Något riktigt sjukt hände och fortfarande kan jag inte riktigt skaka av mig obehagskänslan som det lämnade kvar efteråt. Jag stod och höll på med maten och nästan hela familjen var antingen ute och lekte eller iväg på annat när telefonen ringde. Inget nummer som jag kände igen och ingen som presenterade sig. En mansröst jag aldrig tidigare hade hört frågade till vem han hade kommit varpå jag frågade vem det var och vem han sökte. Fick till svar att han sökte Kevins mamma… Ja, det är jag svarade jag lite frågande. Sen gick allt så fort att jag liksom inte hann tänka alls innan samtalet var över och jag stod kvar med en massa frågor, förvirring och ilska! Men samtidigt så otroligt lättad..!

Mansrösten presenterade sig så pass snabbt och dessutom hade vi inte den bästa mottagningen så det var svårt att höra ordentligt. Men jag fattade det som att det var polisen som ringde vilket jag borde förstått att det inte var om jag bara hade kunnat behålla lugnet och kunnat tänka ordentligt.  Mansrösten berättar något om att Kevin var på ett tåg ihop med en gravt berusad och aggressiv man.

Trots att jag visste var Kevin var och att han var trygg och säker med sin pappa och vänner så just i den stunden så lyckades jag inte tänka ens längre än näsan räckte. Jag blev iskall, paniken steg och jag fick svårt att andas. Det gjorde fysiskt ont i bröstet på mig och benen bar mig knappt.

För detta måste väl vara alla föräldrars mardröm?! Att ens barn försvinner.. Att ens barn blir stulet.. Utsatt för gud vet vad och tänk om man aldrig mer får se dom igen….

 

Jag bad att få prata med Kevin för jag fattade det som att han var med honom men fick då till svar att han försvunnit från radarn i Stenungssund…

 

 
Min lilla fina prins, för mig kommer du alltid att vara min skatt att skydda och älska! Skulle aldrig klara av att leva utan dig! 

 

MITT BARN ÄR BORTA!!!

Min hjärna bara skrek inuti mig medan jag försökte förstå hur det hade varit möjligt. Han var ju.. Jag pratade ju nyss med… Men varför skulle inte Tobbe ha ringt mig om någon hade tagit Kevin? Jag fick inte ihop vad mansrösten försökte säga till mig. Medan jag stammade fram några frågor och försökte förstå och ta in vad mansrösten sa så öppnades dörren och in kommer Kevin glad, oskadd och i tryggt förvar. Men istället för att bli rasande på den dåre som ringt mig och skrämde mig till den milda graden att jag nog aldrig i mitt liv kommer att glömma känslan av att mitt barn skulle ha blivit stulet så vart jag istället bara så toklättad över att se honom att jag brast ut i skratt och pussade och kramade på en väldigt frågande Kevin bara så toklycklig över att se honom och att ha honom hemma hos mig. Sa bara något om att de måste ha blivit något fel för min Kevin var hemma och sedan la jag på för att fortsätta överösa en förvirrad liten fraggel med en mängd pussar, kramar och bara njuta i att ha honom i min famn!

Kevin tyckte såklart att jag var underlig som brustit ut i gråt och skratt samtidigt och slängde mig så på honom och undrade vad det var frågan om. Jag sa bara att jag var glad över att se honom.

 

Men kan fortfarande inte skaka av mig känslan som fyllde hela mig när jag för en kort stund stod helt ensam i köket och trodde att en full, aggressiv och sjuk man hade stulit min son! Mitt barn! Mitt liv och mitt allt! Den känslan var och är så vidrig att jag inte har ord att beskriva det! Tänk om inte dom hade kommit hem precis då? Skulle mansrösten fortsatt? Skulle jag ha överlevt eller hade hjärtat stannat i kroppen på mig om han fått tillfälle att fortsätta? Om dom hade varit ute ett tag till och inte kommit in precis då och räddat mig från avgrundens rand som jag plötsligt hade befunnit mig på?

 

Känslan kommer att följa mig länge och den var så vidrig och fruktansvärd att den etsade sig fast i mig och jag undrar om den någonsin kommer att försvinna…

Anonym

Men herre gud vilken mardröm! Vilken tur att han kom hem! Men vad var det för en jävla dåre som ringde dig då?

Svar: Ja det var en mardröm minst sagt 😬 Men som tur var så kom han å gänget hem mitt i samtalet så jag slapp hjärtinfarkten....
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress