Vikten av fungerande rutiner..!

Att vara en familj på 6 personer innebär att det måste finnas rutiner. Bra, tydliga, enkla och raka rutiner som gör att vi fungerar tillsammans. Det är från den minsta lilla detalj till de stora hörnstenarna. Utan dessa rutiner så fungerar vi inte ordentligt. Vi kommer liksom i otakt med varandra och hela vår tillvaro. Hade en period på Canaria då rutiner inte funkade och det var så skönt när jag fick ordning på vardagen. Men ända sen vi kom hem till Sverige (hmmm är det kanske alla anpassningar och förändringar med att byta land som inte funkar för oss kanske? Lite för stora omställningar typ?) så känns det som att jag jagar tiden åt att fixa till saker och ting men det finns ingen tid. Ingen tid och ingen ork. Men att få till alla rutiner känns omöjligt och övermäktigt. Lite moment 22.. Utan dom så blir vardagen smått kaotisk och lämnar mig helt slut fram emot kvällen och gör så att jag har svårt att orka med att fixa till allt.

 

Blir lite lättare allteftersom ungarna börjar skolor, fritids och dagis och jag får lite mer tid och möjlighet till saker och ting. Denna vecka började Simone och Kevin på fritids så då är det bara Maxens dagisplats vi väntar på. Sedan har jag konstaterat att det är slut på att försöka hålla alla andra nöjda för det slutar med skrik och panik för mig och ungarna i de flesta fall. Jag försöker hela tiden vara till lags och att underlätta för alla andra. Knyter nästan knut på mig själv för att det ska bli så smidigt som möjligt. Säger i stort sett aldrig nej när någon ber mig om något. Har jag egna planer så ändrar jag dom om möjligt annars så står jag över så att jag ändå ska kunna hjälpa eller vad det nu må vara.

 

Men det funkar inte! Att hela tiden försöka se till att alla andras behov och att deras scheman ska funka gör att mitt eget inte funkar alls! Så i fortsättningen så kommer jag inte att boka om, avboka eller stressa livet ur mig för att hinna med någon annans schema. Mitt schema först och främst!! Sen om de finns tid och möjlighet så självklart finns jag tillgänglig då.  

Nu är i alla fall snart andra veckan som gräsänka till sin ända. Bara 2-3 veckor kvar tills Tobbe kommer hem igen. Så ungarna har varit lite mer uppochner än vanligt, även om det som tur är börjat lägga sig sakta men säkert. De är ju inte alls vana vid att någon av oss är borta så här. Men man vänjer ju sig vid det mesta så jag hoppas att barnen lite längre fram vänjer sig vid att ha en pappa som res jobbar.

Lite mek och krångel när jag blir ensam med alla barnen samtidigt som jag är sjuk är det ju helt klart men samtidigt är det inte mycket annat att göra än att försöka hitta lösningar som funkar. Haha Det där lät väl lite mer positivt och optimistiskt än vad jag många gånger känner haha

 

 
Mina fina fragglar som trotsar sin mammas order om att GE FAN I ANDRAS RABATTER kom hem med lite tulpaner igår. Tack snälla ni.. MEN... 

 

 

Något som har sysselsatt mina tankar lite de senaste dagarna är mina grannar runt omkring mig här. Det är inte lätt! Inte lätt att blandas i mängden när man sticker ut hela tiden och överallt. Jag vill inget hellre än att vara lite mer som alla andra när det kommer till att prata med folk och göra nya bekantskaper.

Exempelvis så skulle jag bort häromdagen till bondgården som ligger bredvid oss för att presentera mig eftersom Kevin mer eller mindre verkar ha flyttat in där haha Han har fått en riktigt bra liten kompis i det huset och är mer där och leker än hemma. Går tidigt och kommer sent.. Så jag tyckte att det var på sin plats att som sagt bara gå över och presentera mig och även få ett ansikte på dom min fraggel spenderar så mycket tid hos. Tog med mig Maxen så att jag skulle ha en ursäkt att fly och inte behöva stanna.. Men självklart blev jag inbjuden och det ledde i sin tur till småprat. Det där vanliga. Men för min del så är inte småprat sådär väldans enkelt. Vad jag än får för frågor i stort sett så måste jag antingen ljuga eller så kommer de att dra öronen åt sig när de får en det ena skeva svaret efter det andra. Stannade kvar 15-20 minuter innan jag och min obehagskänsla lyckades gå hem med en Max som gärna hade stannat kvar och lekt med de andra barnen. Jag blir så obekväm och spänd. Hela jag är på helspänn när jag ska möta människor som har det där normala livet och bakgrunden… Kommer jag någonsin att komma förbi det? Känslan av att vara så omaka att det är bäst att hålla mig borta. Lite som att vara en pusselbit som hamnat i fel pusselkartong…

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress