Ok, kanske inte den bästa bilden enligt många med tanke på all skit runt omkring... Men jag bara älskar denna bilden på Maxen!  Minns dagen då den togs... Min fina lilla mini, uppklädd för att följa med på syskonens avslutning på dagis

 

Nu vet jag att det inte alltid är så. Jag vet att många pappor kämpar för att ens få småsmulor. Jag vet att även pappor likväl som mammor älskar med en innerlighet och glöd som kan få helvetets eldar att verka ljumna. Jag vet att det finns för många pappor som gråter nätter igenom av saknad och längtan. Men ändå… hur kommer det sig att papporna är så mycket färre än mammorna? Hur kommer det sig att barnen alltid hamnar hos mamman? Hur kommer det sig att papporna inte kämpar lika mycket? Hur kommer det sig att mammorna ofta är limmet som håller allt samman och när förhållandet mellan vuxna spricker så fallerar även relationen till barnen? Nu vet jag som sagt att det finns många pappor därute som inte passar in i min beskrivning. Men jag vet också att fruktansvärt många pappor faktiskt passar in. Hur kommer det sig att det är så undrar jag? Är det för att det är ett inlärt beteende? Lär vi oss detta redan från början? Kanske redan långt innan vi ens har blivit mammor och pappor? För att det ”är så det alltid varit” typ? Nog för att män och kvinnor fungerar olika men jag har svårt att tänka mig att vi fungerar sååå jävla olika. Vi älskar väl lika eller älskar vi så olika? Jag kan väl tycka att det skulle vara mer logiskt att vi självklart fungerar och även älskar olika från person till person men inte beroende på kön eller är jag verkligen så ute i periferin och cyklar med mina tankar och funderingar?

 

 
Stor som liten så kommer jag alltid att finnas för dig!
 
 
Ni fragglar är vad som gör livet värt att leva och jag är så tacksam över varje dag jag har äran och möjligheten att visa er det!
 
 
Min vackra prinsessa på ärten, det finns inget jag inte skulle göra för dig!

Så varför tänker jag så över huvud taget? Varför vandrar mina tankar ens till detta ämne? Jo självklart är det baserat på mina egna upplevelser. Mina egna föräldrar exempelvis. Papporna till mina barn är ett annat jävligt kasst exempel på föräldraskap. Men varför? Vad är det som gör att (oftast) papporna kan klara av att leva utan sina fragglar? Vad är skillnaden mellan dom som kan och dom som inte kan? Och är det samhället som skapar detta? Hur kommer det sig att mammorna (oftast) är de som står ensamma med sina barn efter separationer? Vad är det som gör att pappor kan resjobba och vara hemifrån under långa och många perioder medan mammorna knappt klarar av att återgå till arbetet efter att ha varit föräldralediga pga all separationsångest de då upplever? Varför? Är det för att mamman bär barnet i 9 månader? Är det pga av amning och att man binder något osynligt band? Men det stämmer ju inte heller..! Jag har ju för fan sondmatat mina, flaskmatat och ammat väldigt lite eller ens knappt någonting med vissa av mina fragglar… Så vad är skillnaden?

Hur kan en förälder oavsett kön välja bort sitt barn? Hur kan man gå och lägga sig på kvällen och somna när man inte fått pussa sitt barn god natt?

 
Hur kan en "förälder" någonsin leva med vetskapen att de valt bort sitt barn? 
 
 

Som jag skrev innan så vet jag ju att det finns pappor som kämpar minst lika hårt, kanske även ännu hårdare eftersom samhället är inställt på att det är just mammorna som kämpar. Men det finns ju faktiskt mammor som är lika kassa! Mammor som väljer bort sina barn till förmån av en ny man, droger eller något annat lika värdelöst. Hur fan är man funtad i dessa lägen? Många gånger skaffar de dessutom nya barn allt eftersom tiden går. Jag kan väl nästan tycka att har man aktivt valt bort sina barn borde man fan kastreras för att förhindra att fler små fragglar råkar ut för samma öde. Men jag kan inte förstå…

Jag kan inte förstå hur man kan säga och göra så två olika saker. Kan inte förstå den där skeva kärleken som består i att man yttrar orden högt och sen vänder sig om och mer eller mindre drar täcket över huvudet och ”that’s it” liksom. Ordet i sig har inget värde! Handling har allt värde! Varför är mina barn så säkra på min kärlek? Jo, för att jag inte bara talar om för dom att jag älskar dom utan för att jag visar dom det i handling varje dag!!

Men tillbaka till min huvudfråga… Hur kommer det sig att papporna så ofta är de som väljer bort barnen? Är vi så olika eller är det en produkt samhället har skapat? Beter de sig så för att det är vad som förväntas av dom? För det är vad de fått lära sig? För att det är ”deras plats” helt enkelt? Och de pappor då som inte är lika… Är det män som vågar gå emot samhällets förutfattade meningar och därmed står upp för sig själva, sitt föräldraskap och sina barn?

Först idag kom T på tal i samband med att Maxens födelsedag nämndes här hemma. Kevin ryckte mest på axlarna och tyckte på att det spelade väl ingen roll om han var här eller inte för han brukar ändå inte vara med när vi firar något. Dessutom så la han till att det är ju ändå jag som både köper presenterna och bakar tårtan och ser till att dagen inte blir bortglömd. Simone däremot tyckte att det är synd att han inte var med eftersom Maxen nog hade blivit glad om han hade fått se honom. Sen la hon till att Maxen hade blivit ännu gladare om han hade haft med sig Joppe åt honom…

Men Kevin har ju rätt. Så har det ju alltid varit. T tar inte ledigt från jobbet för en så fjantiga sak som en skolavslutning (det var mååånga år sen jag lyckades tvinga honom till det), luciafirande eller födelsedag. Men varför? Hur kan man som förälder inte vilja vara närvarande varje liten jävla dag i sitt barns liv? Hur kan man någonsin tycka att något annat är viktigare? Jag förstår helt enkelt bara inte…

Kommer nog faktiskt aldrig förstå… 

 

 
Bästa, finaste prins... Jag lever för dig och dina syskon!!
Laila

Tyvärr så är min man likadan. Har tar inte ledigt för en födelsedag, skolavslutningen eller nått sådant men däremot tar han ledigt när det gäller stor möte angå ende våran dotter.
Men det hör till saken att det är han som tjänar pengar pengar till hushållet och han skulle tappa mer än 3000 kr om han skulle ta ledigt mitt i veckan.
Puss å kram på er.

Svar: Ekonomiska skäl kan jag förstå. Man har inte alltid ett val tyvärr. Men i vårt fall så var det inte ekonomin som spelade in. Det var viljan som saknades för vår (hans!) del. Även om han varit ledig av andra skäl vid vissa tillfällen så följer han ändå inte med på sånt. Möten? Nope, inte dom heller. Och om han ska med så innebar det veckor av bearbetning och tvång från min sida. Puss å kram på er allihop
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress