En hel vecka har gått sedan jag skrev något. Normalt sett så skriver jag jämt. Inte bara här, utan för mig själv. Men dessa dagar så har jag inte kunnat. Inte orkat. Varit för svullen för att röra fingrarna ordentligt. Varit för svullen för att ens kunna gå ordentligt. Men när jag inte skriver så blir det kaos i mitt stackars huvud. För mycket tankar och funderingar som virvlar runt snabbare än ljusets hastighet. Jävla skitgifter som jag ska både äta och som ska sprutas in i mig. De tog hårt på mig denna gången!

 

 
Förstår inte hur jag kan vara så in i hela helvete trött hela tiden! Spelar ingen roll hur mycket jag sover eller inte sover så är jag redo för en stund med kudden precis hela tiden, dygnet runt! 
 
 
Samtidigt så mår man ju inte bättre av att bara gräva ner sig heller så jag gör ett försök med att le idag också..
 
 
 

Dock var det helt klart lättare att le på väg till sjukhuset än vad det var när jag ganska många timmar senare åkte hemåt igen! Fy fan va jag inte alls mådde bra!

 

Jag som först avfärdade peruker och annat jox. Sånt ville jag inte alls ha. Någon annans hår? Nope, hoppar det, tänkte jag och fortsatte att sätta upp min tofs i ett torftigt försök att dölja mina kala fläckar. När de kala fläckarna blev allt större så åkte håret av. Stod inte ut med att må skit varje gång jag ens så mycket som rörde håret, som lossnade bara jag ens tänkte på det. I alla fall kändes det så till slut.

 

 
Tack och lov för små fragglar som finns och håller mig på benen... Här har vi Maxen som tar en sisådär 714 olika selfies på 30 sekunder

 

Men så blev det flytt och uppehåll i behandlingar och annat. Cancern fick härja fritt en stund. För att växa sig starkare och inta min kropp ännu mer. Men även håret började växa. Ögonbrynen kom sakta tillbaka. Fransarna blev något fler. Och se på fan om jag inte snart skulle behöva en sväng om med en rakhyvel runt om benen. Men varken cancer eller hår tillåts växa fritt här! För behandlingarna har startat igen. Gifterna pumpas återigen in i mig. Mår illa. Vill inte. Men jag har inga andra val. Det är väl också en del i det hela.. Att känna att man inte har några val. Att stå maktlös och frustrerad och inte kunna påverka i den grad man skulle önska.

 

I vilket fall så det här med peruker och annat jox…Sedan sista trippen till sjukhuset så har jag hittat mig själv på olika peruksidor. De som ligger i pris för att täckas av rekvisitionen från sjukhuset… ja vad ska jag säga… De föll inte mig i smaken det är ett som är säkert i alla fall. Så det är väl för väl att Tobbe har börjat jobba så man kan ta den lilla nätta mellanskillnaden på 5000-10000 kr. Säkert så finns det även bättre ställen än där jag har letat också. Det bara måste det finnas!  Att tatuera in ögonbryn är än så länge att stäcka mig liiite för långt. Men jag saknar mitt hår! Så en peruk verkar det luta mot än så länge. Får väl se hur det blir. Hur många fler gånger jag kommer att ångra mig och vela fram och tillbaka återstår att se...

 

 
Allt har känts ganska grått och trist i mitt lilla liv denna veckan... Ingen ork, ingen lust och absolut ingen energi!

 

Sista veckan har segat sig fram som i ett töcken. Som om jag har sovit och bara gått i sömnen medan alla andra fortsatte med sina liv runt omkring mig. Som att de inte märkte av att jag liksom inte var med längre. Alla verkar nöjda över att jag står, går och är med rent fysiskt. Men för mig så snurrar inte jorden på samma vis som den gjort innan. Ibland känns det som att den står stilla och andra gånger så snurrar den så fort att jag för mitt liv bara inte kan hinna med. Antar att det är där skon klämmer.. för mitt liv… Rädsla över att ha väntat för länge. Rädsla för vad som kommer. Rädsla för framtiden. Rädsla inför intet. Intet som hotar att förtära mig med en cancercell i taget. Som hotar att förtära mig med en mörk tanke åt gången.

 

 
Tänk om jag faktiskt inte får se mina fragglar växa upp..! Tänk om...

 

Fått min behandlingsplan. Operationen som jag på Canaria hade planerad till slutet av maj blir nu istället i slutet av juli om allt flyter på. Jag förstod inte då på Canaria, förstod det inte hos läkaren här och jag förstår fortfarande inte när jag sitter här hemma och funderar. Förstår inte varför man inte bara kan skära bort skiten!? Jag vill inte ha den! Vil inte ha den i mig! Känns som ett övergrepp! Som ett intrång! Som att min kropp har förrått mig genom att släppa in den jävla knölen någon gång när jag inte var uppmärksam. Så bort med den! Nähä, vadå gå inte? Nu fattar jag ingenting… Den hör inte till mig och jag vill inte ha den så då är det väl bara att ta bort skiten eller?? Spelar ingen roll om jag rent logiskt förstår hur det funkar. %-åringen i mig vill ändå bara knyta mina nävar, stampa med foten och skrika att de ska ta bort det!!

 

Innan så var det håret som störde mig allra mest. Nu när det redan är ett faktum och håret är borta så är det svårt att projicera alla mina känslor till just rädslan och sorgen över att tappa mitt hår. Nu står jag inför nästa sak att bearbeta för mig själv. Den kommande förlusten av mitt bröst. Allra helst så skulle jag vilja gröpa ur den förbannade knölen med en glasskopa och inte tänka så mycket mer på det. Men det funkar ju tyvärr inte på det viset… Men hur gärna jag än vill bli av med skiten så vill jag ju inte bli av med kroppsdelar för det! Fan!! Inte mycket att göra åt antar jag.. Inte mer än att vänja mig vid tanken och helt enkelt göra vad jag kan för att förbereda mig på att min spegelbild kommer att förändras ännu mer än vad den redan har gjort. 

 

 
 

 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress