Redan när jag påbörjar detta inlägget så inser jag hur långt det kommer att bli… Men jag måste. 

Jag kommer inte att dö tyst och stilla! Jag tänker inte tyna bort inlåst för vårt eget bästa! Jag tänker gapa och skrika ut orättvisorna tills någon tar sitt förnuft till fånga och reagerar, eller ännu hellre, -agerar! För var finns ”barnens bästa” i allt detta? Jag knyter knut på mig själv för att fragglarna ska kunna leva och fungera och för att de ska få det de behöver. Men det är allt annat än lätt när man hela tiden möts av väggar och förhållningsregler. Men jag tänker inte glömmas bort och dö i väntan på att polis och rättvisan ska ha sin gilla gång. Jag tänker skrika ut allt! Glöm att jag går att tysta! Glöm att allt försvinner om jag begravs. Allt ska finnas i det öppna och inte följa mig i graven. Ingen jävel ska vinna ett skit på att jag dör! Fuck heller!! Jag tänker INTE vara tyst!!

 

 
Det får bli en gammal bild eftersom jag just nu har svårt att fotografera. Alla foton utgör en risk. Risken att bli hittad. Risken att någon detalj blir igenkänd. Så...

 

Jag har berättat om misshandeln och skrivit om skyddat boende och kvinnojourer. Men det är ju faktiskt inte pga. Tobbe som vi flyr som vi gör. Eller jo, indirekt är det väl det men ändå inte. Efter att misshandeln och vår värld gick under så började det komma hot. Hot från Tobbes chef och även nära vän. Ska försöka ta det så att det blir någorlunda begripligt… Om det nu är möjligt… För jag förstår själv inte hur skeva i huvudet folk kan vara och hur fan de är funtade!! 

Tobbe fick inte ut sina löner från CJM och i samma veva blev han erbjuden ett jobb av en snubbe han jobbade ihop med. Bra betalt så det är klart att han tog det. Att han dessutom fick möjlighet att jobba svart (ja ja jag vet att man inte ska men men nu blev det så) vilket skulle göra att det vi kom efter ekonomiskt pga. CJM skulle lösa sig i stort sett på en gång.

Jag trodde att det var vilken chef som helst men upptäckte när vi kom upp till Stockholm att så var inte fallet. Helt plötsligt så fick jag höra om massa skumma saker. Dessutom så flödade alkoholen och gör väl fortfarande kan jag tänka mig.

C.T´s plan var då i alla fall att lämna Sverige innan hans rättegångsdatum i november. Han skulle dra till Colombia och hans tanke var att Tobbe skulle få ta över för honom när han var utomlands.

I och med att Tobbe blev anhållen så sabbades C.T´s planer en del och hoten började komma både som sms och intalat på min telefonsvarare. Dessa anmäldes omgående eftersom polisen mer eller mindre stod intill oss på sjukhuset och de blev rubriceringen övergrepp i rättssak.

Sedan dess har vi varit på flykt.

I måndags blev vi hittade och vi fick barrikera oss där vi bodde. Jag fick ett samtal från C som berättade att C.T samt någon med uppenbart påhittat namn ringt och ställt underliga frågor om fragglarna och om var de befann sig. Samtidigt som hon ringer för att berätta det så kommer en bil och ställer sig utanför oss med hellyset på så att hela köket badar i ljus. Hjärtat börjar slå fortare och C nästan skriker att vi måste ringa polisen. Polisen rings upp och informeras men de anser inte att läget är tillräckligt akut och ber oss återkomma om eller när de försökte ta sig in genom dörren. C ringde runt till socialjour och kvinnojourer för en akut förflyttning. Ny bostad ordnades men eftersom bilen stod kvar, åkte runt huset ibland med helsläckta lysen och ibland ståendes med hellyset på så att vi badade i ljus inne så var taxi inget alternativ eftersom vi inte kunde gå utanför dörren. Kvinnojouren ringde polisen och begärde handräckning. Polisen sa ja och skulle då komma och hämta oss och köra oss till kvinnojouren. Polisen kom och bilen ifråga pep iväg illa kvickt. Men någon handräckning vart det inte tal om utan de kollade sig omkring både ute och inne. Konstaterade att nu har ju bilen lämnat platsen och sa att de skulle cirkulera i området lite då och då.

Det slutade med att vi fick barrikera oss så gott vi kunde i lägenheten och låste in oss i badrummet längst in. Det är inte mycket men det är en rejäl instutionsinnedörr och därmed skulle det sinka den som ville in till oss ytterligare någon minut.

Fragglarna var livrädda. De kan inte förstå hur deras pappa kan tillåta detta. De kan inte förstå hur den ”trevliga” C.T kan vilja dom (läs mig!) så illa.

Morgonen kunde inte komma fort nog! Och vi var alla grymt tacksamma när världen utanför började röra på sig igen. Soc ringde. De hade fått rapporter om natten. Vi skulle flyttas omgående. Omgående blev en väntan till sen eftermiddag.

Sedan bar det iväg till nytt ställe. På vägen ringer C som säger åt mig att nu var det dags att byta ut mobiler och SIM-kort för vi spårades. Får även bekräftat ytterligare en gång att vi är i fara. Att hotet är minst sagt verkligt och att vi lever i större fara än vad jag innan förstått. Jag hade ju förvarnats om att telefonerna skulle väck så nya mobiler och SIM-kort var införskaffade. De gamla blev smashade ut genom bilrutan utefter motorvägen. Hej då gamla trotjänare.. Det var ju inte helt smärtfritt att göra så måste jag ju erkänna! Det sved rätt rejält till och med. Hur mycket pengar som helst som bara slogs i backen medan vi svischade förbi.

Resan gick förhållandevis bra och snabbt trots åksjuka barn som oftast börjar gnälla över illamående redan innan man lämnat parkeringen.

 

Så nya förhållningsregler… Inga bankomatkort får användas för det går att spåras. Nya konton måste öppnas och de gamla får inte användas. Allt går att spåra. Inget hit och inget dit. Inte det och inte det. Inga sociala medier… Ingen blogg… Inget skriva och ingenstans för mig att få utlopp och lufta allt som händer. Inget utomhus utan bara stanna inne. Dörrar och fönster larmade och vi sitter i fängelset som Tobbe och C.T borde sitta i…… Hur kan det vara rätt? Hur kan det vara rätt att Kevin inte ska kunna gå ut och cykla? Att Maxen inte får gå ut och leka på lekplatsen? Att tjejerna nekas allt? Att de inte får gå i skolan? Hur kan det vara rätt någonstans att vi ska straffas för att samhället i form av lag och någon jävla fucking ordning inte fixar sin bit? Så de är ute på gatorna och fortsätter jaga oss, supa, och kunna leva sina liv? Hur fan kan det vara rätt?

 

Det är inte bara idag vi behöver gömma oss. Det tar heller inte slut imorgon. Inte i övermorgon eller nästa vecka. Det är inte över om en månad eller ens om ett år. Detta kommer aldrig sluta och vi kommer att få lägga allt bakom oss och börja nya liv. Liv som inte är våra men som vi får försöka anpassa oss till. Så i skrivande stund så vet jag inte om detta blir upplagt eller om det bara hamnar i högen av utkast. Kanske går det att lösa just den logistikbiten? Vi får se, kanske går det att lösa genom att någon annan får lägga upp mina inlägg.

 

Dagarna går långsamt just nu och det händer inte så mycket. Vi känner oss satta i ett pausläge där vi bara trampar vatten utan att komma någonstans. Frustrerande minst sagt. Landa, säger dom. Ta det lugnt, får vi höra. Det kommer, säger andra. Men NEJ!! Vi vill inte landa, ta det lugnt eller vänta på något som aldrig verkar komma. Vi vill leva NU! Vi behöver leva NU! Vi går på vana och gammal rutin men ändå utan att leva. Kontakterna med omvärlden är få och korta. Känner oss som om vi lever i en liten bubbla för oss själva. Som om världen där ute inte längre är vår värld.

 

Socmöte igår. De gick igenom förhållningsregler, arbetsplan och uppdraget för skyddsboende. Och så kom hotet igen. Stanna och lyd annars tar vi dina barn. Jag har väl aldrig ens antytt att jag skulle göra något annat, så hoten känns fett överflödiga. Och varje gång jag påpekar det så får jag höra att det bara är dom som är formella. Hmm formella… My ass..!

Påpekade att jag anser att skolgången för barnen behöver prioriteras. Dom behöver skola NU! För varje dag som går så är det ytterligare en sida i deras skolböcker som inte blir gjorda. För varje dag som går så kommer dom efter. Men jag kände inte att jag fick så mycket gensvar i den frågan. Så nu har jag suttit och letat runt på nätet och hittat lite skoluppgifter åt fragglarna. Något måste de ju göra, inte bara för att de självklart ska lära sig en hel massa nytt utan även för att inte glömma det de redan kan. Det vet man ju själv också att om man inte använder det man kan så glömmer man ju…

 

Alla sjukbesök som behövs för Maxen är plötsligt inte så viktiga. Eller? För mig känns det riktigt viktiga och dessutom på gränsen till akuta snart. När vi landade i Sverige så var det vår och dags för kontroller men eftersom vi nyss kommit och det tog sin tid att få alla remisser så fick han vänta. På de mesta fick han dessutom vänta till hösten eftersom sommaren och semestrar kom och satte sina krokben. Nu ska han behöva vänta igen eller? När är det hans tur då? För det är ju kontroller som verkligen behöver göras! Men inget prioriteras utan det känns som att alla tycker att allt kan vänta. Alla utom vi själva då vill säga. Och sedan är frågan… Vad är det vi väntar på? Bättre tider? Jo men visst, när ska det bli bättre tider då? Just nu ser det rätt mörkt ut på den fronten. 

Jag tänker inte vara snäll och dö i tysthet. Jag tänker se till att allt finns därute så att även om jag är död så finns det så det räcker och blir över för ett allmänt åtal! Så ha ihjäl mig kommer inte att hjälpa!! Mitt inspelade vittnesmål finns redan, likaså barnens. För i helvete heller att vi tänker dö tyst och stilla för att svin ska få leva fritt på vår bekostnaden av vår frihet! 

 

 

För varje dag som solen går ner så har vi överlevt ytterligare en dag. Men kan det verkligen kallas liv? 

Anonym

Jag saknar er jättemycket

Svar: Tack anonym... ❤️
Linda Hedman

Svea

Men vilken mardröm ni lever i. Styrkekramar till er alla.

Svar: Ja nu är det jobbigt! Fruktansvärt faktiskt!! Tack <3
Linda Hedman

Åsa

Men herregud... så kan ni ju inte ha det!!! Denna sjuka värld... ett tips är att du kan få tag i en läroplan för skolan, LGR11 heter den. Där kan du se vad som ingår i skolan och vad barnen behöver lära sig, så har du lite koll iaf. Hoppas verkligen att ni hittar en form av LIV som funkar för er! Styrkekramar!!

<3<3<3// Oxå Anonym

Svar: Ja man kan ju lugnt säga att verkligheten överträffar fiktionen. Jag blir lite smått mållös när jag försöker överblicka situationen. Men tids nog ska väl vi oxå hitta ett ställe som vi kan kalla hem igen. Där vi kan känna trygghet och där vi kan börja laga oss och varandra och bygga upp ett liv igen. Liv.. Ett ord som man så lätt slänger med men när man står utan vardag, utan liv så betyder detta lilla ord så oändligt mycket mer än man trott varit möjligt.
Tusen tack för tipset om skolplanen ❤️
Och tusen tack för varma ord och omtanke ❤️
Linda Hedman

Elsa Svanvik

Helvete oxå!!!! Jag misstänkte detta då jag inte kunnat få tag på er!
Nova längtar efter Simone o ville leka. Hälsa henne det med stora kramar från oss!!! O såklart till kevin, Didia o Max oxå!!

Tömning av lägenheten pågår.
Vi finns! Bara att höra av dig när du kan! Sms/Fb/messenger/whatsup

Stora stora varma kramar! Önskar jag ku de hjälpa er!
Puss från oss!

Svar: Hör av mig så snart jag kan <3 Simone saknar Nova mer än jag orkar berätta... ständigt tjat haha
Vi saknar er allihop!

Massa pussar och kramar
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress