Jag försöker att inte vara sjuk. Eller ah, det är klart att jag är sjuk. Jag försöker att inte verka sjuk. Jag försöker så långt det bara är möjligt att inte låta det ta över. För det är så det känns dom dagar då jag inte orkar. Eftersom Tobbe är borta och jobbar så är jag ju själv med fragglarna och det tar så otroligt mycket mer än vad jag skulle vilja erkänna. Så länge jag är hemma så är jag som en sengångare för att spara min energi till när fragglarna kommer in eller att jag går ut med Maxen. Då går mina reserver igång på högvarv och jag springer, jagar efter och hoppar studsmatta. Sedan måste jag gå in och vila. Orkar liksom inte mer än så, vilket driver mig till vansinne.

 

 
Det är inte ofta som jag inte har ansiktet fullt av klet bara för att dölja ringarna under ögonen...
 
 

Orkar inte åka iväg och hitta på så mycket eller för ofta. En dag funkar men sen måste jag vila i ett par dagar efteråt. Bara ett enkelt läkarbesök suger musten ur mig. Inte alltid besöket i sig men att gå till bussen, åka buss, alla möten som blir utefter resans gång samt att jag alltid har Maxen med mig som samtidigt ska underhållas, och det faktum att jag vägrar att ”vara sjuk” och gör allt för att uppfattas som frisk gör mig helt färdig och lämnar mig sån i flera dagar efteråt.

Bara att vara social när mobilen plingar är många gånger så mycket mer än vad jag orkar. Helt plötsligt är jag storkonsument utav produkter som foundation och annat kladd. Allt för att dölja de mörka fläckarna som omger mina ögon och hänger halvvägs ner på kinderna. Även när jag går hemma osminkad så används dessa produkter flitigt. Allt för att vara så frisk som möjligt. Jag har så svårt att förlika mig med att jag faktiskt har cancer. Trots att det inte är många veckor kvar tills jag ligger på operationsbordet för att skära bort just cancer ur min kropp så har jag svårt att förlika mig med det. Det händer väl bara andra? Det händer inte mig! Jag vill inte! Jag vill hoppa av denna jävla karusellen men jag sitter fast. Jag önskar att jag kunde få skrika ur mig all frustration. Gapa, skrika, slå och bara bli av med alla känslor som byggs på i takt med lagren av foundation läggs på.

Bara att skriva här tar ibland mer energi än vad jag har att ge vilket innebär några dagars uppehåll innan jag har samlat ny energi. All energi jag brukar kunna uppbringa på en dag går i stort sett direkt och enbart till fragglarna. Energi och tid för mig finns inte. Det känns nästan skrattretande att ens tänka att det skulle bli över energi till mig själv. Fast det stämmer ju inte riktigt till 100% eftersom att lägga energi på fragglarna är ju vad jag lever för vilket då borde innebära att all energi som läggs på dom även är för mig… Fast om det är så, varför drömmer jag då om den där omtalade egentiden? Då jag fantiserar om hur jag skulle ta det lugnt, göra saker i min egen takt och anpassa alla måsten efter energin istället för som nu då jag anpassar energin efter alla måsten?

Kevin ville gå till stranden och fiska krabbor idag men jag orkade inte. Så han frågade om vi kan göra det imorgon men jag var tvungen att säga nej. För soc kommer imorgon efter lunch och jag kommer inte orka. Jag kommer inte orka åka till stranden OCH vara ett levande uppslagsverk om mitt och familjens liv när soc kommer OCH vara mamma resten av dagen. Det är en sak för mycket för att det ska vara genomförbart. Att jag dessutom behöver åka till bvc med Maxen på tisdag gör att jag måste samla energi till det under morgondagen. Får inte ta ut mig för mycket för då orkar jag inte.

 

JAG HATAR ATT VARA SJUK!!!!! Jag avskyr att se mig i spegeln och se bristen på hår, att mina ögonbryn är borta, mina mörka tvättbjörnsfläckar till ögon! Jag avskyr att inte längre orka bära Maxen på samma sätt som jag brukade. Jag avskyr att känna mig svag! Jag avskyr att inte orka! Jag avskyr cancer!

 

Tacksam för att mina fragglar är de mest underbaraste utav fragglar och som ger mer energi än vad de tar. Maxen har varit sjuk i några dagar och Kevin har haft lekförbud denna veckan med bästisen efter deras jävulskap med färgen i början utav veckan vilket gör att jag har två väldigt pipiga pojkar just nu. Så Didja tänkte att hon skulle muntra upp dom och därmed göra min dag betydligt enklare. Så istället för att bara nöjesrida ut i skogen så tog hon och red hem istället så att pojkarna fick klappa och "åka lite häst". Underbara fina fraggel, tack för att du är du! 

 

 
Plötsligt kommer Didja inridandes på gårdsplanen...
 
 
Vilket gjorde denna killens hela dag!
 
 
Kevin tyckter att hon är bra stor men hoppade ändå upp han också efter en stund.
 
 
Och så här lycklig blev Maxen när han lyckats lirka sig upp i grannens knä för att greppa ratten...

Min dag i ett litet nötskal av foton...

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress