Fick ju ganska mycket information av läkaren. Knappt så att jag minns vad han sa samtidigt som det för alltid är inpräntat i mig. Jag vill hellre glömma och inte alls spela med. Jag hatar sjukhus! Alla som känner mig vet hur jag alltid skyr sjukhusen. Och alltid ska något dra mig tillbaka dit.. Nu detta... Någon frågade mig vad vi skulle döpa den jävla knölen till. Jag sa till henne att nej, det skulle vi inte alls det. Den förtjänade inget namn men att vi kallade den för jävla knöl om vi nu ändå behövde kalla den för något. Efter det fick jag reda på att jag hade fel. Den har ett namn. Trippelnegativ bröstcancer. Så heter den enligt läkarna. Här hemma går den dock fortfarande under namnet jävla knöl! Vilket jävla namn! Jag menar ordet cancer är väl ändå typ illa nog? Det är nästan så att de behöver byta för nog fan känner nog de flesta som får sin diagnos hur de slängs iväg mot ingenmansland med en dödsdom runt halsen likt en snara. Så fort jag hörde ordet cancer så visste jag ju mer eller mindre att jahopp, då är det kört. När jag sedan får höra att jag har en trippelnegativ bröstcancer så var det ju bara att konstatera att allt hopp är ute. Eller nej vänta lite här nu, det går ju faktiskt omkring kvinnor därute som lever, år efter att ha fått sina diagnoser så helt kört åt helvete är det kanske inte eller? Men det känns inte så upplyftande. Trippel negativ bröst cancer…

 

Så mediciner har börjats skrivas ut. En PiccLine ska opereras in (tack och lov för det i alla fall med tanke på hur svårstucken jag är) och cellgifterna som kommer att göra mig flintis ska påbörjas. Till sommaren blir det operation som följs av strålning. Sen hoppas man på att överleva typ… Och dör man inte typ under det första året så är det ändå först efter några år får man veta om man kommer att få leva.

För min del.. Jag har en jävla knöl i bröstet som mäter dryga 5 cm som har spritt sig till lymfkörtlarna. Så klart att det alltid måste vara någonting. Så klart att det inte bara kunde få funka med våra planer på en framtid utan allt för höga hinder… 

Funderingar, rädslor, oro, ångest. Känslorna och tankarna är enorma och ofta överväldigande. Jag vill faktiskt inte. Verkligen vill inte. Så snälla kan vi bara pausa lite. Spola tillbaka. Ändra något så jag bara kan fortsätta som vanligt igen. För hur ska det nu gå med allting? Många har frågat vad som blev sagt hos läkaren men jag vill inte svara. Vill inte alls. Vill inte ens erkänna att det är mig det gäller. Känns som att min egen kropp har förått mig!

Anonym

Hej! Jag hade två jävla knölar i bröstet med spridning. Trippelnegativa. 4 år sedan nu. Så hopp finns. ❤ Charlotta Lindgren

Svar: Hej! Det är tack vare människor som dig (vars historia jag följer via vår fb-grupp) som jag faktiskt har hoppet kvar! ❤️
Linda Hedman

Therése

Hej
Jag opererade bort min trippelnegativa tumör för typ 4 år och 2 månader sedan. Den 15/9 ska jag på 4-årskoll. (Ja, de ligger lite efter) hade en smittad lymfa. Och så vitt jag vet så är jag cancerfri än i dag.

Svar: Åh vad underbart! GRATTIS!! Och vad skönt det är att höra när man själv befinner sig i skiten att det faktiskt gått bra för andra :)
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress