Oj! Det vart en sån där lååång dag igen. När man bara lyckas få några timmars sömn varje natt så är ju inte orken direkt bättre. Men ont i kroppen och myrkryp i benen håller mig vaken. Eller så är det för mycket tankar, oro eller sjuka barn. I natt kör vi en combo utav dom allihop.

Dagen började helt fantastiskt med att en kär vän tipsade om en ledig lägenhet. Just denna vännen har nog letat bostad åt oss lika mycket som jag själv gjort. Mobilen blinkar var och varannan dag med meddelande från denne vän som skickar länkar, sreenshots eller annan info om lediga lägenheter. Idag gav det utdelning! Jag har fått lägenhet! Vi har ett hem igen! Ett eget! Bara vårt! Så den 1 april flyttar vi in! Känns helt otroligt att det faktiskt löste sig. Visst löser väl det mesta sig allt som oftast men denna gången (som så många andra gånger) så kändes det hopplöst. Att ringa samtal på samtal, skicka mail på mail men bara få till svar att det redan är uthyrt, eller att man är nummer sjuttioelva i kön av intressenter bryter snabbt ner hoppet för en. Men så idag så… Jepp, idag så.. J  Så nu börjar nästa ”lilla” projekt.. att fylla hemmet. Vi har ju kvar alla våra saker, kläder och småkrafs men alla möbler och sånt som var för stort för förrådet där vi magasinerade allt har vi gjort oss av med. Men va sjutton.. skit samma.. Vi har en lägenhet!! Så jävla nöjd med detta att jag nästan spricker :)

 

Men så var det de där med sjuka barn och även en sjuk mamma. Dagens första samtal gick till vårdcentralen och barnmottagningen för receptförnyelse och en önskan om en läkartid (man ska vara försiktig med vad man önskar.. man vet aldrig vilken elak liten vette som kan höra sa min mormor ofta när jag var liten. Och idag måtte de ha varit en jävligt elak liten fan som hörde min önskan, för det var ju inte alls på det viset jag menade…) Någon läkartid fick vi inte men gott om inringda mediciner så eftersom vädret var så fint idag så pälsade vi på oss och tog med oss stora packväskan för att gå ner till apoteket och tog även en sväng förbi den stora fina lekplatsen som de byggt här i stan.

Tur är att Maxen än så länge håller sig till de mindre kanorna..
 
Simone och Kevin fick syn på en jättestor kana som de självklart skulle åka medans jag och Maxen tog det lite lugnare vid gungorna. (Måste ge kommunen en stor eloge för hur handikappvänlig denna lekplats är! Gungorna är HELT FANTASTISKA även om man kanske hade kunnat önska en rullstolsgunga nu när de ändå kostat på parken så mycket annat fint och roligt) Vi hann gunga några minuter och titta in i ett litet hus innan jag hörde skriket… Hjärtat slog en frivolt när jag hör Simones rop efter mig och som jag ser stå och förvirrat titta efter vart jag är medans Kevin ligger på marken bredvid henne… Ajajaj, den lille vilden kommer att ge mig en hjärtinfarkt en vacker dag! Med Maxen vrålandes i vagnen eftersom han inte fick stanna vid lekhuset så sprang jag bort för att se hur det gått med Kevin. På väg dit hör jag hur han börjar skrika och jag andades ut något. Ett skrikande barn är ju trots allt ändå ett levande barn! Vuxna har börjat samlas och jag ser hur en kvinna försöker hjälpa honom upp på fötterna men Kevin ville inte alls ha någon hjälp och låg kvar. Så jag kommer fram, lyfter upp honom, borstar av honom all sand och tröstar så gott det går. Får en beskrivning av de andra föräldrarna om vad som hänt. Kevin har åkt med huvudet före och landat riktigt illa på huvudet, tuppat av en kort stund för att sedan vakna till och skrek, kanske hade han gjort illa nacken också vid smällen trodde någon. Självklart har Maxen rymt ur vagnen under tiden jag stod med Kevin (jag bara måste se ut som en ovan barnvakt vid detta laget) så jag sätter Kevin i vagnen och jagar efter Maxen som nu börjat få upp farten. Samtidigt som jag får tag i Maxen så påpekar Simone för mig att Kevin nog inte hade så ont för nu sov han minsann… Va? Sover? Jag vänder mig om och ser att hon ser ut att ha rätt vilket gjorde mig obehaglig till mods och när jag ruskade hans axel lite för att väcka honom så föll han åt sidan och trots att jag ruskade hårdare så gick han inte att väcka. Så ner med Maxen i vagnen också och springa bort till jourcentralen vilket gick så mycket fortare än att ringa efter en ambulans. Väl där inne så har Kevin vaknat till något men är inte riktigt kontaktbar på en gång så läkaren vill skicka oss vidare. Men jag har ju fler barn med mig…och en till hemma som kommer att undra vart vi tagit vägen. Ja då fick vi gå hem för att lösa barnpassningsfrågan och sedan åka in med sjukresa. Hem hann vi men vi hann inte mycket mer än så innan Kevin tuppade av igen och denna gången fick jag inte ens liv i honom hur hårt jag än nöp i hans små tår eller ens när jag gnuggade hans bröstkorg med mina knogar… Det är ren och skär skräck!! Han dör var min enda tanke! Medan jag pratar med 112 så börjar han så sakta ge lite smärtreaktion och jag får höra att 2 ambulanser kör så fort de kan och även helikopter är på väg. Samtidigt så är jag ensam hemma med tre barn till som vid detta laget är rejält uppskärrade. Så Simone får i uppdrag att dela ut glass till alla och Didja får i uppdrag att stå i porten för att visa ambulansen rätt och Maxen blir satt med Ipad och en päronsplitt. Ambulansen kommer, bär ut Kevin och säger till mig att jag inte kan ta med mig någon av de andra, inte ens Max.. Så vad göra? Ringer till alla de jag känner i närheten men ingen kan passa barn just nu. Jag lämnar Didja med ansvaret över sina syskon och ett löfte om att jag ska hitta någon att skicka hem till oss så fort som möjligt men att jag måste gå.
Min lilla fina vile
 

Ambulansen rullar så fort jag klivit in. Kevin vaknar och är med i samtal och svarar trött på frågor och det börjar kännas som att jag kan andas ut lite. Då kraschar han och blir medvetslös. Så strax efter avfärd så kontaktas helikoptern igen och vi får byta transportmedel. Helikoptern har läkare ombord vilket lugnar mig. I helikoptern vaknar Kevin igen och jag känner mig bara jävligt trasig där jag sitter och försöker att per sms och messenger få tag i någon som kan gå hem och se till barnen och ta över Didjas på tok för stora ansvar som jag lämnat henne med. Tack o lov! Till slut lyckas jag och jag kan släppa tankarna på ungarna hemma för en stund.

Min lilla hjälte
 

Helikopter går fort. Nästan så att det som tar allra längst tid är att lasta in och ur. På sjukhuset så börjar Kevin att vakna medan de gör sina tester och han piggnar till ganska så bra. Tog ca 20 minuter inne på akutrummet innan han utan förvarning hoppar ner från sängen för att visa doktorn hur bra han är på att hjula…… Jävla onge!! Dock hann vi alla stoppa honom innan han hann visa hur han tränar på att göra volter! Aah vad säger man..? Ungen är tokig! När läkaren från helikoptern kom för att säga hejdå så svarar inte Kevin hejdå tillbaka utan han svarar luego (ses senare på spanska) och till sköterskan sa han att vi ses nästa gång…

 

Efter en hel drös med undersökningar så får jag veta att Kevin har en liten blödning men att jag inte behöver jaga upp mig. Den är så pass liten och sitter på ett ”bra” ställe så att han borde vara återställd inom kort men att han kommer att ha ont i ögonen och huvudet, vara extra ljuskänslig och jag kunde räkna med att sitta med en kräkpåse under natten för han skulle nog må illa varje gång som han ska väckas för att se så att han är ok.

Så en lång dag vart det som sagt. Nu är klockan snart 04.00 och jag ser fram emot söndag då jag har tänkt ta semester (Tobbe kommer hem på lördag kväll) och både ha sovmorgon och middagsvila!

 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress