Dagen började hur bra som helst med minimalt morgontjafs och sedan en liten sväng ut med Maxen! 
 
 
Finaste Maxen som hade riktigt kul på Stenungstorgs lekplats
 
 
Ännu roligare blev det såklart när han hittade sig en kompis en liten stund
 
 
"Den määä" ropade Maxen och tog tag i larven när vi skulle gå. Han tycker så fruktansvärt mycket om denna larv att han hade nog tagit med sig den i sängen när han skulle sova om han bara hade fått och om den bara hade fått plats hahaha

 

Tog en sväng in till Stenungssund innan vårt möte med LSS-handläggaren som skulle komma hem till oss klockan 13. Skönt för Maxen att komma ut lite och få se lite folk och inte bara sitta här hemma och häcka. Sagt och gjort så gav vi oss iväg. Tyvärr medgav vädret bara en kortare lekstund men Maxen var rätt nöjd ändå. Jag fick lite småärenden avklarade och var rätt nöjd med dagen. Sen var det att skynda hem för vårt möte.

Strax efter att vi kommit av bussen så får vi syn på en mörk saab som inte riktigt verkar veta vart han skulle, så vi går ytterligare lite längre ut på kanten av gatan för att lämna lite extra utrymme åt den vad jag tolkade som förvirrade föraren. Men ack så fel jag hade… Lagom till att jag höll på att passera bilen så vevades rutorna ner.

”Hej Linda!” Ett sånt där hejande som lät som om det skulle komma från någon som jag kände. Vände mig om och mötte blicken på de båda männen i bilen, såg uniformerna och drog en djup suck. Poliser… Här… Varför… Kan ni aldrig lämna mig ifred… Det var då ingen jag kände i alla fall kunde jag konstatera.

Innan jag hann säga något så undrade de vem jag hade med mig. "En vän", blev mitt svar. Då ville de se legitimation på min vän. Trots att de redan tilltalade honom med namn och därmed visade att de mycket väl visste vem han var. Sagt och gjort, legitimationen visades och fotograferades. Frågor som varför han var här och vart han bodde och vart han kom ifrån. Frågor som de tydligt visade att de redan hade alla svaren på. Maxen var ovanligt otålig i vagnen och började skruva på sig. Han som är så otroligt inkännande och mer eller mindre expert på att känna av andra människor märkte av den otrevliga och spända stämningen som var.

”Ja, bara så att du vet det så är vi mycket runt ditt hus Linda.” sa den äldre otrevliga bakom ratten. Den andre var mest tyst och satt och knappade på sin lilla dator.

”Jaaaa joo, jag vet det”, svarade jag. ”Mina ungar ser er här rätt ofta och tycker att det är lite obehagligt att se poliser som smyger runt vårt hus. Eller att ni står på vår parkering men åker så fort de närmar sig för att fråga alla de 1000 saker ett barn ofta frågar poliser om.”

”Ja, bara så du vet det så håller vi koll på dig! Och de borde väl inte känna sig lika otrygga med oss som de måste göra när de är ensamma med sin galna morsa!” fortsatte den äldre med ett tyket tonfall medan han spydigt synade mig uppifrån och ner. Han brydde sig inte det minsta att jag hade barn med mig när han sa detta!!

”Ja om det inte var något mer jag kan stå till tjänst med så har jag lite bråttom hem för ett möte med vår LSS-handläggare”, sa jag lite trött.

Utan ett ord mer så åkte de och bara sekunden därpå så ringde den väntande LSS-handläggaren för att säga att hon var på plats. Jag sa att jag strax skulle vara på plats då hon plötsligt avbröt mig med en förvånad röst ”Oj, nu är här kommer två poliser som vill prata med mig, ja, vi ses strax”, sa hon och avslutade samtalet. Jag visste ju precis vilka poliser hon menade och jag skyndade mig om möjligt ännu lite mer. Gud vet vad de skulle säga till henne….

Precis när jag svängde in på vår uppfart så åkte polisen. LSS-handläggaren satt kvar i sin bil och såg smått skrämd ut. Jag skickade iväg Joppe ut på promenad och gick in och började klä av Maxen, tänkte att hon skulle komma efter att hon pratat färdigt i telefon som jag såg att hon gjorde när jag gick förbi. Antog att hon ringde sin chef för att få direktiv om hur hon skulle göra nu när hon blivit uppskrämd och troligtvis (om jag ska gå efter tidigare erfarenheter) varnad för mig.

Hon kom in efter en stund och jag bad om ursäkt för att jag var sen… bad om ursäkt för att hon blivit påhoppad av poliserna.. bad om ursäkt för vad de kan tänkas ha sagt... bad om ursäkt för att det blev som det blev... bad om ursäkt för Maxen som var lite osäker och skum efter mötet med polisen... bad om ursäkt för fan, hans moster och lite till... 

”Ja vad i hela friden var det där?!” sa hon lite misstroget om poliserna. Jag svarade lite monotont att jag har ett udda förflutet. Att jag gjort mycket fel i mitt liv. Att jag för 18 år sedan begick ett brott som varken kan glömmas eller förlåtas av varken allmänheten eller en del poliser som verkar tro att lotten om att upprätthålla någon slags skev rättvisa hamnat på just dom. Att det tyvärr är vardag och normalt för både vuxna och barn i denna familj och att vi är vana vid att polisen kan dyka upp lite då och då bara för att vi ska veta att de alltid är runt omkring oss. Att vi är vana vid att de ibland har veckor då de roar sig med att stanna alla bilar som varit hos mig, frågar ut våra gäster när de är på väg till eller från oss. Att vi bara är vana helt enkelt och att vi inte tänker lika mycket på det som andra kanske skulle göra.

 

Något som som gjorde att just denna gången skilde sig från mängden var att jag just denna gången hade jag ett pågående samtal med en myndighetsperson som hörde allt som blev sagt. Han trodde knappt sina öron när han hörde orden som den (läs den inte alls så trevliga polisen som stannade oss mitt på gatan utan något skäl och som dessutom var spydig och tyken utan minsta lilla anledning!)  äldre polisen sa och dessutom på vilket sätt han sa orden. Att detta skedde när jag dessutom står med barn bredvid mig i barnvagnen kunde han för sitt liv inte förlika sig med eller förstå vitsen med. Inte jag heller men som sagt så är jag van….. Personen jag hade i telefon under tiden frågade efteråt hur jag mådde.. hur jag kände.. hur jag tänkte… För så som han såg det så var det en självklarhet att jag bara måste må dåligt och ta väldigt illa vid mig av dessa oväntade och jäkligt fula påhopp. Det var för honom självklart att jag nu måste vara full av tankar och funderingar efter att ha råkat ut för ett sånt möte där jag fick höra såna saker och på ett sånt sätt och dessutom framför Maxen. För honom var det självklart att jag efter detta skulle behöva prata om vad jag just varit med om. Men vad ska jag säga? Med risk för att låta som en repig grammofonskiva… JAG ÄR VAN! Men visst, jag kan lätt medge att det inte är jätteroligt när de kommer så som de gör inför grannar och vänner och bekanta. Men det har gått såpass långt att jag är rätt nöjd om de i alla fall kommer i en civil bil och lämnar radiobilen "hemma". Även om deras uniform avslöjar dom en del hmpf  För vad är väl en civil bil mot två- tre eller kanske till och med fyra radiobilar som de ibland kan dyka upp med och bara stå runtomkring oss eller vårt hus? Eller som idag, när de är otrevliga och spydiga mot mig, framför barnen. Då stör det! Då stör det väldigt mycket till och med. Men vad ska jag göra? Bråka med dom? Då blir det bara värre.. Till ingen som helst nytta.. Även barnen är vana tyvärr… Dock inte Maxen! Lilla fina Maxen som idag inte alls kunde förstå vad det var som var fel, bara att det var fel. Personen som varit med i telefonen under mötet och samtalet med polisen undrade om jag skulle anmäla polismannen. För inte fick det väl gå till på det där viset?! Jo, men nu är det på det viset det går till sa jag lite trött. På det viset det alltid går till när det gäller mig. Men visst, jag kommer att göra en notering om att det och även rapportera det vidare till världens bästa ombud som fyller pärm efter pärm med mina papper. Men vad mer kan jag göra? Försökte få honom att förstå att när det kommer till mig så funkar rättsmaskinen lite kasst och de brukar bara bli pannkaka utav alltihop. Om jag anmäler något, -oavsett vad, så blir det nerlagt. Om någon anmäler mig, -oavsett vad, så går det i stort sett alltid vidare.

 

Just den äldre mindre trevliga polismannen från idag tror jag är samma polisman som jag anmälde för drygt ett år sen. Då anmälde jag honom eftersom hans trakaserier gick lite väl långt. Han gick dessutom runt privat på fritiden och babblade om mig på fyllan på ett sätt som verkligen inte var ok. Han avslöjade saker ur utredningar och umgicks med pojkvännen till en kvinna som jag då umgicks med som genast rapporterade allt vidare till både mig och alla andra som ville höra på lite skvaller. Många ryckten går om just denna polisman och det ena är värre än det andra och självklart har även de större av barnen hört en del om vad som sägs om honom och de är rädda för honom. Janne Fält eller något liknande vill jag minnas att han hette. Eller var det kanske att han kallades för fält-Janne? Får gräva i mina gamla anteckningar så får jag väl se om jag kan knäcka nöten om han är eller inte är.. Jag är ju tyvärr inte mycket bättre på namn än vad jag är på ansikten.. Skulle ha frågat vad polismannen idag om namnet. Borde ha tagit hans nummer så att det blir lättare för mitt stackars ombud när han som så många gånger förr försöker reda ut vem och vad när han kontaktar polishuset och försöker få ett vettigt svar på varför de inte kan låta bli mig. Men jag var verkligen så stressad av att veta att LSS-handläggaren redan stod hemma på min trapp och jag glömde att ta de där vanliga och rätt så viktiga info-bitarna av polisen som jag annars är så noga med. Och eftersom jag redan pratade i mobilen (tack o lov för min handsfree som gjorde att polisen inte såg att de fanns fler som lyssnade) så jag missade ju även att ta en bild av bilen när de gasade iväg. Jag är inte helt hundra på att det är samma polisman men jag är ganska så säker. Lite jobbigt det där med att ha ett minne som är såpass skadat av alla epilepsianfall jag har haft. Att minnas ansikten och datum är det allra svåraste. Därför jag oftast är så noga med att skriva ner allt så fort som möjligt. Men han var verkligen bekant och hans sätt att prata med mig på antydde att vi har "pratats vid" tidigare. Och jag försöker ju att helst hålla mig så långt ifrån poliser som möjligt så är det någon jag "pratat" med innan så låter det logiskt att det skulle vara han. Den enda polisman som jag kan dra mig till minnes att jag "pratat" med på gatan över huvudtaget faktiskt. Det var då när han stoppade en bil som var på väg hem till mig som vi "pratade". Han stoppade bilen precis utanför min ytterdörr förra året. Om det nu är samma person så skulle det också kunna förklara det agget han utstrålade. Det var en slags fientlighet som var av en mer privat karaktär och mycket djupare än av den vanliga snedvridna snutattityden. Eller kanske var det inte alls denna Janne denna gången? Kanske är det bara jag som börjar bli allt för skadad och van, så att jag bara "hittar" ursäkter till varför ytterligare en polis beter sig som ett svin..? För inte är väl det ett anställningskrav? Att man måste bete sig som ett svin? Eller är det kanske det?! Man börjar ju undra! 

 

Titta bara på när jag blev påkörd av en smitare utanför Stenungsbaden för ett par tre år sedan. Jag blev ordentligt skadad och bilen med dess förare kom med på Stenungsbadens kameror… Det skulle man kunna tro att det skulle gå vidare. Vållande till kroppskada, grov vårdslöshet i trafik och smitning stod det på anmälan. Jag gjorde förvisso ingen anmälan själv men det upprättades en anmälan av polisen på plats. Själv flögs jag ner till Sahlgrenska med helikopter med skador som tog ett tag att läka. Det tog någon/några månader sedan kom pappret från polisen… Utredningen nerlagd. Varför? Jo som motivering till detta var att den misstänkte avvikit och förväntades inte bli anträffbar!  Så med andra ord..? VA?? Vänta här lite nu… Så om den misstänkte inte är anträffbar så lägger polisen ner utredningen?? Sedan när då? Ja jo, just det, - sedan det gällde mig! Har vi inbrott, blir mina barn bestulna eller bespottade, blir vi påkörda, hotade eller vad fan som helst så ja, det är ingen större ide att gå till polisen om man vill att det ska hända något för vad det än gäller så blir det ganska så snabbt och utan några större krussiduller nerlagt. 

 

 

Pappret som kom från polisen om att utredningen blev nerlagd efter att jag blivit påkörd. Notera motiveringen till varför det blev nerlagt... Mt avviken och förv inte bli antr. Detta blir om man skriver ut det ordentligt och hoppar över polisens förkortningar Misstänkte är avviken och förväntas inte att bli anträffbar...! 

 

Så här står jag. En kvinna med ett riktigt kasst förflutet men som faktiskt försöker leva mitt liv precis som alla andra försöker leva sina liv. Jag har fyra barn som jag ska försöka lära rätt och fel. Både vad som är rätt och fel enligt lagen men även om vad som är moraliskt rätt och fel. Hur ska jag lyckas med det när polisen lär mina barn att de inte finns här för dom? När polisen själva sätter mina barn i en kategori som inga barn ska tillåtas vara i? När polisen själva står för det som är obehagligt, läskigt och lite farliga?  När polisen så många gånger och så oerhört tydligt har visat mina barn, att det inte bara är deras mamma som inte passar in och inte får vara med innanför deras skyddande långa armar, utan även mina barn står utanför detta. Även mina barn ska bespottas och hånas. Inte bara av allmänheten utan även av poliser! Av poliser?!?! Hur ska jag lyckas lära mina barn att poliser är något som man går till när man behöver hjälp och skydd? Hur ska jag lära mina barn att poliser behövs i samhället, när de beter sig som svin framför mina barn? Hur ska jag lära mina barn att de alltid ska kunna känna trygghet i myndigheter, poliser osv när de själva gör allt för att rasera den bilden som jag vill ge mina barn? Eller var det så idag, att den mindre trevliga äldre polismannen tog för givet att Maxen inte skulle förstå vad han sa om hans mamma? Att Maxen inte skulle höra hans hårda och elaka ton?  Eller sket han i om han förstod eller inte? Jag kan säga att Maxen förstod tillräckligt mycket för att vara jätteobekväm och att han började gråta och var genast extra mammig. Och när vi kom hem så var han inte alls mottaglig för att hälsa på en främmande LSS-handläggare som faktiskt bara ville honom väl. Så kanske förstod han inte alla ord som blev sagda men han förstod den starka fientlighet som polisen utstrålade helt utan anledning. Och det märktes tydligt på honom under eftermiddagen sedan. Han va inte sig själv förrän framåt kvällsmaten. 

 

Inom mig ställer jag mig ändå frågan. Frågan som inte har något riktigt svar. Varför? Vad tjänar det för syfte? Till vilken nytta stoppades vi på det viset? När vi kommer gåendes långt ute på landet på ”vår lilla väg” på väg hem från bussen. Framför mina grannar, samma grannar som Didja brukar vara och rida hos och hjälpa till i stallet… Var det för att förstöra något för mig? för oss?  För då kan jag ge er lyckan i att ni fick som ni ville. Ni lyckades förstöra. Ni förstörde såpass att min dotter nu inte vill gå tillbaka till dom för att rida mera eftersom hon inte vill få jobbiga frågor om poliser. Så där lyckades ni ännu en gång med att få mina barn att känna sig små, obetydliga, oviktiga och så mycket mindre värda än alla andra. Som om de ska be om tillåtelse för sin blotta existens. Är det för att ni ville säga att ni har ögonen på mig? Det vet jag ju redan! Svårt att missa det när ni tar en sväng runt mitt hus var och varannan dag. Svårt att missa det när ni går så långt som att hoppa ur bilen och går ett varv eller två runt mitt hus men försvinner så fort ungarna (både mina och grannbarnen) kommer fram till er och vill ställa frågor eller kanske bara vill säga hej. Svårt att missa när ni alltid beter er som om ni vunnit på elakhetsjackpotten så fort ni ser någon av oss i familjen. Svårt att missa er när ni så gärna vill visa er på styva linan och visa upp era muskler. Synd bara att ni ska göra det på ett så jävla fult sätt! Så att ni skrämmer upp mina barn (men det kanske är ok enligt er eftersom de är just mina barn eller hur vill ni att jag ska tolka erat beteende?)! Istället för att de ska känna trygghet i att det finns gott om poliser även här ute på landet (i alla fall just på min gata haha) och att de då kan gå ännu säkrare på våra gator och i våra skogar. Så gör ni att de känner obehag och i vissa fall även rädsla! Är det verkligen den bilden ni vill förmedla till barn? Eller är det den bilden ni vill förmedla till just mina barn? Eller är det bara ert tankesätt som i att ändamålen helgar medlen och att mina barn bara är collateral damage som då gör att det är ok? 

 

Sedan kommer Didja hem och det första hon säger när hon kommer innanför dörren är att polisen hade stoppat henne och frågat ut henne om vad hon heter, vart hon bor och vilka hennes föräldrar är. ”Mamma, jag är så jävla trött på dom,” sa hon uppgivet. ”Kan du inte få dom att sluta?” Men svaret blev idag precis som det blivit många gånger förr. "Nej, tyvärr stumpan. Jag kan inte få dom att sluta… Låt dom hålla på så tröttnar de väl så småningom", blev mitt svar även denna gången i brist på ett bättre. Detta resonemang går dock inte hem ordentligt hos Didja som tycker att det är något man kan säga om småkillar som retas på fritids och inte något som ska sägas om poliser! Och vad annat kan jag säga än att jag håller med? Nu har hon i alla fall tröttnat deklarerade hon argt och berättade att hon hädanefter inte alls tänker svara på deras frågor utan ville de henne något så kunde de gå genom vårdnashavare eller vår advokat. Hon har gått så långt så att hon har skrivit ner de fyra viktigaste telefonnummer och mailadresser hon har (dessa är då till mig, till vår advokat och till sin gudfar som jobbar som barnutredare och till en man som hon känner och litar på trots att han är BBIC-utlärare och barnutredare, och därmed står för mycket utav det som skrämmer henne här i samhället) . Denna lapp med olika nummer på tänker hon lämna fram nästa gång polisen vill ha information av henne. Hon menar på att om polisen vill henne någonting i framtiden så är hon minsan för liten och vill att de ska ta allt sånt via oss vuxna. Jadu, det önskar jag också tänkte jag för mig själv när hon argt och bestämt berättade sin nya ståndpunkt när det gäller att svara på polisens frågor i framtiden.

Lilla tös, jag önskar så att du hade haft lite bättre syn på poliser och det så kallade rättsväsendet här i Sverige. Men jag förstår att det är i stort sett omöjligt för dig och dina syskon att någonsin få det när polisen själva beter sig som de gör…  

Hur ska jag lära mina barn rätt och fel i detta? Hur ska mina barn kunna växa upp och bli ordentliga samhällsmedborgare när detta är vad de får och möts av i sitt samhälle?

 

 

#fuckingcancer

Fyfan!!!!
Blir du aldrig fri!!!????!!!!!
Och hur kan-FÅR myndighetspersoner uppträda på ett sånt sätt.
Vad är det för jäklar system.
Jag blir mörkrädd, barn ska inte bli utsatta för grymheter även om föräldrar av någon orsak dömts.
Blir riktigt förbannad!!!
Tänker på er. Kram

Svar: Jadu.. Jag kan ju tycka att myndighetspersoner varken bör eller får uppträda hur som helst! De ska ju representera något helt annat än vad deras trakasserier får dom att göra. Tröttsamt är det i alla fall! Kram
Linda Hedman

klara

vi hejar på dig linda

Svar: 😘
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress