Haft en underbar dag! Började med den underbart glada killen bakom kassan. Tydligen har han lagt på minnet vad vi brukar handla, vilket den senaste tiden bl.a. har varit pysselgrejor, målarsaker, diverse saker till pepparkakshus och nu senast ännu mer inför ett kommande storbak av pepparkakor inkl. 8 paket pepparkaksdeg. Fick en sån stor eloge för att jag är så kreativ med fragglarna. Att jag dessutom då har hela fyra stycken som jag i stort sett alltid har med mig överallt (hur han nu kan veta det…) sa han att han ofta tyckte var så trevligt att se eftersom vi alltid skrattar å mycket tillsammans. Gick ut ur butiken med en känsla av att vara mother of the year.

 

 
Tyvärr stod inte alla hus pall för Maxens otåliga fingrar...
 
 
 

Att jag sedan skrivit under en del papper idag som kommer att ge mig och fragglarna en lite lättare tillvaro inom en snar framtid gör den mysiga känslan inuti ännu grymmare och jag njuter i fulla drag av det som komma skall. 

 

Att spendera förmiddagen med Maxen som njöt av att få utforska ”sitt” stall med dess omgivningar och olika djur var dock dagens höjdpunkt. Han är ju helt otrolig med djur! Jag vet inte riktigt hur det funkar eller ens varför det gör det. Men alla som sett vet att det är precis som jag säger. Han får de mest folkskygga hästarna att lunka efter honom… Han får hundar som inte tycker om barn att glatt vifta på svansen och slicka honom i hela ansiktet… Det är så häftigt att få vara med och se hans interaktion med djur. Denna gången fick han sig ytterligare en liten kompis och de lekte järnet när alla djuren lämnat stallet. Kunde man inte rida mer häst så gick det tydligen lika bra med en sopkvast som med lite fantasi förvandlades till en rätt så vild liten pålle haha

 

 
Att vara två gör leken dubbelt så rolig
 
 
Busiga sopkvast-hästar hade de tydligen
 
 
Så lycklig han är när vi är här min lilla skrutt
 
 
Medan man väntar på att hästarna ska komma tillbaka från hagen så kan man ju ta en tur på den häst som redan är sadlad
 
 
Att avsluta med en glass är heller aldrig fel

 

Visst händer det att jag som förälder är trött och önskar att det gick att sätta alla fragglar i pausläge eller när Maxen har varit i sitt jävulskapsmood och gjort allt från att tömma ut hela byrån på golvet, kleta in sylt i soffan, slängt ut alla bestick genom den lilla springan jag ställt upp fönstret på för vädring och gjort stopp i toan så har jag drömt om dagis och en stunds andningshål… Men för det mesta är jag bara så otroligt tacksam över att få vara mamma till mina fragglar och jag älskar att få se dom utvecklas och växa upp. De är verkligen så jävla häftiga små människor!! Och nästan ännu häftigare är det när man ibland får se livet och världen ur deras ögon. Har så svårt att förstå hur man som förälder skulle vilja missa en endaste sekund!

 
Maxen på nya äventyr
 
 

 

Det känns bra i alla fall att fragglarna slutat spotta och fräsa över T lika mycket och hans svek för att inte tala om övergrepp. Men så har jag också låtit dom prata om allt jobbigt och låtit dom få ur sig allt de så länge gått och burit på utan att avbryta eller invända. De har fått spy sin galla över mig precis som de har behövt och det verkar ha lättat på trycket för dom. Men pappa vill ingen utom Måne kalla honom utan de andra nämner honom numera hellre vid hans namn de få gånger han omnämns. Det känns hårt. Men de är benhårda. Åratal av hårda ord och elaka öknamn har satt djupa spår hos dom och det kommer ta dom lång tid och kanske även en hel del samtalsterapi för att klara av att förlåta honom. Måne är den av fragglarna som sörjer och lider mest. Inte bara av det han har gjort mot henne innan för det skulle hon förlåta på en sekund om hon bara fick lite kärlek av honom. Måne har ju alltid varit ”pappas flicka”. Även om de aldrig mer i sina liv skulle träffa honom så behöver de bearbeta och förlåta för sin egen skull. Nu hägrar en hel drös av polisförhör inom snar framtid och det ena rättegångsdatumet är satt till i april. Så nu kommer allt att bli jobbigt för dom för en tid framöver. Känns skit att veta att jag inte kan skydda dom från det heller, utan att det är något de måste gå igenom. Finns väl vissa fördelar också antar jag i form av att fragglarna kommer att kunna känna att de får upprättelse, får känna att de är viktiga och att ingen någonsin har rätt att skada dom. Och det sistnämnda antar jag att desamma gäller för mig på sätt och vis.

 Har fått tid för operation och verkligheten börjar kännas lite för verklig. Men inte som det har gjort innan. Kanske är det bara jag som hunnit börja vänja mig vid tanken? Det kommer att bli tufft men jag har klarat värre. Det har varit så mycket annat de senaste månaderna som upptagit tankar och vardag att det har känts så avlägset på något sätt. Men mammografin visade ganska tydligt att det inte hjälper att leka struts så det är väl bara att bita i det sura äpplet och få skiten överstökad.

Samtidigt så är det som sagt mycket annat som har hänt och ihop med kampen om vår framtid så tar det all kraft och jag har liksom inte lika mycket kvar att lägga på oro för hur operation, tiden därefter eller andra jobbiga tankar. Detta börjar mer bli något som måste avklaras så fort och smidigt som möjligt för att kunna lämna skiten bakom mig och all fokus ska kunna läggas på annat. Fick frågan på ett möte om jag kände att jag fick den hjälp och det stöd som jag behöver. Mötet var i skolan och gällde fragglarna och vad de ev. kunde behöva. Mitt svar blev att så länge jag har välmående fragglar så är det nog. Deras välmående och lycka ÄR ju faktiskt vad som får mig att kämpa för en morgondag.

Sedan har jag väl nämnt att det finns ett guldkorn i mitt liv…? Guldkornet förgyllde inte bara min dag idag ännu mer utan även Kevins på ett helt fantastiskt sätt. Kevin var helt salig när han kom hem efter att ha fått vara med på gymmet med de riiiktigt stora killarna i flera timmar och det är bara att inse att jag hade fel. Det var inget guldkorn, det är en hel jävla fantastisk guldklimp snarare och jag ser fram emot att berätta mer lite längre fram.

När jag tittar i kalendern så slår det mig. Vi börjar närma oss målet. Eller snarare så kommer vi allt närmre vår planerade nystart. Även om den går förjävla sakta så tickar ju ändå klockan och tiden går, så snart är vi där och kan sätta våra framtidsplaner i verket. Inget kommer vara sig likt efter det och det ska bli riktigt spännande.

Jag har njutit av min myskänsla hela dagen men det var först nu ikväll när jag inte satt för mig själv efter nattning som jag insåg vad det var för känsla… LYCKA…..

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress