Att jag inte är någon rasist vet de som känner mig och jag känner inget som helst behov att lägga någon tid på att övertyga andra om det bara för att jag nu även tycker och tänker en del saker. Efter att ha sett hur ett av de områden jag bodde i som liten har förändrats så är det så jag mår illa. Hur fan kan man som politiker förvandla en hel stadsdel till ett invandrargetto är för mig ett mysterium. Det är sånt här som får folk att rösta på SD, att svära över invandring och önska stängda gränser. Att vi Svenskar på något sjukt vis redan för många år sedan till mångt och mycket gav upp vår svenska identitet och många skolor inte längre har skolavslutningen i kyrkan, vi sjunger inte nationalsången, vi står inte för det vi är och vart vi kommer ifrån. Istället så ska vi visa hänsyn till de som kommer och låta dom få ta plats. Till den milda grad att det på sina ställen i landet Sverige inte längre är acceptabelt att vara svensk. Vad fan hände? Hur kan det vara så att hänsynstagande ska innebära att vi ska ändra på vårt sätt och våra traditioner? Hur kan det vara rätt att vi ska visa hänsyn och förståelse medan vi många gånger inte får annat än förakt för vårt ursprung tillbaka. Nu har jag förvisso inga problem med moskéer och annat jox. Men ändå, - om man vänder på det och vi hade varit i deras länder… Hur många kyrkor hade vi tillåtits bygga? De kommer hit med sina gardinstycken vridna om huvudet och helt plötsligt är det ok med att ha kläder i badhuset?? Tänk om det ändå hade varit tillåtet för en annan i en känslig ålder under uppväxten. Själv minns jag när jag var på badhuset, tidigt utvecklad och osäker som fan så var t-shirt ett måste över badkläderna. Men jag blev snabbt tillsagd att antingen ta av mig eller lämna vattnet för kläder var inte tillåtet. Jag var inte på badhuset på flera år efter det. Hur kan det vara ok när man trots heltäckande kläder som jeans, linne och en knäppt lössittande kofta över, blir tillsagd att knäppa översta knappen för att man är äcklig som ”visar allt”? Vad hände med landet Sverige? Det liksom försvann någonstans på vägen tror jag. Politiker som inte tänkte igenom saker och ting… Jag är för mångfald och anser oftast att vi kan berika varandra. Men när mitt barn blir påhoppat, dragen i håret, klöst i ansiktet och sparkad just enbart för att hon är svensk? Ja! Mitt barn är svenskt och född i Sverige! Men jag måste ha missat när i helvete det blev fel att vara Svensk i Sverige!!! Så rasande arg just nu… Att bli påhoppad i Sverige, i en svensk skola för att man är just SVENSK……. Att vara rasist är fult det anser de flesta utav oss och alla vet vi att det inte är ok och ska aldrig accepteras. Men vem fan bestämde att omvänd rasism ska vara tillåtet???

 

 
 
När exakt blev det så här illa? Varför skapar vi getton fulla med invandrare som inte har ett jävla dyft aning om Svensk kultur eller landet Sverige som de faktiskt valt att leva i? Varför lär vi dom inte när de först kommer? Varför tvingas de inte ta seden dit de kommer? (eller rättare sagt dit de har valt att åka?) Varför tvingas Svenskarna att stå tillbaka i sitt eget land? 

 

Satte mig i gårkväll och började skriva. Efter att i det senaste inlägget lovat att det inte skulle bli fler uppehåll så blev det sedan istället det längsta uppehållet sedan jag började blogga tror jag.. Jag har haft svårt att få till det med tid och ro för att skriva så jag tänkte att det nog skulle bli något kortare inlägg om flytten eller så. Men så blev det inte. Jag började skriva vid 21.30 och nästa gång jag kollade på klockan så var den 04.10… Kan ju lugnt säga att det inte alls blev något kort. Det blev en smärre bok för fan! Jag tog en snabb titt på alla sidor jag hade skrivit och konstaterade att det där gick ju inte att lägga upp! Eftersom jag inte delar mina tankar och funderingar med någon så händer det att jag exploderar lite när jag äntligen sätter mig och får forma allt som är tyst och ljudlöst i mig till ord.

 

 
Kevin poserar för sin nya idol mäkta stolt över att nu vara den nya ägaren till T's svärd.
 

Flytten.. Resan gick relativt smärtfritt med inte alltför mycket tjafs (hmm undrar om vår chaufför tyckte desamma efter att ha lyssnat på Maxens illvrål under de första 2 timmarna) mellan fragglarna, även om det var långt och mot slutet så blev det väl lite värre. Väl framme i den nya lägenheten så bröt Didja nästan ihop. Skulle vi bo här?!? Ja, det är ju inte riktigt vad mina fragglar är vana vid haha stackars små fragglar Aldrig hade väl jag för en sekund trott att mina fragglar levt i skyddad verkstad under sin uppväxt men det har de visst på sätt och vis upptäckte jag nu.

 

 
Två pojkar som väntat tålmodigt för att få komma in på ikeas lekland medan jag njöt av shoppingen
 

Skolan hade jag kontaktat redan innan vi flyttade så det mesta var klart redan när vi kom. Kevin var den som fick vänta längst på skola men även det löste sig till slut, så T kan stoppa upp sin underskrift någonstans för nu gick de tydligen på skolplikten och barnets bästa (sen finns ju även soc runt hörnet som backar upp med sina underskrifter istället vid ev. behov)  istället för att haka upp sig på att de måste ha båda vårdnadshavarnas underskrifter. Och där kände jag bitterheten sticka till i mig igen... Hur fan är man funtad när man aktivt förhindrar sitt barn från att gå i skolan..? Men nu gör jag vad jag kan för att se det från den ljusa sidan och konstaterar att det faller tillbaka på honom själv i längden. Till min stora lättnad så rent akademiskt, verkar alla fragglarna klara sig ganska bra i skolan med tanke på hur mycket de har missat. Till och med fått beröm för mitt skolarbete med dom och fick höra saker som att utan mitt jobb med dom och deras skolarbete så hade de inte alls gått lika smärtfritt. Tjohooo!!! En väldigt självbelåten mamma som åkte hem från det skolmötet kan jag ju lätt påstå. Nu kommer även fritids igång idag, mellanfragglarna har skaffat sig en drös med vänner i kvarteret och Didja njuter av att ha en del av sin rörelsefrihet åter. Världens bästa morfar har självklart hunnit vara här och stillat vår längtan efter honom. Vårdkontakter börjar lösa sig och vi har nu fått ihop i stort sett nästan alla de tider som vi saknat. Och jag har varit tillbaka hos bröstsköterskan så nu är det tester och röntgen för hela slanten.  Nästan som ett normalt liv ju…

 

 
Jag och Maxen är och hälsar på hästarna men kylan fick oss att hoppa över lekplatsen 
 

Just nu så är jag en flitig besökare på öppna förskolan så att även Maxen ska få sig lite social samvaro och se något annat än bara mig hela dagarna medan de stora är i skolan. Det har inneburit mycket barnvagnskörning och jag kvarstår vid mitt första intryck och är verkligen riktigt nöjd med vagnen! Den var värd varje krona! Efter skolan har det varit allt från skridskoåkning till museum och vi har haft riktigt trevligt tillsammans. Fragglarnas städ och köksintresse dog i stort sett så fort vi kom hit och de fick syn på grannbarnen haha Ja säg den lycka som varar… Första snön har fallit för i år och mina fragglar var helt lyriska när de jagade upp mig ur sängen bara för att jag var ”tvungen” att se det. Jag försökte förklara för dom att jag sett första snön typ sådär 38 gånger med denna, och även om jag inte kommer ihåg alla gånger så har de i stort sett alltid sett likadant ut. Vitt, kallt och halt. Snö är vackert på bild men jag kan lätt avstå från att befinna mig i den. Men de sket fullständigt i mig och mitt sura morgonmuttrande om kyla och snö och babblade glatt på om hur underbart det var… Och pepparkakshusen är ihopsatta och klara redan i november i år. Idag väntar en lunchdate som efteråt ska vidare till leklandet med Maxen medan jag drar runt på stan i all underbar rea. Var länge sen som jag hade känslan av ÄNTLIGEN FREDAG och det känns helt otroligt bra!

 

 
Ja man måste ju se så att det kommer något när man klämmer på tuben. Maxen hittade några sista pepparkakor som bara måste dekoreras mellan pyjamas och tandborstning haha
 
 
 

Sedan jag skrev sist har det som jag nämnde varit mycket funderingar och känslor. Känner mig splittrad. Funkar inte riktigt som jag är van vid att göra. Så mycket motstridiga känslor. Känner mig stressad. Känner mig stressad av att inte få leva ordentligt. Känner mig stressad av att längta efter att få sätta våra planer och drömmar i verket och leva ”på riktigt” igen. En hel del oro för hur fragglarna mår efter allt som varit. Hur de kommer att må i framtiden. (Samtalskontakt för fragglarna är på g och jag förväntar mig att det kommer igång ganska så snart vilket känns bra även om det inte botar all min oro) Så mycket känslor och tankar hela tiden. Så mycket som händer samtidigt som vi står stilla och trampar vatten och inte kommer någonvart. Så mycket ilska, sorg och så var det ju återigen det där med alla dessa jävla tankar.

 

 
Hur mycket fick inte detta det att vända sig i munnen då? Och rummet var fullt av det s.k. ätbara snusket    
 
 
 

Men jag antar att det bara är att fortsätta att bita ihop och hålla ut. Inte lång tid kvar. Och som tur är så finns det ju faktiskt en del nyfunna guldkorn i min tillvaro som kommer att underlätta även om de också bidrar till en del ytterligare funderingar. 

Ojdå, kollade igenom mitt inlägg här nu och det är väl bara inse att det är både mycket och rörigt i skallen på mig just nu...

8 november 2017

Min lilla hjälte

Vår vardag

 

Helt slut och en lång dag börjar äntligen lida mot sitt slut. Eller kanske inte riktigt men nästan. Nu är fragglarna nyss slängda i sängen och mitt efterarbete och den sista packningen tar vid.

Idag har varit en helt otroligt lång dag. Åkte med Maxen till sjukhuset i morse för operation och var tillbaka hem först klockan 20.00. Lilla fina prinsen skulle till tandläkaren för lagning och borttagning av trasiga tänder, sen var det öron näsa hals som tog över och tog bort polyper och halsmandlarna som vuxit sig för stora igen, suga rent öronen och sätta i nya rör samt en hjärnstamsaudiometri innan de avslutade med en ny läkare för ögonkontroll. 4 timmar tog det allt som allt under narkos men eftersom det självklart tillstötte komplikationer så tog det lite extra tid sen. Maxens luftrör var inte helt ok efter att han nyligen varit sjuk så han sjönk i saturation så det blev lite hetsigt ett tag. Men för övrigt så gick allt bra och han vaknade till slut min lilla sjusovare.

 

 
Mina lilla fina hjälte såg så liten och hjälplös ut på operatinsbordet
 
 
Underbar narkosläkare som tog sig all tid i världen för Maxen som hellre ville leka 

 

Blev lite full i skratt när vi kom till sjukhuset för inskrivning och jag blev tillfrågad på engelska om vi behövde tolk. Eeh näe, jag pratar ganska bra engelska svarade jag lite undrande. Konstigt sjukhus tänkte jag för mig själv. Engelska..? Nej för svenskan svarade de då. Nope, min svenska är helt ok den också svarade jag och började tro att de blandat ihop oss med någon annan patient. Men det visade sig att de trott det pga. Maxens tillfälliga reservnummer. Eftersom vi inte får använda våra riktiga personnummer så skapas det tillfälliga reservnummer när vi söker sjukvård. Dessa används för det mesta utav utländska turister och asylsökande så de hade bara utgått ifrån att vi var något utav de och därmed behövde tolk. Men efter att vi fått oss ett gott skratt så gick allt som på räls och Maxen blev väl omhändertagen. Han fick lite panik vid själva insomningsögonblicket men jag förstår honom. Det får jag också varje gång trots att jag blivit sövd fler gånger än vad jag skulle kunna räkna upp.

När vi väl kom hem sent om länge så var fragglarna hemma lugna och på gott humör. Förvisso lite oroliga för Maxen och hade många frågor om hur allt hade gått och undrade över varför det tagit så lång tid. Men det försvann så fort de såg Maxen och lugnet la sig snabbt igen. Alla är vi lättade över att flytta i morgon och kunna få börja leva något normalare än vad vi gjort den sista tiden. Finns fortfarande några orosmoln över vårt nya boende som behöver lösas men det hoppas jag ska lösa sig under morgondagen.

Kan ju inte säga att jag ser fram emot en bilresa med en bil packad till bristningsgränsen med både fragglar och packning. Speciellt eftersom fragglarna både avskyr att åka bil men dessutom är åksjuka. Men eftersom vi alla ser fram emot målet så hoppas jag på att det ändå ska gå bra.