26 februari 2017

Men bara för nu

Vardag

Helt otroligt hur snabbt man vänjer sig vid utsikter som denna... Ser Inte fram emot att byta den mot slask och minusgrader!
 

Jag känner mig svag. Känner mig orkeslös. Ont, illamående, frusen, kräksjuk, diarré, blödande tandkött, tappar hår, trött. Tröttare än någonsin! Trodde att jag var starkare. Besviken på mig själv och på min kropp som förråder mig så här illa. För sjuk för att jobba, för trött för att vara vaken, för ont för att sova. Livet suger fett just nu! Barnen står rädda och ser på medan jag blir allt sämre. Det funkar inte. Inte just nu i alla fall. Så som det ser ut just nu så åker jag hem med barnen medan Tobbe stannar kvar tills vidare och ordnar det sista med att pausa vår lilla tillvaro här. Klubben ska ju dessutom lämnas över till vår bäste man som får ta över medan vi är borta. Vi skulle ha åkt nu i helgen men det blev inte så. Med en dubbelsidig lunginflammation och i kasst skick så får man tydligen inte flyga. Så det blev till att ta alla biljettpengar och betala för ytterligare en månad här istället. Känns blandat. Vill ju liksom inte lämna. Men vill inte stanna där det inte funkar heller. Viljan att åka växer sig bara allt starkare allt eftersom jag blir sämre. Vill till nära och kära för att lägga mig ner och bara få slippa orka allt en stund. Låta dom ta över för en liten stund. För jag kan inte mycket mer. Att utkämpa krig på alla fronter samtidigt har tagit hårt på mig och knölen från helvetet är en motståndare jag lätt hade kunnat vara utan!! Så för ett litet tag, för att hämta andan lite så innan jag gör något annat så åker jag hem……..

 
 
Så mycket skönhet överallt här
 
 
Och palmer... Som jag älskar dessa palmer! 
 
 
För att inte tala om andra gröna vackra växter som det "råder brist" på i Sverige men som finns i överflöd i var hus här... Det finns mycket att sakna! Men bara för nu..
 

I måndags va jag inne för andra cyto kuren. Det blir ju inte bättre för var gång direkt. Denna gången tog det nog inte mer än en halvtimme innan skiten började. Ser gifterna gå in i mig och jag mår verkligen därefter! Känns så skevt att ta mediciner som ”gör mig sjuk” när jag kände mig frisk till att börja med. Fy fan säger jag bara! Inte många dagar kvar nu innan håret ryker.. Har väl redan förlorat en fjärdedel… Tänker inte vänta på att resten ska trilla… Nope, ut och leta upp en bra trimmer!! 

Denna gången tog cyton hårdare än innan och jag har legat helkass... 
 

Jag och Tobbe borde ha gått isär för länge sen, men det är inte så lätt. Inte så lätt för två ensamma själar att släppa taget om varandra. Vi håller i varann som om det vore vår livboj och på många sätt har vi väl varit det för varandra. Men att ständigt kämpa har gjort slut på allt det som kunde ha varit fint och kvar finns bara bitterhet. Det går inte att bygga på bitterhet. Barnen har klämts länge nog av att vi inte klarat av att ta steget. Sen är det väl aldrig ett bra tillfälle att bryta upp familjen på? Eller kommer det verkligen ett sånt där bra tillfälle för det? Jag tror inte det.

Rörigt i mitt huvud nu. Hoppar mellan fram och tillbaka. Skulle behöva tömma ur allt. Börja om från noll igen. Kan man få göra det? Nollställas.. Det hade varit en sån befrielse! Känns som att mitt huvud ska explodera av alla tankar som far, av alla frågor utan svar, av all oro, ångest, förståelse och ovetskap. Säkert går alla hinder som jag känner är skyhöga att lösa utan att man går under på kuppen men när man har klättrat så många murar och tagit sig över så många hinder så orkar man bara så länge.. Till slut tar man slut.. Och jag är slut! Jag önskar att någon bara hade kunnat uppenbara sig när jag sitter där i en hög, trasig och jävlig. Någon som lägger en arm om mig och deklarerar att kampen är över för en liten stund. Någon som är en vän. En vän som bara river resterande hinder så man kan få komma i mål. Någon gång. En gång. En stund. Trött och förvirrad. Förlorat min bäring. Inte första gången. Hittar den igen. Snart så.

Så livet skrämmer mig just nu. Vet inte hur jag ska göra! Vet inte vad jag ska göra! Många frågar mig. Alla frågar mig. Hur mår jag? Och hur mår jag NU? Vad tänker jag? Hur planerar jag? Jag vet inte! Jag vill bara skrika till svar! Eller ännu hellre inte svara alls! För att svara allt jag tänker skulle bara leda till mer. Mer av allt man inte vill så jag hoppar hellre över. Vill inte bråka mer. Vill inte kämpa mer. Vill sitta ner en stund. Vill lägga upp fötterna, dra ett djupt ”Gud-va-d-e-skönt-å-va-hemma-andetag”. Hur ska jag veta någonting? När ingenting runt omkring mig är desamma?  När jag inte ännu vet vad alla andra ska göra eller ändra på? Jag vet inte vad jag ska göra nu. Eller jo det vet jag visst det.. Jag ska sätta de som är kvar av min familj i en livflotte tills jag har hämtat andan.. Sen ska jag börja ro igen. Men först andas… eller i alla fall försöka…

 

Dagen blev men ändå inte. Tanken var att hitta på något med barnen så att vi kommer ut och iväg hemifrån där tillvaron inte är den mest positiva för tillfället. Men i sista stund så bytte Tobbe och Didja plats och Didja blev istället den som stannade hemma. Så det blev ju inte alls som jag hade tänkt mig dagen. Funderar på att ge upp det där med planer.. funkar ju ändå inte om livet alltid ska envisas med att aldrig vänta på att jag ska planera klart..

Denna gången hittade vi kamelerna utan några krusiduller men det vart ändå inget kamelridande. När vi kom dit så kunde vi alla konstatera att dessa stackars kameler och deras djurplågare till skötare inte var något som vi ville stötta. Så vi klappade lite, tittade ännu mer och mådde även lite illa… Så i brist på kemelridning så traskade vi vidare för att slå oss ner vid vattnet med en glass istället.

 
Visst vill man ge barnen all möjlighet i världen att se och få uppleva "vilda" djur på nära håll men det blir nog till att spara till en vildmarks safari i sydafrika i så fall för djuren som vi människor håller i fångenskap lider oftast alla helvetes kval och vem fan vill stötta det?? 
 
 
Maxen tar igen sig.. 2-5 sekunders vila räcker till ca 4-6 timmars vild lek..
 
 
Och där var vilan slut...
 
 
Det är en otroligt vacker promenad att gå även här...
 
 
Som en helt annan plats...
 
 
Så nära varandra dessa två ställen men ändå så otroligt långt ifrån ändå..
 
 
Barnen var lite besvikna över att deras förkylningar gjorde att jag sa nej till bad...
 
 
Tog dock inte lång tid tills de lekte och hade glömt badet..
 
 
Önskar så att jag hade kunnat ta kort på den mäktiga känslan som vattnet förmedlar här...
 
 
Så vackert...
 
 
Svårt att längta hem till kalla Sverige när man har detta runt knuten..
 
Solen stekte riktigt ordentligt idag
 

En lång dag idag vilket har gjort mig så där lagom trött och all energi är som bortblåst men utan någon tid spenderad vid datorn vilket gör mig hyperstressad och innebär att jag har en del att ta igen. I morgon blir det dessutom Las palmas vilket innebär minimalt med jobbande. Verkar som att det bara är för mig att gå tillbaka till att jobba på nätterna och hem och barn på dagarna. Fan! Jag får verkligen inte ihop vardagen..! Snacka om att man känner sig lite kass ändå..

För övrigt så är väl tillvaron sådär lagom rolig. Efter att man fått veta att ens respektive har för avsikt att lämna så blir ju stämningen helt klart något tryckt i hemmet.. Milt uttryckt! Så jag får väl ändå säga att det gick förvånansvärt bra idag!! En lyckad (med dagens mått mätta) dag i maspalomas/meloneras