Något jag har förstått är att jag liksom inte får klaga på någon när jag skriver här. Inte utan att det blir livat i alla fall. Inte för att det spelar så stor roll eftersom jag kommer fortsätta att skriva precis vad jag vill. Kanske inte märks här men det märks i mitt liv på ett eller annat sätt när människor runt mig stör sig på vad jag skriver. Som när jag berättade om hur jag och barnen upplevde dagarna hos min svärmor vid vårt senaste besök. Det var inte alls populärt! Och det kan jag väl kanske förstå men samtidigt så är det väl bara att ta eller? Jag menar, det var så vi upplevde det! Det var så hon fick oss att känna med både sina ord och sitt sätt att vara mot oss. Det fick oss att konstatera att vi aldrig någonsin kommer att vilja ha någon fortsatt kontakt, oavsett hur sjuk eller illa däran hon än må vara. För helt ärligt så bryr jag mig inte! Såra mig är en sak, jag överlever och kommer inte att ta någon större skada utav det. Men hon sårade barnen och det kan jag varken glömma eller förlåta. Så nej, vi lär inte ens dyka upp på hennes begravning. Har absolut inget till övers för varken svärmor eller svägerska efter den helgen. Och det har inte barnen heller tyvärr vilket för mig innebär att de verkligen tog illa vid sig under helgen ifråga.

Men hur kommer det sig att jag alltid ska behöva stå till svars för de jag gör eller säger fel medan andra inte ens ska behöva så mycket som att be om ursäkt? Nope, ställer liksom inte upp på det längre. Trött på att förminska mig själv hela tiden. Nope, tänker stå stolt, stark och med rak rygg! Med vetskapen om att jag faktiskt är bättre..!

Men det finns fler som retar sig på vad jag skriver. Min pappa exempelvis. Han som skämdes så mycket över mig att han tog bort mig som vän på facebook och dessutom blockade mig. Detta fick jag ju en förklaring på.. Den lydde som så att han tydligen fick så många kommentarer och frågor från jobbarkompisar om mig att han tyckte att det blev för jobbigt. Nu säger inte jag att det inte är så, för jag om någon vet precis hur mycket folk ibland kan snoka och gotta sig i andras elände. Men samtidigt kan jag väl känna att jag är hans dotter..! Varför försvarar han mig inte då? Inte att han ska försvara all skit jag ställt till med i livet, men jag är väl ändå mer än bara skiten jag har gjort eller? Men i min desperation att få tillhöra och känna släktskap så valde jag att säga att jag förstod och sa inget mer. Men så efter i somras så blev det så plågsamt tydligt för mig att jag inte alls tillhörde och det gjorde förbannat ont att vara tvungen att erkänna det för mig själv. Jag har ju ganska stor släkt på min pappas sida och han är min enda länk till dom och även om jag inte har kontakt med dom så har det varit svårt för mig att släppa hoppet. Men men..

Min pappa har i alla fall sent om länge kommenterat ett inlägg där jag skrev om när vi träffades i somras och vi har uppenbarligen helt skilda uppfattningar om hur det hade gått till. Men om han, du eller någon annan har missat det så är detta min blogg och jag skriver utifrån min synvinkel. Sen kan jag väl erkänna att jag blev både lite ledsen och besviken över att han aldrig hörde av sig efter att vi träffades och jag bad om hjälp. Han skickade aldrig något meddelande, han ringde aldrig. Han frågade inte om vi löste det, hur vi mådde, eller bara hörde av sig för att fråga hur vi hade det. Utan han skrev ett par kommentarer på min blogg när någon påpekat för honom att jag skrivit om honom…  

Det varken min svärmor, svägerska eller pappa förstår, är att detta är min sida! Det är mitt andningshål! Jag skriver om mina upplevelser! Jag beskriver mina känslor! Men de anser mig vara en lögnare för att jag skriver hur jag känner, tycker, tänker och framför allt upplever saker och händelser för att de inte passar med hur de säger sig ha upplevt samma händelse. Jag säger inte att min sanning alltid är den universala men det är min sanning och den är utan modifikation! Den är utan efterhandskonstruktion. Den är ärlig men den är utifrån min synvinkel och hur jag känner. Men den är inte ok tydligen. Eller är den ok bara jag inte skriver om den? Eller är det kanske även deras sanning men de vill inte läsa om den? Jag vet inte och jag orkar faktiskt inte bry mig längre.

Jag vill höra till.. Jag vill ha släkt… Jag vill att mina barn ska få ha mor och far föräldrar.. Jag vill inte att det bara ska vara vi som firar när barnen fyller år.. Jag vill inte dö i cancer och vara helt ensam.. Jag vill inte ha en tom begravning.. Jag vill ge mina barn allt bra och fint som jag fick uppleva som barn med familj och släkt… Men jag kan inte och det är inte så mycket jag kan göra åt det tyvärr. Jag försöker att inte tänka så mycket på det och istället försöka se de vi faktiskt har. De flesta som vi har är faktiskt inte är släkt eller har några familjeband till oss utan faktiskt har valt att ha oss i sina liv. Det betyder mycket! Väldigt mycket! Mer än jag kan beskriva i ord faktiskt!  

Det senaste året har förändrat mycket hos mig och jag orkar inte längre ödsla energi på oviktiga saker eller på människor som inte sätter värde på mig. Jag har varken ork, tid eller lust att engagera mig i trivialt skitsnack! Har sett för mycket. Har känt för mycket. Det är liksom inte värt det längre. Har så många bättre ställen att lägga min energi på än på människor som ännu inte förstått vad som är viktigt här i livet..!

Men att säga/skriva vad jag tycker och tänker, att berätta om hur jag upplever någon eller något... Det kommer jag att fortsätta med så fuck off alla ni som inte kan bete er som folk och sen inte kan stå för det!!!

 

Känslan när alla pusselbitar faller på plats perfekt är ju bättre än bäst! Att vi flyttade hem till Sverige igen berodde i huvudsak på 2 saker. Dels för att skolgången inte fungerade för barnen och dels för att jag helt enkelt inte hade råd med vården jag behöver. Men att flytta hem så här har inte varit lätt! Vi stod plötsligt bostadslösa utan någonting. Att jag och barnen kom först och Tobbe stannade var inte bara jobbigt för barnen utan det blev även praktiska svårigheter som att jag inte kunde påbörja mina behandlingar eftersom jag inte hade någon barnvakt.. Men nu.. bara veckor senare så är vi alla samlade igen på både gott och ont.. Bostad har jag lyckats lösa och nu flyttar vi in om bara ett par dagar. Så sent som igår satt jag och oroade mig för möbler men nu är även den nöten knäckt och vi kommer att ha ett hyfsat möblerat hem på en gång. Skolproblemen vi haft här i Ulricehamn med att barnen inte får någon skolplats låter som att även de är ett minne blott när jag pratat med rektorn på Tjörn. Han kunde inte för sitt liv förstå varför barnen inte redan gick i skolan och tyckte på det att pappren från Canaria inte var det som var prio ett utan att det var ju att få in barnen i skolan först och främst så fick barnens skolpapper därifrån komma på andra plats. Så min önskan om en handlingskraftig rektor gick i uppfyllelse. Så vi verkar kunna pusta ut även vad det gäller skolan och det är en otrolig lättnad. Att få en normal och helt vanlig vardag står högst upp på vår lista. En helt vanlig och tråkig vardag.. hmmm Jag undrar jag… Är det ens möjligt? Jag är duktig på att trolla och att kunna fixa även det som känns omöjligt men fan vet om inte det målet är näst intill omöjligt haha Tror jag får omformulera det till en för oss helt vanlig och tråkig vardag får det nog bli.. För vår vardag har väl aldrig varit varken normal eller vanlig..?!

Men just nu ser vi alla fram emot det i alla fall och jag tror att det är vad som måste till för att kunna börja nysta och lösa de knutar denna familjen behöver lösa på olika sätt och vis. Så de kommande veckorna kommer det att bli mycket med att få till att Kevins ADHD utredning fortsätter. Fördel med just Tjörn är ju att de har en hel del föräldrakurser som kan vara behövliga. För gudarna ska veta att jag skulle behöva fler verktyg att hantera Kevin på..

Sedan så är det jag som ska till läkaren och fortsätta mina mindre trevliga behandlingar. Känns läskigt att behöva ta tag i allt det där men det finns ju inte så många alternativ eftersom att leka struts tyvärr inte botar någon cancer. När alla bitar har fallit på plats så hoppas jag att jag ska ha ork och ro att även reda ut det här med maten och alla förändringar som jag behöver göra. Det är ju en ganska så radikal förändring som jag behöver göra och byta ut det mesta av vad jag äter och vem vet..  kanske kan det även bli lite lättare för mig att äta… 

 

Som sagt så är känslan när alla pusselbitar faller på plats är verkligen bättre än bäst!!

Nu är det bara några dagar kvar sen har jag nyckeln till vårt nya hem! Känns helt otroligt bra! Äntligen går saker faktiskt åt rätt håll känns det som. Lite nedförsbacke skadar ju faktiskt inte. För bara en vecka sedan så kändes även bostad som ett oövervinnerligt hinder. Men nu är även det löst. Visst är det en del kvar att ordna med och som jag ska försöka trolla fram men vi är en sååå lång bit på väg nu vilket känns underbart.

Känner mig ungefär så här inuti efter allt bra som hänt idag.... Bara älskar känslan!
 

Men samtidigt så är jag så van vid trubbel, strul och problem så det är svårt att helt glädjas åt vårt nya hem innan vi faktiskt står på trappen med nycklarna i handen. Finns alltid något som kan gå fel. Eller ja, lite fel har det väl redan blivit antar jag. Inte med lägenheten men ändå på sätt och vis. Vårt förråd med alla våra saker går inte att komma in i förrän mot slutet av månaden pga. av att ägaren är på semester. Det innebär att vi kommer till en tom lägenhet vilket ger mig lite magont. Så jag behöver ju inte ”bara” skaffa fram möbler utan det är ju typ allt som saknas och behövs. Men efter att ha lagt pengar på hissnande priser på flygbiljetter och med alla skulder som vi dragit på oss så ska det bli lite spännande att se hur jag ska klara denna utmaningen med att skaffa fram allt vi bara måste ha. Det kommer ju att få bli lite hipp som happ med olika akutlösningar tills att vi får tillgång till förrådet och kan hämta alla våra saker. Men även akutlösningar kostar.. Hua, ja det får bli som det blir helt enkelt. Vi har klarat värre saker! Fan, vi klarar allt och mer där till..  so, life.. just bring it on…

 

I morgon hoppas jag att nya kommunen har lite bättre svar åt mig gällande skola för barnen än vad de har haft här i Ulricehamn. Trots att vi gjorde allting helt rätt med att anmäla barnen till skola så har de fortfarande inte fått någon plats. Skolan här har nämligen problem med att få underlag ifrån skolan på Canaria. Såå tröttsamt! När jag senast pratade med rektorn på skolan här så fick jag till svar att hon inte kunde spanska vilket försvårade allt… Suck Jävla Kanarier och deras icke befintliga engelska!

Jo tack, been there and got the fucking t-shirt!!!

Men helt ärligt, visst har vi väl skolplikt I Sverige? Så varför går mina barn hemma hela dagarna? Ja, nu spelar det väl mindre roll eftersom vi byter kommun och hoppas på bättre lycka och en mer handlingskraftig rektor där borta för detta är ju under all kritik. (kan ju tilläggas att skolan här inte är informerade om att vi inte stannar utan att vi flyttar vidare så de ”jobbar fortfarande med problemet”) Jag hade faktiskt aldrig i mina vildaste fantasier kunnat tro att skola skulle vara ett problem här i Sverige! Men jodå, det var det visst det. Att ha ungarna hemma hela dagarna gör att de klättrar ju på väggarna. Och för min del så driver de mig till vansinne en sisådär femtioelva gånger om dagen. Visst försöker vi att vara ute och leka och röra på oss så att dels tiden går och dels så att de ska få gjort något annat än att bara sitta framför en skärm. Men det blir ändå inte så mycket som jag hade önskat. Dels så klarar inte Maxen det och dels så orkar jag inte. 

Och så var det väl dags för en liten sammanfattning av dagen i bilder....

 

 
Min underbara fina lilla Maxen som börjar bli så STOR..! 
 
 
När man är förkyld och slemmig i halsen så är det inte alltid så lätt att vara liten.. Dock är inte Maxen så förtjust i att kräkas i hinken så på morgonen när det är som värst så hittar vi honom oftast halvvägs ner i toaletten...
 
 
Och så självklart en liten Joppe oxå