Stämningen har helt klart varit lite tryckt här på boendet. Personalen på har helt klart hållit sig på sin kant och det är vårt att tolka det annorlunda än att de undviker oss. Det har inkommit en anmälan på boendet och vid en inspektion ville de prata med barn som bodde här. Didja blev den utvalda. Nu är ju Didja inte den som är den och är allt annat än konflikträdd så hon hade sagt precis vad hon tyckte och hur hon upplevde saker och ting. De vart nog lite mer än vad de hade räknat med för de kallade in mig efteråt och ville kolla med mig också. Nu är jag inte konflikträdd men samtidigt så känns det väl aldrig bra att ”bita den hand som föder en”… Detta påpekade jag för de två kvinnorna som satt redo med block och penna för att anteckna de ev. fel och brister som jag skulle peka ut.

 

Samtidigt så kände jag att jag hade ju faktiskt påtalat de brister jag är obekväm med för både socialtjänst och på boendet så jag tänkte att kanske var det just därför som vi blev tillfrågade. För det var ju faktiskt personalen som kom och frågade om de kunde få låna något av barnen för ett samtal. Och inte bad jag heller om något samtal utan jag blev ombedd.

 

De frågade en hel del. Och jag berättade. Jag berättade om sekretessbrott från personalens sida. Vilket jag styrkte genom att jag b.la kunde berätta på tok för mycket om boende här som jag aldrig ens träffat. Jag berättade om några episoder där Kevin kommit till personal och mig och berättat udda saker om viss personal. Jag berättade om att fragglarna är osäkra och uttrycker rädsla för samma personal. Jag berättade om vårdkontakter som inte fungerar. Jag berättade om akuta och livsnödvändiga mediciner som utlovats för Maxens del men som vi sedan fick vänta runt 10 dagar på. Jag berättade om brist på skolgång för fragglarna. Jag berättade… ja en hel del av vad jag upplever och hur jag känner här. Om en extremt stimuli fattig miljö för fragglarna och hur jag gör vad jag kan för att ordna med egna uppgifter som jag hittar på nätet för att både sysselsätta dom och samtidigt försöka lära dom något och se till att de inte kommer allt för mycket efter i skolan.

Så idag har vi inte känt oss direkt poppis kan jag lova. Soc ringde på förmiddagen för att de i sin tur fått ett samtal från de två kvinnorna med sina block. De undrade över en del som jag berättat. Så jag sa lite uppgivet att detta inte borde vara något nytt för dom. Det mesta hade jag ju berättat om. Men jag slutade gnälla över boendet efter ett tag eftersom det inte gjorde någon skillnad. När jag gnällde så agerade de (wow, inget jag är van vid faktiskt men det måste jag ändå säga att de gjorde, vilket både förvånade och gladde mig) genom att ringa upp ansvarig och för klagomålen vidare. Som jag uppfattade det så blev de lovade guld och gröna skogar av den ansvariga som sedan inte kunde leva upp till sina löften och inte mycket hände trots deras ansträngningar. Som jag upplever det och ur min synvinkel så har de åtagit sig ett uppdrag de inte riktigt klarar av att genomföra men istället för att antingen tillstå att det är över deras förmåga och avsäga (?) sig uppdraget eller alternativt göra de förändringar som skulle krävas så görs så lite som möjligt. Svårt att inte få ekonomiska tankar… Har det med ekonomisk vinning att göra? Eller handlar det bara om en felplacerad stolthet där man inte vill erkänna när man tagit sig vatten över huvudet?

 

 

Så jag slutade att gnälla efter ett tag. Jag har 4 fragglar att lägga min ork och min energi på istället för att slösa den på att stånga huvudet in i en vägg. Inte för att soc inte tog till sig mina klagomål men utan för att det likt förbannat inte hände så mycket som förändrade något. Sista veckan har det hänt lite vad det gäller vårdbiten. Men så är det också först nu som de faktiskt satt sig och ens börjat ringa runt till alla de ställen vi behöver besöka. Mycket här händer först efter att man tjatat och ställt till besvär om det. Är man ”tyst och snäll” så händer ingenting. Det märkte jag ganska snabbt efter att ingenting som var sagt blev av.

 

Många samtal har det blivit till bästa C där jag svurit, spottat och näst intill skrikit ur mig min frustration över att jag pga. boendet och de restriktioner våra liv har fått inte kunnat ge mig själv och fragglarna det jag anser att är grundläggande omvårdnad i olika former.

 

Soc skulle i alla fall diskutera detta lite och sedan återkomma till mig under dagen. Sent på eftermiddagen så kom ett meddelande från dom där de skrev att de pratat både sinsemellan och med ansvarig på boendet och skulle återkomma till mig under morgondagen med mer information för de hade inte tid att prata idag. Genast började jag självklart att analysera sönder deras meddelande men så klart till absolut ingen nytta. För deras meddelande avslöjade ju faktiskt ingenting så det är väl bara att inse att det bara är att vänta tills imorgon när de ringer.

 

Men eftersom jag var öppen och ärlig med både tankar och känslor mot de två kvinnorna med sina block och att all personal plötsligt försvann så undrar jag… Hur oavsiktligt eller intet illa menande det än må vara så… Vad händer när man biter den hand som föder en? 

Jo men visst… Lite sådär lagom billigt och bra när en smått frenetisk mamma sätter sig och skriver ut nya arbetsuppgifter…

Först så spenderar jag runt 3-4 timmar med att frenetiskt leta runt och hitta uppgifter som dels passar in i kursplanen och dels passar in vart fragglarna har sina svårigheter och vad jag anser att de behöver träna mer på. Sedan iväg och införskaffa den efterlängtade skrivaren. Jag tyckte att jag var så smidig och förutseende som skaffade extra patroner. Riktigt nöjd med mig själv var jag när jag först satte mig ner och började skriva ut det jag skrapat ihop.

 
Jag är ju inte så väldigt pigg på att vara med på kort... Står hellre bakom kameran om jag ska vara ärlig... Så fragglarna tar gärna varje chans när jag inte är berädd... 
 
 

 

Någon timme, 500 sidor och 6 patroner senare så började jag helt klart fundera över om jag inte skulle ha investerat i en laserskrivare istället… Behöver ju inte byta kassett i dom lika ofta i alla fall…

Nåja, det får bli till att försöka komma åt att köpa mer papper och patroner imorgon. Undrar hur många paket med patroner som blir lagom... Jävla tur att jag har börjat jobba igen så jag har råd med min lilla hemundervisning haha Köpte en ny laminator men pga. av tidspress och stress så missade jag själva plasten till så det måste jag införskaffa. Lär ju inte bli någon billig historia det heller med tanke på mängden haha Men helt ärligt så skit samma! Fragglarna är värda ALLT!!

 

Didja var en ängel och gav mig sitt skrivbord som hon hade. Så hoppas vi på att personalen håller ord och att det kommer ett nytt så snart som möjligt till henne. I värsta fall så får jag väl försöka smöra till mig så att jag får komma förbi ett Ikea eller liknande och skaffa henne ett själv. Så nu har jag återigen min lilla hörna där jag kan hålla koll på fragglarna och jobba samtidigt. Vart ju en del krångel med att se vad de hade för sig när jag satt vid köksbordet med datorn. För att inte tala om alla livsfarliga tillfällen då de kom och satte sig vid bordet med överfulla glas… Så nu är jag installerad i vardagsrummet med perfekt sikt och kan vakta på de små. Hoppas på att få ännu mer arbete gjort men vi får se. Maxen är ju inte jätte förtjust i att mamma jobbar över huvudtaget. 

 

 

 

För övrigt..? Jo jag har ett problem. Ett problem!? Hahahaha Så som vårt liv är just nu så har jag tusen problem, men det är ett som sticker ut lite extra i vår tillvaro. Fragglarna… Så länge jag är i närheten så funkar allt rätt bra men så fort jag vänder ryggen till och någon personal kliver in för att ha dom en stund (för att jag ska till tandläkaren, eller in till Hab med Maxen eller liknande) så lever de om som fan! Nu har ju de som är ”barnvakter” åt oss inte någon större pondus och fragglarna kör över dom som en ångvält. Lite som att se en vikarie första dagen i skolan när en annan var liten… Det är ingen vacker syn direkt. När jag pratar med fragglarna om detta så får jag noll respons. De tycker att jag ska vara hemma får jag till svar. Jag har försökt få dom att förstå att jag inte alltid kan hålla dom i handen men att jag ändå alltid finns där. Men det är som att tala för döva öron… De vill ha mig närvarande rent fysiskt 24/7. Med tanke på allt som hänt så förstår jag ju deras rädslor och osäkerhet men samtidigt så måste jag på något vis ändå visa dom att jag finns kvar även om jag står utanför och röker eller att jag alltid kommer tillbaka om jag måste iväg på något ärende. Men kanske är det för tidigt..? Mina fina små fragglar… Jag älskar er så mycket mer än jag någonsin kommer att kunna förklara med ord!

 

 

Jag trodde att jag skulle känna mig ensam efter att jag lämnade mitt äktenskap och det liv jag levt i så många år nu. Trodde att livet skulle te sig tomt. Att jag skulle vara mer vilse. Även om jag aldrig kände den där kärleken så blir man ju van och även beroende av den andre när man levt så pass länge tillsammans. De första dagarna, ja kanske till och med den första veckan var det jobbigt på så vis att den jag var van vid att prata med eller diskutera beslut med inte längre fanns där. Det var som om någon hade dött. Och på sätt och vis så var det väl en slags död antar jag. Men det var och är ändå inte som jag hade förväntat mig. Tomhetskänslan som jag förväntade mig fanns liksom inte. Istället så känner jag mig fri. Istället så känner jag att jag räcker till så mycket mer än innan.

 

 
Eftersom jag är så kass på att vara med på kort så får vi nöja oss med lite gamla foton idag 

 

Nu är det bara jag. Inte som innan då jag var ensam i en skev tvåsamhet. Nu är det liksom ett faktum att det är bara jag som ska hinna göra allt och det är faktiskt inga större problem. Då upplevde jag det mer som ett problem innan. Då när jag trots att det aldrig hände ändå förväntade mig att eftersom vi var två så skulle vi dela på en del av fraggelansvaret. Nu är det ett faktum att det bara är jag och det känns så mycket enklare. Frustration och irritation är som bortblåst. Jag hinner mer. Jag orkar mer. Jag är mer helt enkelt. Jag vet vad jag har att räkna med och när det kniper så är det precis vad jag hade räknat med som finns där. Varken mer eller mindre. Jag känner mig fri. Känner mig befriad. Som om hela världen ligger för mina fötter och det är bara för mig att sträcka ut en hand efter det jag vill ha. Fragglarna har fått en mycket mer närvarande mamma nu när jag inte längre måste ta hand om ett vuxet barn samtidigt. Nu när jag inte behöver medla mellan honom och fragglarna. Nu när jag inte längre får lösa deras konflikter stup i kvarten och trösta ledsna fragglar och släta över hos det vuxna barnet.

Jag stannade för länge jag vet det. Vetat att det var dags att gå länge men inte klarat av att ta steget. Nu när han gjorde det omöjligt för mig att någonsin gå tillbaka och den dörren är stängd och bron uppbrunnen så känns det som att andas efter att det regnat för första gången på länge och man äntligen kan dra ett djupt friskt andetag. Jag är fri.

 

 
Åh, mitt fina Canaria med alla underbara palmer... Här är en osminkad och svettig jag efter en av mina små marraton under siestan 

 

Jag behöver inte längre tassa på tå. Jag behöver inte längre oroa mig för hur många öl som dricks när jag inte är hemma för att ta hand om allt runt omkring. Jag är fri. Jag behöver inte längre bita mig i tungan för att inte säga något dumt. Jag är fri och inte ett dugg ensam. Jag är fri. Och jag stortrivs med just det. Från de minsta petitesserna som vad jag vill se på tv efter att fragglarna gått och lagt sig till att jag inte längre behöver oroa mig för om jag ska mötas av ett fyllo eller min make när jag kommer upp efter att ha nattat Maxen.

Så varför är inte saknaden större? Var det verkligen så illa? Ja jo det var det. Och det hade varit det riktigt länge. Är det för att allt, även det sjuka blir normalitet efter tillräckligt lång tid? Jag hade räknat med att det skulle vara jobbigare att vara ensam. Men samtidigt så inser jag ju att jag varit ensam hela tiden… bara det att jag ändå haft sällskap..

Kanske är det för att den stora kärleken förlorades för länge sen. Den där som man bara möter en gång i livet. Mannen med STORT M. Han som hade varit inlindad i prassligt guldpapper om han varit en godisbit... Den där kärleken som var så stark och intensiv att den höll på att förgöra oss båda. Den kärleken som jag inte kunde leva med men som jag aldrig kom över eller glömde hur många år som än gick…