Annorlunda är bra! Annorlunda är roligt! Annorlunda är nyttigt! Men bara så länge det inte är för annorlunda och så länge det är rätt sorts annorlunda.

 

 

Så vilken sorts annorlunda är det som är så bra då? Och varför är de det? För att berika de som inte är annorlunda? För att de som inte är annorlunda ska få lära sig om de som är annorlunda? Eller för att de som är annorlunda ska ta efter de som inte är det? Så att de blir mindre annorlunda

 

Det är okey att vara lite annorlunda men inte för mycket. Man får inte vara annorlunda på så vis att man kräver för mycket av sin omgivning, av systemet eller av livet i allmänhet. Då är man inte längre annorlunda utan då är man helt enkelt bara jobbig.

 

 

Så vart går gränserna mellan att vara som alla andra, att vara annorlunda eller vara för annorlunda så man bara är jobbig? Är det när man kostar för mycket? När man kräver för mycket? Är det då man gått över gränsen och inte längre är annorlunda utan då är jobbig och till last? Och vart går gränsen mellan inte annorlunda och annorlunda? Och vad är de som inte är annorlunda? Normala? Finns det något som är normalt och vad är det? Eller det kanske inte heter normal? Ska de benämnas som alla andra? Så hur är alla de som är som alla andra då? För i dagen samhälle så tycker jag mig se allt mindre och mindre utav de som är som alla andra. För när man skrapar lite på ytan hos de som är som alla andra så är de plötsligt inte alls som alla andra. Och finns det då några som är som alla andra. Såna som inte är annorlunda. Finns de? De där normala, icke annorlunda människorna och familjerna.. Eller är det bara ett minne som lever kvar och som så många försöker att leva upp till?

 

 

Vem och vad är det som avgör vad och vem som är och inte är annorlunda? Du? Jag? Någon annan? Eller står det skrivet någonstans? Eller är det upp till var och en?

 

 

I mitt hem så är inte Maxen annorlunda. Men han är annorlunda när vi går ut. I mitt hem sticker inte Maxen ut, för han är ju Max. Varken mer eller mindre! I mitt hem så gör han allt han ska och oftast mer än vad som förväntas av honom. Men någon annanstans så blir han förminskad och ingenting förväntas av honom. Eller rättare sagt så förväntas han vara annorlunda. Därmed blir han det ofta. Annorlunda alltså. För i alla andras ögon är Max annorlunda. För mig är han bara speciell. Speciell för att han ger utan att ta. Kanske är de det som gör honom annorlunda? Att han fokuserar mer på att älska och visa sin livsglädje istället för att sänka sin blick och försöka vara som alla andra. Men det är väl en bra sak? Eller? Och om de som är som alla andra inte gör samma sak så är det väl kanske inte så bra att vara som alla andra? För de anses ju alltid bäst att vara som alla andra. Fast lite annorlunda är ju bra… Men vart går gränsen? Gränsen för när det blir för mycket annorlunda. Är det när det blir för mycket vab? Eller när vi upptar en sjuksäng stup i kvarten? Eller när Maxen helt enkelt kostar för mycket för kommun och landsting? För när han kräver resurser så känns det inte som att han uppfattas som annorlunda utan mer som jobbig.

 

 

Jag är ju inte heller som alla andra. Jag är annorlunda. Men hur annorlunda? På vad för sätt? Trots att det är mig själv det gäller så är jag ändå inte säker. Jag märker ju skillnaden på de som är som alla andra och på mig själv men jag kan ändå inte sätta fingret på det. Och inte heller är jag säker på om jag ens vill vara som alla andra. Jo, ibland vill jag det. De verkar vara så mycket lugnare. Men också tråkigare. Mer alldagligt. Men samtidigt så fattigt. Påminner mig lite om palliativ vård. De där som är som alla andra. Som bara lever för att vara som alla andra. Som aldrig vågar sticka ut. Som döljer allt som kan vara annorlunda. Själv kan jag inte dölja det. Det brukar märkas tydligt att jag inte är det. Jag har liksom svårt att passa in i de vanliga som alla andra formarna som finns. Och ibland är det okey för de som är som alla andra att jag inte riktigt passar även om jag gör allt för att försöka få plats i formen. Men oftast inte. Eller snarare så är det okey till en viss del. Jag får bara inte låta det synas riktigt hur illa formen passar mig. Får inte riktigt visa att det är så mycket utav mitt annorlunda som sticker utanför. För då blir jag för mycket. För annorlunda.

 

 

Eller varför inte ta hela familjen som exempel? För vår familj är annorlunda. Passar inte in i ramar och former. Sticker ut från mängden. Med hörselproblem hos mer än en så är ljudnivåerna för de mesta på tok för höga. Med flera barn som har olika diagnoser så är det svårt att smälta in och vara som alla andra. Med två föräldrar med ett annorlunda förflutet så är det ännu svårare att passa in i formen. Vilda barn och udda föräldrar så blir familjen annorlunda. Med ett förflutet som sticker ut så är det svårt att få till en vardag som liknar alla andras. Det vet jag för ett faktum, för vi kämpar med det varje dag. Men vi liknar sällan andra.

 

 

Fanns ett tillfälle som vi kände oss bekvämare än vanligt. Där formarna passade bättre än vad de brukar göra. Det var när vi var på läger med andra familjer som också var lite annorlunda. Nu är ju vi lite mer annorlunda och även där stack vårt annorlunda ut lite men det gjorde inte så mycket. Märktes inte så mycket bland allt annat annorlunda. Det var så skönt för oss allihop. Ett läger för annorlunda där annorlunda hyllas. Men hur annorlunda får man vara då? Vi vågade inte testa genom att vara oss själva. Så vi försökte hålla igen så att inte allt annorlunda skulle synas. Men aldrig har vi väl varit så avslappnade som under den veckan. Så underbart det är att passa in, även om det kanske inte var fullt ut eller att vi höll igen. Men vanligtvis håller vi igen ännu mer och ändå passar vi inte in. Under en vecka så fick både barn och vuxna i denna familjen känna på hur det kan kännas att faktiskt vara lite som alla andra. Bland andra annorlunda där vårt annorlunda inte syntes så mycket. Det var en rätt fantastisk och underbar vecka.

 

Men ska det verkligen behöva finnas ett läger för de som är annorlunda? Ska det verkligen behöva finnas en speciell dag då vi rockar sockor bara för att påminna alla de där som är som alla andra om att det finns de som inte är som alla andra. Och dessa som är som alla andra, som hyllar det annorlunda några bestämda dagar om året men som verkar ha glömt bort det dagen efter, är de verkligen som alla andra och hur blev de det i så fall? Hur blir man som alla andra? Eller är det något man inte kan bli? Kanske är det bara något man föds med. De föds normala, föds in i normala familjer, med normala vardagar och normala liv. Där inget sticker ut och inget är annorlunda. Det låter tråkigt. Det låter fantastiskt. Men jag vill inte vara som alla andra! Men jag vill heller inte alltid vara annorlunda..!

 

 

Så vart går gränsen? Och finns verkligen de där normala? Vad är normalt? Och finns det normala familjer? Eller döljer de bara sina utstickande annorlunda bitar bättre än andra? Om man ska vara som alla andra.. Vem är det man ska härma då? Eller är det bara om det kommer naturligt som man är som alla andra? Finns det någon manual och vart hittar man den? Och hur kan det vara normalt att vara som alla andra? Ska man inte vara sig själv?

 

 

Så vad kommer jag fram till med mina funderingar? Att jag inte riktigt vet vad normal är… Att man behöver vara lite som alla andra om man vill vara normal. Men vad händer med den enskilda individen då? Försvinner inte denna in i en gröt av allmänhet och alldaglighet då? Är det därför de som är som alla andra ibland försöker sticka ut genom smink, kläder, åsikter eller något annat sätt att uttrycka sig? Är det så att de som föds in i det där normala och är som alla andra hellre vill vara annorlunda? Men bara lite annorlunda såklart! För ingen vill väl gå steget längre och bli den där jobbiga?

 

 

 

Skeva tankar blir det när man sitter uppe hela nätterna.. och då har denna natt ändå knappt bara börjat..

 

Önskar att vi hade haft råd att åka i år, men tyvärr tillåter inte ekonomin det. Men för att lägret ska få leva vidare så vi kan åka nästa år så behövs DITT bidrag! Så in och bidra!! 

 

 

För den som vill så går det att bidra till att hjälpa andra annorlunda att få uppleva en vecka av normalitet och att vara som alla andra. Att få passa in. Det finns ett läger varje år på Gotland. Downs is up. En underbar vecka för de som skulle behöva få släppa på garden en stund. För de syskon som alltid får leva med annorlunda. För där är de inte annorlunda! Där är de som alla andra! Men det är ett läger som drivs helt ideellt. Av såna där annorlunda föräldrar till annorlunda barn och deras syskon. Men det behövs pengar för att lägret ska kunna fortsätta och för att några av de som inte är som alla andra ska få en möjlighet att få känna tillhörighet och vara som alla andra annorlunda.

 

Men pengar behövs som sagt. De där förbannade pengarna hela tiden som alltid behövs överallt. De behövs till detta också. Så därför samlas det in överallt där det bara går. Säljs mössor, armband, virkade leksaker till de små och annat smått och gott. Så om du ändå ska köpa en ny mössa till din lilla som är som alla andra eller kanske till din lilla annorlunda så kan du väl kanske passa på att köpa en av Downs is up och på så vis hjälpa till att bidra till att några annorlunda får känna sig som några i mängden?! Att få känna sig som alla andra för en stund eller rättare sagt en vecka om året.

 

 
 

Här hittar du alla fina saker som Downs is up föreningen säljer till förmån för lägret. 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress