Att inte kunna skriva precis vad jag känner för och när jag känner för det är jobbigt som fan! Att hela tiden se till att aldrig avslöja sådant som vi ska göra framåt för då finns chansen att jag röjer vart vi kommer att vara. Att alltid tänka på att det måste gå någon eller några dagar innan jag lägger upp någonting för att ingen ska kunna kolla vart vi precis har varit är skit!

Det gör det så jävla svårt att skriva. Jag har hur många utkast som helst som aldrig blir upplagda. Normalt hade varit att jag för några dagar sen hade skrivit om att Maxen fick åka ambulans till sjukhuset. Men istället skriver jag om det först idag. Normalt hade varit att jag hade skrivit om dålig säkerhet och brist på tippskydd på spisen här i ”Sveriges säkraste hus”, vilket för att göra en lång historia kort innebar att Maxen fick hela spisen över sig… En ambulansfärd senare så fick vi konstaterat att han skulle överleva utan andra men än minnet av en hjärnskakning och blotta förskräckelsen för vad som hade kunnat hända.  

 

 
En väldigt uppskrämd Maxen som inte alls uppskattar sin amulansfärd då han tyckte att det skakade otäckt
 
 
Och när inte sjukhuset har mer leksaker så kan man alltid roa sig med att leka bäver med tidningen som mamma försökte läsa...

  

Vi var iväg till läkare i veckan för att fixa med allt från provtagningar och receptförnyelser till remisser. Efteråt var ”vår tant” vänlig och hade som förslag att vi skulle åka förbi en klädaffär i närheten så att tjejerna kunde få kolla på jackor. Dock var det inte förankrat hos resten av personalstyrkan att vi skulle vara iväg så länge så jag hoppas inte att hon fick någon skit för det. Nu hittade vi inga jackor tyvärr utan utbudet bestod mest utav den tunna varianten av bombarjackor så vi får leta vidare.

Måste ju säga att jag är rätt tacksam över att vi har henne. Hon var ju tänkt som någon slags avlastning och som skulle hjälpa till att stimulera fragglarna och hjälpa mig att leka skola. Men hon har istället blivit någon slags chaufför/alltiallo som kör oss på de få vårdbesök som vi lyckats få till. Men som sagt jag är tacksam för att vi har henne. Utan henne så hade vi nog inte kommit iväg på det ens. Dessutom så är hon aldrig omöjlig! Det var tack vare henne som jag lyckades få göra en avstickare och komma iväg och köpt mig min skrivare bland annat.

 

 
Maxen var nöjd med att ha fått en godisnapp när vi var iväg... Han och de andra fragglarna tyckte att den var helt otroligt rolig... Själv har jag väl kanske ingen humor helt enkelt för jag tycker att det ser hemskt ut haha

 

Ytterligare någon dag senare var det dags för hab och även då blev det en avstickare. Som tur var hittade vi jackor denna gången och båda tjejerna kan nu gå ut utan att köra lager på lager med sina tröjor för att inte frysa. Även denna gången var det vår tant som låg bakom möjligheten att komma förbi en affär. Nu saknas bara jacka till en väldigt frusen mamma och lite varmare skor till fragglarna. Vantar skulle inte skada att införskaffa heller.

 

 
En nöjd fraggel poserar i sin nya jacka framför kom-i-håg väggen. Lite överallt och varstans kan man hitta lite olika kom ihåg och tips- lappar här hemma just nu haha

 

Det blev även ett stopp på McDonalds där det blev som alltid när vi är ute någonstans. Jag själv är så van att jag knappt tänker på det. Jag själv är så nöjd och stolt över att vi över huvudtaget ens kan gå på McDonalds att jag inte ser det andra ser. Det andra ser är barn som beter sig som om de vore uppfostrade utav vargar ute i vildmarken och aldrig någonsin suttit vid ett bord och ätit innan. Jag ser hur vissa tittar och kan nästan höra deras tankar. Hur de anser att mina barn är de mest ouppfostrade på denna jord… Hur de suckar och tittar på varandra när jag ger Max och Kevin min mobil i hopp om att de ska kunna få några sekunders ro och kanske kunna få i sig i alla fall lite av maten. För jag ger mina fragglar mobilen ofta. Och ofta har jag med mig Maxens Ipad när vi är iväg så att de ska slippa bråka om mobilen. Eller så offrar Didja sig och lånar ut sin mobil. Simone har ju alltid sin mobil med sig och så länge hon och övriga fragglar har dom så funkar det rätt bra. De får oftast i sig lite mat. De kan stänga ute omvärlden som med sitt buller och brus stör dom så. Jag och Didja pustar ut och njuter av att alla kan sitta lugnt och stilla… med Ipad och mobiler förvisso men ändå.

Samma är det hemma. De sitter lugnt och fint i soffan, de leker tillsammans, de gör sina skoluppgifter i lugn och ro. Men så fort det kommer fler så funkar det inte. Maxen sitter så lugnt och fint och äter men minsta lilla störmoment (som att det ringer på dörren) så är den måltiden över.

 

 
Men så illa kan det väl ändå inte vara med att ha mamma som lärare eftersom de helt frivilligt och på eget bevåg sätter sig med skolpapper och äter sitt lördagsgodis... Helt stilla och lugnt då vi var helt själva utan några störmoment

 

I mina ögon är problemet inte hos fragglarna utan hos resten av världen. Resten av världen som stör. Resten av världen som inte kan acceptera fragglarna som fragglarna är helt enkelt. Det är så jävla lätt för utomstående att tycka och tänka… Kanske hade saker och ting varit annorlunda om resten av världen istället hade kunnat se fragglarna som de är och acceptera att det finns handikapp som inte alltid syns men som ibland märks desto mer just därför. För resten av världen tar en titt på fragglarna och förväntar sig en sak och när de får en annan så blir det fel. Vilket fragglarna känner av och blir ännu värre. Dessutom känner de sig misslyckade som inte klarar av att leva upp till resten av världens förväntningar på dom.

Så det är väl bara att konstatera att jag kommer att fortsätta att vara världens sämsta mamma i andras ögon och fortsätta att ge mina barn mobiler och paddor i tid och otid. Varför? För att då fungerar mina fragglar!!  

För övrigt så har veckan med vår avslutning i hemkunskap gått över förväntan. Fragglarna har lagat mat, skött diskmaskinen, skrivit matsedlar och inhandlingslistor. De har fått lära sig att tyda tvättrådslapparna och även skött tvätten. Vi har pratat om miljöförstöringar och poängen med att sopp och källsortera. Frågan om matsvinn har varit ett hett ämne och just denna veckan har vi nog haft minimalt med sopor till komposten. Jag kan inte annat än att stolt påstå att jag är både imponerad och stolt över mina fragglar!!

 

 
Det är asläskigt att bara stå vid sidan av när fragglarna använder både knivar och spisar...
 
 
Stor kniv och små fingrar känns instinktivt som en farlig kombo men han är så försiktig så...
 
 
Korvstroganoff  och ris blev det när Kevin valde dag
 
 
 
 

Nu hoppas vi bara på att det snart ska komma en riktig lärare som kan hjälpa fragglarna (innan fragglarna inser att mamman inte alls är så världsbäst som de trodde haha)

Idag ska vi tapetsera vidare med nästa projekt. Bokstäverna får självklart sitta kvar så nu ska jag bara leta upp ett bra ställe för vår kommande världskarta och självklart en stor Sverige karta som fragglarna själva har gjort.

 

 
Inte riktigt som jag brukar pryda mina väggar men det fyller helt klart sin funktion

 

Laila

Vi änvänder oxå paddan i tid å otid. Så det e lugnt, där behöver dom inte känna sej annorlunda. Allt för att dom ska sitta ner i lugn och ro och äta sin mat.

Svar: Underbart! Då behöver jag inte känna mig ensam ;P Men visst vet du vilka föräldrar jag menar? De där superduktiga supermorsorna som minsann aaaaldrig skulle låta barnet ha så mycket "skärmtid"... Men så har de heller inte barn med ds, autism eller adhd...
Linda Hedman

Anonym

Morfar har väl lärt han hantera en kniv skam vore det annars

Svar: hahaha jaa det är väl så :) Och tur är väl det annars hade vi väl haft fingrar i maten...
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress