I måndags va jag inne för andra cyto kuren. Det blir ju inte bättre för var gång direkt. Denna gången tog det nog inte mer än en halvtimme innan skiten började. Ser gifterna gå in i mig och jag mår verkligen därefter! Känns så skevt att ta mediciner som ”gör mig sjuk” när jag kände mig frisk till att börja med. Fy fan säger jag bara! Inte många dagar kvar nu innan håret ryker.. Har väl redan förlorat en fjärdedel… Tänker inte vänta på att resten ska trilla… Nope, ut och leta upp en bra trimmer!! 

Denna gången tog cyton hårdare än innan och jag har legat helkass... 
 

Jag och Tobbe borde ha gått isär för länge sen, men det är inte så lätt. Inte så lätt för två ensamma själar att släppa taget om varandra. Vi håller i varann som om det vore vår livboj och på många sätt har vi väl varit det för varandra. Men att ständigt kämpa har gjort slut på allt det som kunde ha varit fint och kvar finns bara bitterhet. Det går inte att bygga på bitterhet. Barnen har klämts länge nog av att vi inte klarat av att ta steget. Sen är det väl aldrig ett bra tillfälle att bryta upp familjen på? Eller kommer det verkligen ett sånt där bra tillfälle för det? Jag tror inte det.

Rörigt i mitt huvud nu. Hoppar mellan fram och tillbaka. Skulle behöva tömma ur allt. Börja om från noll igen. Kan man få göra det? Nollställas.. Det hade varit en sån befrielse! Känns som att mitt huvud ska explodera av alla tankar som far, av alla frågor utan svar, av all oro, ångest, förståelse och ovetskap. Säkert går alla hinder som jag känner är skyhöga att lösa utan att man går under på kuppen men när man har klättrat så många murar och tagit sig över så många hinder så orkar man bara så länge.. Till slut tar man slut.. Och jag är slut! Jag önskar att någon bara hade kunnat uppenbara sig när jag sitter där i en hög, trasig och jävlig. Någon som lägger en arm om mig och deklarerar att kampen är över för en liten stund. Någon som är en vän. En vän som bara river resterande hinder så man kan få komma i mål. Någon gång. En gång. En stund. Trött och förvirrad. Förlorat min bäring. Inte första gången. Hittar den igen. Snart så.

Så livet skrämmer mig just nu. Vet inte hur jag ska göra! Vet inte vad jag ska göra! Många frågar mig. Alla frågar mig. Hur mår jag? Och hur mår jag NU? Vad tänker jag? Hur planerar jag? Jag vet inte! Jag vill bara skrika till svar! Eller ännu hellre inte svara alls! För att svara allt jag tänker skulle bara leda till mer. Mer av allt man inte vill så jag hoppar hellre över. Vill inte bråka mer. Vill inte kämpa mer. Vill sitta ner en stund. Vill lägga upp fötterna, dra ett djupt ”Gud-va-d-e-skönt-å-va-hemma-andetag”. Hur ska jag veta någonting? När ingenting runt omkring mig är desamma?  När jag inte ännu vet vad alla andra ska göra eller ändra på? Jag vet inte vad jag ska göra nu. Eller jo det vet jag visst det.. Jag ska sätta de som är kvar av min familj i en livflotte tills jag har hämtat andan.. Sen ska jag börja ro igen. Men först andas… eller i alla fall försöka…

 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress