Såg häromdagen en sån där så får du barnet att sova i egen säng redogörelse. Där står som vanligt allsköns alla tips som man kan behöva ha med sig i bakfickan när man ska lära sin lilla att det är dags att sova i sin egna säng eller rum eller vad det nu må vara.

 

 
Inte lätt att lära sig att sova själv när han vandes vid att vara sååå nära under sina första månader
 

Vet ju själv hur frustrerande det kan vara med barn i sängen även om det andra gånger kan vara så otroligt mysigt. Tjejerna har alltid sovit i sina egna sängar och i sina egna rum. Kanske underlättade det att de delade rum från att Simone föddes. Pojkarna däremot har det varit en helt annan visa med. Kevin var så van vid att sova känguru från alla månader på neo så med honom var det näst intill omöjligt tyckte jag. Men skam den som ger sig.. Jag kom på hur jag kunde ”lura” honom att tro att jag var kvar genom att han låg känguru på en stor kudde i sin säng istället. Sen att Tobbe lyfte över honom till vår säng när han var närmare året när jag låg inne på neurologen i hela månader i taget ändrade Kevins sovvanor för flera år framöver. Han blev kvar i vår säng till han var runt 3 år då jag försökte lirka, locka och muta honom att somna i sin egen säng men att han fick komma in till oss om och när han vaknade under natten. Det funkade för de mesta ganska bra. Maxen sov vid det laget i sin egna säng fast inne i vårt rum. Men så kom branden och hotellboende, akutboende och sedan ytterligare ett nödlösningsboende. Något alla dessa tre hade gemensamt var platsbrist. Vi hade helt enkelt ingen säng till Kevin pga. att det helt enkelt inte fanns någonstans att ställa hans säng på. Vilket gjorde honom överlycklig och han hoppade med stor glädje ner i vår säng igen. Tyvärr så hamnade även Maxen i vår säng han med så de senaste året har jag och Tobbe delat vår säng med två väldigt nattaktiva killar. Man får sig lätt en armbåge i tinningen eller en liten häl rätt i ögat… Men nu, äntligen så har vi bestämt att om vi så ska sova på soffan så SKA barnen ha plats. Så Kevin fick snällt gå in och lägga sig i sin egna säng och desamma gällde Maxen så fort det bara fanns en säng åt honom. Inga protester alls!

 

 
 
Kevin var nöjd och sov gott så länge han fick sova hos... Oavsett var och när... Här hade jag helt enkelt ledsnat på att natta om och om igen och lät honom helt enkelt "sitta" med och sova en stund.. 
 

Så vad är det som gör skillnaden? Och är det verkligen så jävla viktigt? Jag menar, hur många tonårskillar sover fortfarande med mamma och pappa? Förr eller senare så kommer barnen att vara redo. Kanske behöver vissa bara lite längre tid på sig? Och jag har barnen i några få år sedan är de utflyttade och har egna liv och fragglar att dela säng med. Och då har vi vår säng helt för oss själva för all tid och evighet. Så trots att jag själv ibland har ruttnat på att någon liten fraggel som alltid ska sno just min favvokudde, eller som verkar tro att man måste armbågas när man sover… så vad gör väl det?

 

 
Men bara så länge som alla sover i sina egna sängar eller vad?

 

Den dagen då de är redo så är jag övertygad om att de kommer att hoppa över till sina egna sängar! Sen kan de kanske behöva få testa på det ibland för att känna hur skönt det kan vara att faktiskt kunna breda ut sig. Men är de inte redo så förstår jag inte vitsen med att tvinga dom. Eller vad? Känner du många tonåringar som fortfarande vill sova hos sina föräldrar..? Nope, inte jag heller! Så skulle de komma tillbaka till vår säng (har allt sett tendenserna hos en viss fraggel här i huset..haha) den dagen som vi inte sover på soffan så vore väl inte de hela världen eller? Känns så krystat med alla artiklar som finns i var och varannan tidning. Hur du får din bäbis att sova hela natten… Hur du får din bäbis att sluta gråta… Hur du får din lilla att sova i egen säng/eget rum… Men tänk nu om min bäbis inte alls vill sova heeeela natten? Jag har haft några av varje.. Hur jag får min bäbis att sluta gråta? Men hallå? Så den som skrev artikeln vet asså varför just min bäbis gråter? Oj! Vilken jävla mirakelmänniska! Själv är jag tacksam om jag vet varför min bäbis gråter och har väl kanske inte riktigt tid för att oroa mig och sia om alla andras bäbisar.

Kanske är det där jag gör fel? Min tanke om att sköta sitt eget och skita i andras? Om jag brydde mig lite mindre om mitt eget och la mig i andras mer kanske? Fast det är inte jag. Svårt att vara någon annan än sig själv. I alla fall över tid… Men är inte alla bäbisar, barn, tonåringar, vuxna samt (som min fina fraggel kallar dom) väldigt gamla vuxna individer? För om de är de.. varför ska det då finnas hela artiklar som riktar sig mot rätt så stora målgrupper när de skriver om bäbisar eller småbarn eller liknande? För nog fan måste de väl vara en rätt så hög siffra på hur många småbarn där finns i vårt lilla avlånga land eller?

Äh, vad vet jag? Så många socanmälningar som jag fått på mig under årens lopp. Dock alltid bara utav skeva grannar eller av vänner där vänskapen inte bestod av ett eller annat skäl. Aldrig utav förskola, skola eller andra ”myndigheter”.. Så utredd in i minsta detalj kan jag ibland tycka. Finns liksom inte så mycket kvar att snoka i. Men snart är det väl dags igen. Vem vet, vi kanske kan rota igenom min troslåda denna gången? Det är väl det enda som inte blivit genomgånget av dom innan… Eller så är detta gången som överträffar de andra och vi kanske kan få samma lyx som när Anders huserade ute på grannöa. Jag gillar handlingskraftiga människor och han var verkligen en. Behövde man hjälp så fanns det. Behövde man ingen så tvingades heller ingen på en. Nåja, det märker jag ganska så snart antar jag. Skulle behöva lite intyg och förtur… Så jag hoppas på en handlingskraftig människa av rätt sort..! Tyvärr så är mina erfarenheter inte de bästa. Inte barnens heller för den delen och denna gången hoppas jag att de ska slippa att bli tvingade till saker de verkligen inte vill göra..  

 
Nope, jag tror jag stannar i mitt enhörningsland där jag trivs allra bäst... Där fragglar får sova i min säng så länge de vill... Ja, så länge de slutar innan tonåren vill säga :P

 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress