När någon har förlorat någon så står vi så ofta där, stumma. Nästan dumma. När någon förlorat en bit av sig själv. När något är för stort och obegripligt. Då står vi där. För vad finns det att säga? Beklagar din sorg? Ja, något sånt tafatt brukar det komma. Jag förstår, jag känner med dig, jag lider med dig, om du behöver prata så finns jag här. Nu vet du i alla fall att den eller den har det bra och slipper lida här mer.. En förälder som får ett beklagande istället för ett grattis över sitt nyfödda barn eftersom den dumme fan inte fattar bättre. Ja, kommentarerna och orsakerna är många men ändå de samma. Något skrämmande, ofattbart eller bara tragiskt händer. Vi beklagar helt enkelt, finns ju inte så mycket mer att säga. Ord räcker bara så långt. Sedan kommer den jobbiga tystnaden när man tvingas inse att det inte spelar någon roll. Det är i denna tystnaden som ord mellan rätt vänner är överflödiga till skillnad från annars då tystnaden blir öronbedövande och enormt jobbig. De senare tillfällen är de gånger då man inser hur lätt ord väger och hur lite roll de spelar. De är bara ord, något vi använder för att fylla ut den jobbiga tystnaden med.

Lite känner jag det som att jag har dött. Jag är orsaken till den jobbiga tystnaden. Eller mitt bröst är det i alla fall. Jag tittade på det länge i spegeln sist jag duschade. Liksom hatade det bröstet lite. Inte bara så lite. Hatade ganska mycket. Tror till och med att lite annat hat sipprade fram och passade på att få sin hunger tillfredsställd. Men det hjälpte inte. Bröstet fanns fortfarande kvar när ångan i badrummet hade lagt sig. Den jävla knölen också. Läkarbesök imorgon.  Kommer inte att gå. En PiccLine. Ja, men nu blir det inte så. Inte imorgon. En annan dag kanske. I ett annat liv. Men inte imorgon. Tänk om jag dör? Tänk om jag inte alls är odödlig. Jag som faktiskt uppriktigt, ärligt och totalt naket och uppgivet har lagt mig ner för att dö innan… Är inte det ganska typiskt att när jag faktiskt ett tag senare ställs inför att kunna dö så vill jag inte längre… Lite livets ironi.

En väldigt aggressiv form av cancer. Måste agera snabbt och målmedvetet. Fraser från läkaren dröjer sig kvar i mina tankar. Tränger fram när det är som mest olämpligt. Hotar att förgöra mitt lugn. Hotar att krossa mina skådespelartalanger. Hotar att spränga min mask i bitar. Barnen springer vilda och som vanligt runt och livet och vardagen fortsätter. Bara jag och Tobbe vet. Har liksom ingen mer att berätta för här. Men jag skulle vilja berätta för någon. Skulle vilja berätta allt som läkaren sa. Skulle vilja berätta allt jag är rädd för. Skulle vilja berätta hur arg jag är. Skulle vilja berätta hur rädd jag är. Skulle vilja skrika ut min ångest och sedan ha trygga armar om mig som ser till att jag inte följer min ångest ner i avgrunden. Men jag står som vanligt där jag brukar. I min egen hörna och där är det alltid tomt. Men det hade varit skönt tänker jag ytterligare en gång innan jag inuti återigen skriker ut min ångest som hotar att ta mig med sig, det hade varit skönt...

Pendlar mellan att imitera en struts till att vara stridsklar till att vara vek, svag och bara vilja bort från allt. Det är om nätterna som ångesten alltid är som värst, inte bara för mig. Det är då ångesten viner omkring extra mycket på jorden och vi som är vakna och naket sårbara ligger illa till i vår ensamhet när den knackar på. Hade jag haft möjligheten att ge upp ikväll, packa väskorna och ungarna och sätta oss på flyget hem så hade jag gjort det. För denna natten i alla fall, så är jag färdig. I natt kastar jag in handduken så kan jag plocka upp den igen en annan dag för just nu är den för tung för att bära. Inuti mig är som ett stormigt hav. Svårt att hålla isär känslor och tankar från varandra. Så starka känslor som slåss om herraväldet. Förbannat arg också. På mig själv. På min kropp. Min förbannade jävla kropp som ständigt sviker. Sviker mig så fullständigt denna gången. Jävla skit! Jag vill verkligen inte tappa håret! Jag vill inte ens ha en av alla biverkningar. Jag vill inte vara sjuk! Jag är livrädd. Rädd för att inte kunna hantera allt. Så i natt hade jag tagit första bästa plan hem om möjligheten hade funnits. För just i natt så känns allt och alla så långt borta. Varför kan man inte bara ta bort det? Det där som är inuti mig det är ju inte jag. Eller vänta här nu.. Det är ju jag. Jag är min egen undergång… Nästan som något förutbestämt.. Nästan som en profetia… I natt bryter jag ihop en aning. Vad som händer imorgon får vi se imorgon. Ett halvt dygn i taget får det bli just nu. Så i natt så bryter jag ihop en aning.  

 
Anonym

Tänker på dig.. kram monica..

Svar: Tack! Kram
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress