Idag är det Tobbes födelsedag. Fragglarna blev besvikna när de insåg att de skulle få fira honom en dag sent eftersom han kommer hem först imorgon. Saknar att ha bil. Fick upp en bild i minnes flödet häromdagen på facebook. På mig bakom ratten. Saknar friheten det gav mig och framför allt barnen. Just nu saknar jag det för hade vi haft en så hade vi helt klart varit på väg upp mot Stockholm just nu för att fira Tobbe. Men bil står inte på priolistan så det är väl bara till att drömma vidare.

 

 
saknar...

 

Jag märker på fragglarna att de verkligen varit inställda på att detta var ett tillfälligt boende. De är redan i farten med att planera för sin nya tillvaro uppe i Stockholm. Försökte förklara att vi ännu inte skrivit på för något hus men de verkar lite för säkra på sin mammas förmåga att kunna trixa och trolla ihop saker och ting för de viftade mest bara bort mig.

Simone är väl den som alltid har svårast för avsked och det kommer säkerligen bli en del tårar för att hon tvingas lämna vännen som bor granne med oss. Men även hon ser fördelar med en flytt och ser fram emot att komma närmare släkten.

Kevin och Didja är dom som mest ser fram emot flytten av fragglarna. Men de har de ju gjort hela tiden å andra sidan. Didja har inte ens varit direkt intresserad utav att skaffa vänner här eftersom hon tycker tillfälliga bekantskaper känns överflödiga.

Så nu hoppas vi bara på att allt går i lås! Väntan på svar är olidlig!

 

Blev lite hemmagjord glass idag eftersom jag gjorde misstaget att glömma köpa någon efter att jag lovat Maxen glass efter maten. Blev hur lyckat som helst och nästan löjligt gott! Kanske inte riktigt någon dietglass men gott som fan! Grädde, kondenserad mjölk, mosad banan och smält mjölkchoklad…….

 

 
Så löjligt enkelt att göra och variera sm man känner för stunden att jag förstår inte varför man inte gör det oftare
 
 

Om himmelriket var en glass så skulle den helt klart smaka såhär!! 

 

Vill så mycket men orkar så lite. Vill ju vara som vanligt men jag är långt därifrån. Vill för det mesta bara lägga mig ner på fläcken där jag står och bara få sova men biter ihop så gott det går och knatar på. Fragglarna håller mig sysselsatt under dagarna och sedan har jag myrkryp och funderingar över livet och döden som håller mig sällskap om nätterna. Har gått igenom hela hälsokosten nu i jakt efter något som ska bota mina myrkryp men det verkar vara en lost cause och än så länge har inget bitit på skiten.

 

Nästa vecka får jag min sista cytobehandling. Men istället för att sedan läggas in för operation därefter så avbryter jag behandlingen för att istället ingå i ett projekt utomlands där de ska försöka bli av med skiten med hjälp av alternativa mediciner och metoder. Alla förändringar skapar en hel del tankar och funderingar. Nu har jag bara ett par dagar kvar på antibiotikakuren och lungorna känns otroligt mycket bättre.  Lunginflammation.. Så tröttsamt. Skönt att kunna andas lite lättare nu i alla fall.

 

 
 
Som tur är så har vi sjuka föräldrar här ute på vinchan barn som roar sig med att baka och som förra söndagen bjöd på gofika 
 
 
 
 
När Maxen fick syn på tårtan så började han genast sjunga på "ja må han leva..." 
 
 
 
 
 

Dagarna smälter samman och jag får nästan lite svårt att skilja dom åt när vi alla går hemma såhär. Vi liksom lever i vår egna lilla bubbla och bara väntar på att jag ska bli frisk nog för att vi faktiskt ska kunna åka iväg på vår planerade lilla roadtrip. Fragglarna upplever lite av det där idylliska sommarlovslivet som hade varit perfekt om det inte hade varit för deras trötta mamma. Men för just nu så har vi hittat en fungerande sommarlovstillvaro där vi är aktiva och slappa om vartannat för att orka med morgondagen också.

 
 
 
Maxen försöker fylla på poolen med en sladd när hans elaka mamma vägrade honom slangen...
 
 
Men jag blev förlåten när han fick baka i stället
 
 
Även Kevin uppskattade att Maxen fick baka...
 
 
För Kevins del är det mycket täljande just nu
 
 
 
Kan med all säkerhet konstatera att vi nog får införskaffa en kratta för att hålla baksidan ren för gräsklipparen...
 
 
 
Simone kan vara med en stund men hon tröttnar oftast snabbt
 
 
Hon leker hellre även om det så är med Maxen när inga vänner är hemma
 
 
2 smått knäppa tjejer i stenungsund...
 
 
Molekylverkstan har varit efterfrågat länge så vi åkte dit i början på veckan
 
 
Så söta i sina små labbrockar
 
 
 
Även Maxen tyckte att det var roligt denna gången, det märks att han börjar bli större
 
 
 
 
Kevin var väldigt imponerad utav alla experiment som vanligt
 
 
 
Riktigt nöjd var han när han fick lite privata lektioner
 
 
 
 
Några heldagar på olika lekplatser har det blivit, vilket nog mest uppskattas utav Maxen och Kevin dock
 
 
 
Varvat med lite strandhäng såklart
 
 
 
Lite kul är det att även Maxen har börjat gå i och doppa sig helt av egen maskin och vilja
 
 
 
Helt otroligt vad jag älskar denna lilla varelse!! 
 
 
 
Så lycklig när han får Kevins fulla uppmärksamhet
 
 
 
 
Simone råkade trampa illa på en brygga och fick en elak bit trä i foten vilken fick avlägsnas på vårdcentralen under väldigt höga skrik och protester. Sjukt tacksam över att vi fick en helt underbar mjuk och fin läkare annars vette fan om Måne hade släppt på foten...
 
 
 
Vad vore sommaren utan glass??? Och cider..?! 
 
 

Bostadsletandet kanske äntligen är över. Vi får se. Har i alla fall hittat vårt drömboende för tillfället och förhandlingarna pågår för fullt. Nacka blir det i så fall. Ett stort fint hus med en stor fin gräsmatta. Helt perfekt även om priset ger mig magsår. Nära till allt och skulle underlätta våra liv så enormt mycket. Bil som här är en nödvändighet för att tillvaron alls ska fungera, där är den mer överflödig och i vägen. För att inte tala om det faktum att då skulle Tobbe kunna bo hemma och slippa sitt resjobbande. Så nu är det väntans tider som gäller här hemma när vi alla hoppas på att det ska gå i lås med just detta huset. Ett riktigt hem igen! För det är verkligen ingen höjdare för varken vuxen eller barn att bara bo tillfälligt! Så vi hoppas som sagt. Hoppas på att äntligen få komma hem igen. 

 

 
 
En väldigt nöjd tjej som kom hem efter att ha varit hos en kompis och åkt buss med byten helt själv!!

Planeringen gällande vår kommande kors-och-tvärs-resa börjar så sakteligen ta form och vi har nu en ganska gedigen lista på önskemålsplatser från barnen och tillsammans med min lista över folk vi bara måste hinna med att kramas lite med så blir det en hel del. Så nu har planeringen gått från personer och platser till att vara mer koncentrerad på resrutten. Hur mycket kors-och-tvärs ska det bli? Vi är rörande överens om att vi denna gången ska hoppa över några som vi brukar ha som standardresmål. Denna gången ska resan vara på våra villkor och för våran skull.

 

Vi behöver något som bara är för vår skull. Vi behöver en semester där vi kan slappna av, Njuta. Njuta av varandra, av tillvaron och av att bara få lov att vara. Min cancer tär så otroligt mycket på oss alla här hemma. Och att jag snart ska resa iväg för behandling utomlands gör att jag känner att det är ännu viktigare att vi får lite tid för varandra och få möjligheten till några extra skratt tillsammans. Det är ytterligare en sak som hänt de sista veckorna. Jag beslöt mig för att delta i studien om thc. Så nu väntar jag mer eller mindre bara på att få datum för när jag ska vara där. Ser fram emot det. Ser fram emot att slippa ifrån sjukhusbesöken som blivit till vardag. Ser fram emot att få må lite bättre. Samtidigt så vet jag att det kommer att bli jobbigt som fan! Jag måste göra vissa (läs många!!) ändringar i kosten samtidigt. Tacksam över att ha en vän som är något av en specialist på vad jag ska och inte ska äta. Att hon var här lämnade sina spår i skafferiet här där sockret nu har bytts ut till fördel av agavesirap. Hur kan jag ha missat den? Den är ju helt kanon! Smakar socker utan bismak utan att vara socker!?! Jag är såld!

 
Helt underbar att söta i stort sett allt med
 
 

Har det jobbigt med dubbla känslor och tankar. För jag tror att jag klarar detta. Jag tror att jag kommer leva. Jag tror att det skulle behövas mer för att ta kål på mig. Men trots det så finns ändå den där lilla rösten inuti som säger till mig att passa på. Skratta lite extra med barnen. Säga att jag älskar dom några extra gånger. Krama dom lite hårdare än vanligtvis. Skapa minnen! Ge dom minnen! Ifall att detta är vår sista tid tillsammans så måste jag göra den till det allra bästa! Fast jag kommer ju inte dö. Eller? Äh, skit samma! Oavsett så är det tid och energi väl spenderad!!