När dottern skulle göra en god milkshake så var det nästan en självklarhet att smaken skulle vara just.. polkagris :)
 

Det finns en tävling här just nu på blogg.se och den vill jag absolut inte missa! Tävlingen går ut på att man ska designa #minpolkagris med smak, färg, namn och självklart omslagspapperet. Eftersom i stort sett hela denna familjen är smått besatta av just polkagris så är det en tävling som jag inte kan missa! Den stora vinsten i detta är att Grenna Polkagriskokeri kommer att tillverka och även sälja den polkagris som vinner. Sedan vinner man även en hotellnatt som denna rätt så slutkörda och sjuka mamman hade behövt mer än det går att beskriva i ord samt ett besök på Grenna Polkagriskokeri vilket mina fragglar hade älskat! Så här kommer då mitt bidrag om jag får välja helt fritt.

#minpolkagris 

Min polkagris hade gått i färgerna blått och gult och haft smaken utav en lite syrlig blåbär ihop med den lite sötare smaken av hjortron. Pappret hade täckts utav en massa små sockar för att påminna alla som så gärna rockar sockarna den 21/3 (world down syndrom day) att även minnas alla människors olikheter alla andra dagar på året. Just gul och blå är färgerna som down syndrom awareness använder så jag tyckte att de skulle passa perfekt. Att det dessutom är svenska färger med svenska smaker tyckte jag var en kul detalj som bara råkade komma med på köpet.

Så om jag som sagt får välja fritt så blir det en kombo av 2 underbara olikheter. Polkagris möter awareness i 2017 stajl med rockande sockar som omslag. Med ett enkelt nams såsmon kanske 21:an efter trisomi 21 som down syndrom faktiskt heter...

 

 

 

Skulle Grenna Polkagriskokeri sedan vilja utveckla detta så går det ju att göra de små polkagris godisarna som små kromosomer, bara fantasin som sätter gränserna…  

 

 
 
För att jag ska ha en chans att vinna så att min awarenss-stång kan komma att produceras och säljas så krävs det att ni trycker på det lilla hjärtat härunder. Så kom igen och tryck nu för jag skulle så gärna vilja vinna detta! 

Fragglarna har varit så underbart goa och duktiga den senaste tiden så jag tyckte att de skulle få lite överraskning när de kom hem idag så till efterrätt blev det cakepops och till kvällen blir det mys med soffhäng och glass i trevliga strutar. 

 

 

Det blev ju rätt ont om lärdagsgott sist efter att alla vuxna hade varit framme och nosat på påsen så lite extra idag gör nog susen för godistarmarna på dom.

 
 

När Kevin kom hem så log han med hela ansiktet när han sa att eftersom jag varit snäll och ordnat med lite gott så hade han minsann en present till mig också…

 

 

Och jag måste säga att detta nog är det finaste vedträ till smörbyttan jag hitintills har fått av fragglarna! 

 

Något riktigt sjukt hände och fortfarande kan jag inte riktigt skaka av mig obehagskänslan som det lämnade kvar efteråt. Jag stod och höll på med maten och nästan hela familjen var antingen ute och lekte eller iväg på annat när telefonen ringde. Inget nummer som jag kände igen och ingen som presenterade sig. En mansröst jag aldrig tidigare hade hört frågade till vem han hade kommit varpå jag frågade vem det var och vem han sökte. Fick till svar att han sökte Kevins mamma… Ja, det är jag svarade jag lite frågande. Sen gick allt så fort att jag liksom inte hann tänka alls innan samtalet var över och jag stod kvar med en massa frågor, förvirring och ilska! Men samtidigt så otroligt lättad..!

Mansrösten presenterade sig så pass snabbt och dessutom hade vi inte den bästa mottagningen så det var svårt att höra ordentligt. Men jag fattade det som att det var polisen som ringde vilket jag borde förstått att det inte var om jag bara hade kunnat behålla lugnet och kunnat tänka ordentligt.  Mansrösten berättar något om att Kevin var på ett tåg ihop med en gravt berusad och aggressiv man.

Trots att jag visste var Kevin var och att han var trygg och säker med sin pappa och vänner så just i den stunden så lyckades jag inte tänka ens längre än näsan räckte. Jag blev iskall, paniken steg och jag fick svårt att andas. Det gjorde fysiskt ont i bröstet på mig och benen bar mig knappt.

För detta måste väl vara alla föräldrars mardröm?! Att ens barn försvinner.. Att ens barn blir stulet.. Utsatt för gud vet vad och tänk om man aldrig mer får se dom igen….

 

Jag bad att få prata med Kevin för jag fattade det som att han var med honom men fick då till svar att han försvunnit från radarn i Stenungssund…

 

 
Min lilla fina prins, för mig kommer du alltid att vara min skatt att skydda och älska! Skulle aldrig klara av att leva utan dig! 

 

MITT BARN ÄR BORTA!!!

Min hjärna bara skrek inuti mig medan jag försökte förstå hur det hade varit möjligt. Han var ju.. Jag pratade ju nyss med… Men varför skulle inte Tobbe ha ringt mig om någon hade tagit Kevin? Jag fick inte ihop vad mansrösten försökte säga till mig. Medan jag stammade fram några frågor och försökte förstå och ta in vad mansrösten sa så öppnades dörren och in kommer Kevin glad, oskadd och i tryggt förvar. Men istället för att bli rasande på den dåre som ringt mig och skrämde mig till den milda graden att jag nog aldrig i mitt liv kommer att glömma känslan av att mitt barn skulle ha blivit stulet så vart jag istället bara så toklättad över att se honom att jag brast ut i skratt och pussade och kramade på en väldigt frågande Kevin bara så toklycklig över att se honom och att ha honom hemma hos mig. Sa bara något om att de måste ha blivit något fel för min Kevin var hemma och sedan la jag på för att fortsätta överösa en förvirrad liten fraggel med en mängd pussar, kramar och bara njuta i att ha honom i min famn!

Kevin tyckte såklart att jag var underlig som brustit ut i gråt och skratt samtidigt och slängde mig så på honom och undrade vad det var frågan om. Jag sa bara att jag var glad över att se honom.

 

Men kan fortfarande inte skaka av mig känslan som fyllde hela mig när jag för en kort stund stod helt ensam i köket och trodde att en full, aggressiv och sjuk man hade stulit min son! Mitt barn! Mitt liv och mitt allt! Den känslan var och är så vidrig att jag inte har ord att beskriva det! Tänk om inte dom hade kommit hem precis då? Skulle mansrösten fortsatt? Skulle jag ha överlevt eller hade hjärtat stannat i kroppen på mig om han fått tillfälle att fortsätta? Om dom hade varit ute ett tag till och inte kommit in precis då och räddat mig från avgrundens rand som jag plötsligt hade befunnit mig på?

 

Känslan kommer att följa mig länge och den var så vidrig och fruktansvärd att den etsade sig fast i mig och jag undrar om den någonsin kommer att försvinna…