ska berätta om något så hör jag ju själv hur det låter.. Det är bara elände på elände. Det sjuka med livet är ju dock att även det anormala blir till slut en slags normal det också. Murphys lag… Känns lite som att det borde heta Lindas lag... Men det är lugnt, jag klarar detta, jag klarar allt! För jag har 4 fragglar som tvingar mig att klara allt! För jag har 4 fragglar som älskar mig! För jag har 4 fragglar som driver mig till vansinne mer än vad livet någonsin kan göra! 4 fragglar som kan smälta mig bara genom att le mot mig..! 4 fragglar som tror på mig! 4 fragglar som räknar med mig! För att jag har 4 fragglar som jag älskar så otroligt mycket!! 

 
För att jag har 4 fragglar som alltid kan få mig att le, hur snett mitt leende än kan vara ibland...!

 

 

Anonym

Vackra du <3

Svar: Tack snälla
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress