Läste en bloggrubrik som fick mig att haja till. Så går ett kejsarsnitt till. Trots att jag gjort fem snitt själv så blev jag ändå nyfiken och gick in och läste. Ibland kan jag bli riktigt avundsjuk när jag hör eller läser om andras förlossningar. Just denna berättelse som jag läste nu var perfekt. Det är rena skolboksexemplaret. Jag hade så gärna velat ha en sån förlossning i alla fall vid ett tillfälle. Men den lyxen fick jag aldrig med mina. På grund av min epilepsi så var ju hela mina graviditeter rena helveten och förlossningarna var inte bättre dom. Att jag dessutom är svår att lägga ryggmärgsbedövning på gör ju inte saken bättre. Med Didja så tog inte bedövningen ordentligt och jag skrek i högan sky, mina värden rasade och jag hann knappt fatta vad som hände innan de hade sövt mig akut för att avsluta förlossningen. Den smärtan glömmer jag nog aldrig! Fruktansvärt!! Går inte att beskriva i ord. 6 cm hann de skära i min stackars buk innan maskinerna började tjuta och pipa och jag höll på att förgås av smärta. Nästa jag vet är att jag vaknade och Didjas pappa satt bredvid med henne i famnen.

 Snitt nummer två så fick jag ingen fin liten fjunig hjässa att sniffa på efteråt och vill helst bara glömma... 

Sen kom Simone.. Lilla fina Simone som jag hade så svårt att ta till mig under graviditeten. Mitt liv och min tillvaro var så otroligt kaotisk att jag inte kunde ta till mig tanken om att det skulle komma en liten till. Var redan så långt gången när jag upptäckte att jag faktiskt var gravid så det var för sent att göra något annat än att försöka ställa in sig på det faktum att hon snart skulle vara i min famn. Som jag älskade henne så fort jag såg henne! Så sjukt tacksam över att jag inte hade kvar samma känsla när hon föddes som jag hade under tiden jag väntade henne. När hon föddes hade jag en av mina bästa vänner med mig som stöd och sällskap. Han var med under hela förlossningen och utan honom så hade jag aldrig klarat det. Jag är som sagt svår att lägga ryggmärgsbedövning på och i efterhand visade det sig att bara en väldigt liten mängd av bedövningen hade hamnat rätt och resten hade hamnat helt åt helsike fel och gjorde noll nytta när det kom till att bedöva och förlama som det ska. Så mitt under förlossningen släppte de få droppar som hade hamnat rätt och jag började skrika. Läkarna tog det först som att jag blev rädd men när jag började röra mig och sparka med benen så förstod de snabbt att allt inte stod rätt till. Men de kunde inte söva mig av olika skäl så istället pumpade de i mig all möjlig skit för att sänka mig så mycket som möjligt. Med mig till den förlossningen så hade jag min videokamera eftersom den vanliga kameran gått sönder dagarna innan. Så hela den hemska förlossningen finns dessutom på film! Ingen rolig video att titta på direkt! 45 minuter efter att Simone föddes så bar jag Didja (2,5 år gammal) på höften genom halva Huddinge sjukhus för att gå ut och röka. Kateter och annat hade jag själv ryckt ur på en gång som jag vart lämnad själv.

Kevin var väl på många sätt den värsta förlossningen och det var så nära att det hade gått käpprätt åt helvete den gången. Tobbe res jobbade då också och var bara hemma på helgerna. Tur som fan att det råkade vara helg när cirkusen satte igång. Min epilepsi levde fan med mig och jag hade otroligt jobbiga kramper. Kvällen ifråga hade jag så svåra kramper att jag hamnade i s.k. status epileptikus vilket innebär att de inte kan häva mina kramper och att jag blir nersövd för att sänka riskerna för hjärnskador. 3 ambulanser och en riktigt snabb färd till sjukhuset där de sedan försökte i 4 timmar att häva mina kramper. Inget lyckades och när Kevins hjärtljud började bli allt för påverkat och de var rädda för att han inte skulle klara sig så bestämdes det att de skulle söva mig och ta ut honom. Några månader för tidigt… Det var en mardrömsupplevelse att vakna några timmar senare på IVA och upptäcka att min mage var borta. Vart är min bäbis?!? Jag skrek rätt ut. Blev snabbt nerlugnad av en sköterska som förklarade allt för mig och försäkrade mig om att pojken levde och låg trygg uppe på neo. För att varva ner efter det uppvaknandet så ville jag gå ut och röka (JA JAG RÖKER TROTS GRAVIDITET; FÖRLOSSNINGAR OCH AMNING!!! SKÖT DU DITT SÅ SKÖTER JAG MITT! Mina ungar var inte små vid födsel, de har inga allergier och de lever med hyfsat god hälsa så det så!! Och förresten så röker jag under köksfläkten så länge vi inte har syrgastuber hemma också så där har du mer du kan reta dig lite på..) så jag slängde kateterpåse och blodpåsen över axeln och klättrade över den lilla sänggrinden som de hade satt upp för att jag just inte skulle gå ur sängen och bege mig mot rökkuren.

 

Med Maxen så var det både en jobbig graviditet på grund av alla kramper och ambulansfärder, men också en kass förlossning och en ännu kassare eftertid på grund av mina egna fördomar och okunnighet. Jag började krampa lagom till att de skulle lägga bedövningen och krampade så pass mycket att de i stort sett gav upp direkt och sövde ner mig. Så även den födseln gick jag miste om. När jag vaknade så ville de inte släppa mig från IVA pga. mina dåliga värden och jag behövde stanna kvar för att få mer blod. Det höll dock inte jag med om så jag ryckte som vanligt ut alla slangar, sladdar och kateter och pep iväg upp till neo för att se min prins. Att min prins skulle ha Down syndrom fanns inte med på kartan! Chocken var enorm och jag kunde inte ta honom till mig alls i början. Vände på klacken rätt snabbt och gick som vanligt ut för att röka…

 

När man läser om hur ”det ska vara” med att göra kejsarsnitt och när jag jämför med mina egna så är det som natt och dag. Jag har alltid klivit rätt upp så fort bedövningen är borta eller att jag slagit upp ögonen. Har aldrig riktigt förstått det där med att ligga ner, ta det lugnt, att inte röra på sig pga att det gör ont. Ja jo, visst fan gör det väl ont att sprätta upp hela buken och skära av allt från muskler till en och annan nerv. Men än sen? Man kan ju inte bara ligga där som ett kolli eller? Kanske beror det på att jag opererats så många gånger, att jag har mycket värk men tvingas leva med det som jag inte bara lägger mig för lite smärta? Eller får alla andra så mycket ondare än just mig? För jag måste erkänna (och ja, jag vet att jag stör många när jag säger det) att jag tycker oftast att det är ett jävla fjantandes med de som gjort snitt eller för all del, - med de som opererats över huvud taget. Kanske är det för att jag är så van vid att jag oavsett operation, skada, cancer, feber eller magsjuka är tvungen att gå, stå och fungera eftersom jag i mångt och mycket är helt ensam om den praktiska omsorgen om barnen som jag klarar det. Vänner skriker nästan rätt ut när jag gnäller om feber som då ligger över 41 grader och jag tycker att livet är pest och skit. Åk till sjukhus! Det är farligt! Hur kan du stå på benen?! Kommentarerna brukar vara ganska lika varandra. Men vadå åk till sjukhus? Vem fan ska ta hand om barnen då? Så oavsett åkomma så brukar jag bara fortsätta att streta på. Enda undantaget är väl just kramperna. Svårt att gå på när kroppen sviker en och jag ligger som en ostbåge på marken och dunkar huvud, armar och ben i asfalten. Ge mig dock bara ett halvt ögonblick så fort jag har slagit upp ögonen efter krampen så är jag genast på fötter igen.

 

Innan det blev så fruktansvärt fult att röka (så där dödssynds-fult) så brukade läkare rent allmänt säga att fördelen med rökare är ju att de kommer upp ur sängen snabbt. De har de rätt i. Man behöver helt enkelt bara ha en tillräckligt stark anledning så går det hur bra som helst att faktiskt bita ihop och komma upp på fötterna igen.

 

Men åh så gärna jag hade haft i alla fall en normal förlossning. En förlossning som jag hade kunnat se tillbaka på och le vid minnet. Eller fina bilder.. Enda förlossningen jag faktiskt hade bilder ifrån var Didjas och de är för alltid borta liggandes på någon soptipp efter att den där jävla kossan stal pengarna som hon skulle ha betalat vårt förråd med. Men det kommer hon med tiden att ångra allt mer och mer misstänker jag hehe Helt otroligt vilket hat jag känner mot denna människa! Nope, inte tänka på det som varit.. Det gör mig bara så förbannad och ledsen.. Fokusera på nuet och framtiden istället. Inte alltid så lätt bara..

 

Men som sagt, så ååh vad jag önskar att jag också hade haft fina förlossningar att kunna minnas. Men men, jag fick fyra underbara fragglar att njuta av istället! 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress