Hur jag än försökte så blev allt hela tiden fel och åt vilket hll jag än vände mig så hade jag arslet bak likt förbannat. Att lägga sig ner och dö var inget lätt val men jag såg inte några alternativ. Ständigt jagad av myndigheter, ständigt  fick mina barn lida för misstag jag gjort. Jag såg bara ingen annan utväg...
 
 

Jag visste några veckor i förväg att jag skulle dö. Sakta och utan att de skulle märka något så började jag ta farväl. Jag kramade barnen lite oftare, lite hårdare. Jag sa till de jag älskade att jag älskade dem. Jag rensade bland gammal skit för att inte lämna det till nära och kära att ta hand om efter mig. Men fastän den ångest jag hade haft pga. av att barnen hela tiden fick sparkarna av såväl myndigheter som allmänhet, som var ämnade för mig var som bortblåst, så märkte jag aldrig hur jag fylldes av ångesten inför att lämna dom. Jag kunde njuta av livet på ett helt annat sätt. För så fort jag visste att jag skulle dö så blev allt så mycket enklare. För jag visste ju att allt snart skulle vara över. Att snart skulle jag få sova och få frid i tanken om att mina allra mest älskade skulle få ro. Dagarna gick och vi åkte på semester. Jag var trasig men utan att riktigt förstå det själv. Insikten gick inte så pass djupt just då. Jag trodde att allt snart skulle vara över. Att snart skulle jag inte behöva mera. Inte behöva något eller någon. En underbar och fin vecka med familjen på Gotland i sällskap med nyfunna vänner i den gemenskap vi fann på lägret för familjer som har barn med down syndrom. En vecka av skratt, lek, kärlek, värme och vetskapen om att jag aldrig skulle komma hem igen. Vetskapen om att min resa skulle ta slut gav mig kraft och styrka att klara av att ta farväl till mina totalt ovetande barn under veckan. Hemresan stundade och jag stålsatte mig. Visste ju vad som skulle komma. Höll på att gå sönder av hemligheter så jag anförtrodde mig till min svägerska. Var till slut tvungen att dela det med någon. Sökte bekräftelse på att jag gjorde rätt. På att det jag sa stämde. På att det skulle funka som jag hade tänkt mig. Och att hon följde med oss hem för att hjälpa till med att ta hand om barn, gubbe och hem när jag inte skulle finnas kvar stärkte min tro på att jag gjorde rätt.

 

Till slut kom dagen då jag skulle dö. När vi stod på centralen i Göteborg så tog jag mer eller mindre bara ett steg ut i folkvimlet och försvann. Sprang med panik i bröstet. Kände mig jagad trots att ingen sett mig fly. När jag sprungit tillräckligt långt så satte jag mig vid kajen och grät. Grät över mig själv och ett förspillt liv. Grät över mina barn. Grät över min maktlöshet att kunna skydda dem från mitt förflutna. Grät över allt som kunde ha blivit men som aldrig skulle få en chans. Grät över mina egna tillkortakommanden. När jag gråtit slut på tårarna så gick jag till apoteket och köpte 20 paket alvedon och 1 paket åksjuke tabletter, sedan vidare till Statoil som låg bekvämt inom räckhåll där jag införskaffade glykol, sen vidare för att skaffa mig ett hotellrum där jag först åt en karta med mina åksjuke piller som skulle förhindra mig från att kräkas och när dessa hade fått verka så tag jag målmedvetet och bestämt och svalde ner en efter en av alvedonen ihop med min glykol. Jag gav upp när det var halva flaskan kvar av glykolen och det bara var sista kartan kvar av tabletterna. När jag var färdig gick jag ut för att röka.

 

Illamåendet från helvetet kom redan innan jag ens varit halvfärdig med min lilla pillercocktail. Yr, med påverkad syn och motorik så snubblade jag tillbaka in på mitt hotellrum där jag la mig på sängen för att dö.

 

För att korta ner en väldigt lång historia så spårades min mobil och polis och ambulans var snabbt på plats. Men då var jag redan utslagen och på väg bort till ingenmansland. Där var jag ganska länge. På väg mot ingenmansland. Jag var totalt omedveten om ilfärden till sjukhuset, alla läkare som stod beredda i traumarummet där de använde alla tänkbara resurser för att få tillbaka mig från min resa mot ingenmansland. De lyckades men bara för stunden. Maskiner fick stå för allt det som kroppen ska klara av själv. Maskiner som andades åt mig, maskiner som jobbade på att rena mitt blod, maskiner som höll koll så att inte hjärtat skulle ge upp igen. Total organsvikt. Nu var det nära ingenmansland kunde jag senare läsa i den lilla dagbok som IVA sköterskorna skrev i flera gånger om dagen så att jag om jag skulle vakna kunde få och läsa i för att få veta vad som hänt när jag inte var med. Men någonstans så vägrade min kropp att följa det mitt hjärta hade valt. Från ingenstans så valde min kropp att kämpa. Att leva mot alla odds. Att leva mot min vilja. Några dagar senare vaknade jag och fick höra att jag fortfarande befann mig på vägen mot ingenmansland. Och det var ju det som var min tanke. Att det inte skulle finnas något sätt att tvinga mig att stanna kvar. Tanken var ju att om jag skulle bli hittad så skulle det ändå inte gå att rädda mig.

 

Först fick jag veta att för att jag skulle överleva så skulle jag behöva en levertransplantation. För min lever var bortom räddning. Men min kropp är ganska fenomenal på att återhämta sig och läka skador som inte borde gå att lösa. Så någon dag senare kom läkaren med vad han tyckte var riktigt fina nyheter, min lever levde mot alla odds och mina levervärden såg plötsligt bättre ut och jag skulle nu kunna leva med hjälp av dialys. Mitt mod sjönk. Ytterligare några dagar senare så kom läkaren tillbaka med ett ännu större leende och samtidigt som ett stort frågetecken. För mina levervärden såg nu ännu bättre ut och den dagliga dialysen var nu ersatt med regelbunden dialys ett par gånger i veckan. Så fortsatte det tills han till slut kom med beskedet att jag skulle leva utan hjälp av att maskiner skulle rena blodet åt mig. Mina levervärden var inte bra, men jag var inte längre bortom hjälp. De kunde inte förstå hur det hade gått till. Många prover togs och ännu fler läkare kom för att titta, prata och undersöka i hopp om att de skulle lära sig något. I hopp om att förstå hur det ens var möjligt.

 

Min ångest var total. Jag skulle leva. Barnen skulle få dras med att i stort sett dagligen få lida för mina synder.

 

Nästföljande veckor så befann jag mig i ett bottenlöst mörker. Kunde inte förlika mig med att jag skulle leva. Kunde inte njuta av livet, tillvaron, mina barn eller något annat som borde fått mig att le. Det var en lång och jobbig väg tillbaka som jag aldrig hade klarat utan kraften jag fick av barnens kärlek.

 

Min tanke var att dö och försvinna för att på något sätt försöka skona mina barn från arvsynden som omvärlden straffar dom för. Men dom fick mig att förstå att det var viktigare att ha en mamma… Mina fina små underbara fragglar! Jag dör vilken dag i veckan som helst för er och jag lever varje dag just bara för er!

 

 
Balance is the key in life... Jo visst är det så, men det är inte det enklaste att få till...
 
 

Idag har jag cancer, är sjukare än vad jag oftast vill erkänna och vet inte om jag ska få leva och få se mina barn växa upp. Nästa vecka är det skolavslutning. Kommer jag att få vara med om nästa skolavslutning? Kommer jag att få se Maxen tappa sina mjölktänder? Kommer jag att få se Didja gå på sin skolbal? Kommer jag att få träffa Kevins första riktiga tjej? Kommer jag att få se Månes tavlor utställda på vernissager? Kommer jag att få träffa mina barnbarn? Kommer jag att få uppleva alla små ovärderliga stunder med mina fragglar? Ångesten sliter i mig! Hur ska de klara sig? Mina flickor är redan så illa åtgångna av livet. Mina fina flickor <3 Och mina pojkar… Hur ska Maxen klara sig i livet när inte hans överbeskyddande mamma finns där och ser till att han får allt han har rätt till och att han behandlas med den kärlek och respekt han förtjänar..? Väggarna kommer allt närmare och ett stort mörkt ingenting tar över allt utrymme. Tar all luft och gör det omöjligt för mig att andas. Känner mig trängd. Står med ryggen mot en vägg medan de andra fortsätter att komma emot mig i sakta men säker och jämn fart. Stretar emot och lyckas hindra tårarna från att rinna utefter mina redan så söndergråtna kinder. Tårar av lika delar sorg, ilska och frustration. Den jävla knölen från helvetet som förstör allt! Som hotar mig varje sekund. Som viskar fruktansvärda framtidsvisioner för mig varje natt.

 

Det är underligt hur man fungerar… När jag hade hela livet som en självklarhet så var jag villig att slänga bort det. Nu när jag ser döden inom en skrämmande nära framtid då gör jag allt för att leva…?!? För jag vill leva…

Esen

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, spelar egntligen ingen roll för oavsett finns det ingenting som hjälper just nu till en "frisk" framtid inte i ord iaf. Du vet vilken relation du och jag hade, och när allt skedde tänkte jag på dig dag in och dag ut, du försvann och jag var så liten så förstod inte varför...? Bara om vad som hade hänt. Sen en dag kom du tillbaka, vi sågs av slump någon gång ibland. Det väckte minnen, och det finns många roliga och fina minnen! Jag minns dig som du var då och det kommer jag alltid att göra! Hoppas bara att livet och allt annat ger dig en RIKTIGT chans till att bevisa att du fortfarande är "den" Linda som jag känner. För mig va du någon som betydde massor, och idag är du en människa som har gett mig underbara minnen och betyder än idag för mig massa, men livet har fört oss på två olika vägen men vi finns alltid inom varann , det vet jag nu när du för ett tag sen skrev som du gjorde till mig. (Du va stolt) Älskade du, kämpa för allt va det är värt! Vi ses snart och fan ta dig om du försöker ge upp fler gånger! ♥️

Svar: Finaste Esen! Hade jag blivit tillfrågad då för länge sedan om hur jag ville att mitt barn skulle bli så hade du varit drömmodellen! Din mamma kan verkligen vara stolt över dig! Minns stunderna med dig med enorm kärlek och glädje! Du skänkte värme, normalitet och glädje i mitt liv när allt under ytan var uppochned.Ja håll er friska nu så får du lova att ni kommer härom nästa gång ni är nere!!! Och oroa dig inte, jag är ganska seglivad :P
Love u Esen <3
Linda Hedman

Esen

Men tack snälla för dem orden, fick ett stort, stort leende nu! ☺️ Ja du vad mamma tycker har jag ingen aning om, men jag är iaf stolt nu!
Absolut, vi får höras av då så ordnar vi en träff!
Roligt att höra att jag då som liten kunde ge lite balans i livet för dig! Kram ♥️

Svar: <3
Linda Hedman

Esen

Vet inte om du fick mitt förra svar.. Men skriver igen.
Men tack vilka lovord du ger mig, så värst duktig är jag inte och va mamma tycker det vet jag inte heller... Men jag är stolt, stolt över mitt liv, min fru och dotter. Jobbet nja inte så jätte men jag har en inkomst, tak över huvudet, mat på bordet, dottern får det hon behöver och därtill, och vi också. På jobb fronten har ja lite bollar i rullning hoppas bara de blir av snart. Hus letar vi och ja jag är nöjd än så länge över vad jag har blivit och är som person☺️ Oj, skulle jag vara drömmodellen nja det har jag svårt att tro🙈
Tänk att en liten person som jag då var kunde ge en annan människa balans och kärlek när livet var uppochner! Roligt att höra! ♥️ Tack det värmer dem orden du säger, det är INTE ofta man får höra såna lovord! Aldrig rättare sagt... Absolut vi får verkligen styra upp en träff i augusti! Kram ♥️

Svar: Jodå, du var verkligen drömbilden av hur en liten ska vara! <3 Kanske låter det konstigt att du kunde ge mig så mycket med tanke på hur liten du var. Men ditt oskyldiga pladder (det var en heeel del av pladder haha), ditt glada humör och livsglädjen... Det gjorde under för min tillvaro! Med dig så behövde jag aldrig föreställa mig utan kunde vara den jag var. <3
Linda Hedman

Esen

Du kunde vara den du var då, och du kan vara den du är idag också ♥️ Får hoppas bilden av mig då är samma idag ☺️ Ser fram emot att ses snart! Glädje och omtänksamhet rak ifrån hjärtat är en god medicin har jag hört( dock på äldre dar) så vart jag fick det ifrån så... hmm ingen aning 😂😘

Svar: hahaha kanske har du läst det i någon lyckokaka? Skämt åsido så stämmer det nog ganska bra tror jag. Och JAAA Esen min fina, du ÄR fortfarande precis lika fin och go nu som då <3
Linda Hedman

Elsa

Jag finns i grannhuset närångesten blir för stark <3

Svar: Tack! Det skadar aldrig med en pysventil nära till hands. Desamma <3
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress