Vi trivs helt enkelt bäst tillsammans hur trötta vi än kan vara på varann ibland
 

Varje vecka så har jag möte med soc och personal från skyddsboendet. Vi går igenom vad som hänt, vad som kommer att hända och lite allt möjligt runt omkring. Soc startade ju en utredning för rätt så länge sen nu. Jag är så van vid dessa jävla utredningar och med tanke på allt som har hänt så hade jag helt otroligt lyckats glömma bort den lite tillfälligt. Men det senaste mötet påminde mig… Soc informerade mig om att utredningen avslutas utan vidare insats. De är nöjda med min föräldraförmåga sa de. De är nöjda med hur jag valde att lämna T pga. hans alkoholmissbruk och hur jag skyddar barnen från fortsatt våld och hot. De är nöjda med hur jag tar hand om mina fragglar och att de anser att jag är den bäst lämpade att ta hand om dem.

Trots att jag inte funderat så mycket i dom banorna och som sagt hade lyckats förtränga utredningen mitt upp i allt annat så föll en sten från mitt hjärta. Ord som att jag är den mest lämpade parten… Avslutas utan vidare insats… Att jag gör allt för fragglarna… Så jävla skönt det var att höra!

 

 
"Jag behöver ingen mer" sa Måne en dag. När jag bad henne förklara vad hon menade så sa hon att så länge hon har sin familj så har hon allt hon behöver <3
 
 

Samma gäller det jag får höra från boendet här. Visst känner jag mig inlåst med tanke på att vår vardag nu kantas av restriktioner och förbud, visst är frustrationen allt för ofta framme och naggar på mitt tålamod, visst känner jag av gamla instutionsskador som jag ådragit mig under årens lopp som inlåst… Men samtidigt så kan jag väl tycka att det är lite tur i oturen just att vi bor på just ett sånt här skyddat boende. Vi bor ju på ett s.k. högsäkerhetsboende. Vi kunde ha hamnat i en lägenhet vart som i landet där den enda skillnaden mellan en ”vanlig” lägenhet och den är att det heter ”skyddat boende” och man inte står skriven där, där inget eller ett påhittat namn står på dörren. Jag kunde ha hamnat på ett hotell. Jag kunde ha stått helt utan andra människor runt omkring mig som faktiskt kan intyga och gå i god för mig och fragglarna. Nu bor jag förvisso själv med fragglarna men här finns ju ändå personal att tillgå dygnet runt. Det är svårt att förklara utan att avslöja för mycket om boendet i sig som av uppenbara skäl ska skyddas. Men här finns iaf personal dygnet runt och de säger alla samma sak.

Vilken otroligt tajt familj vi är. Att vi utstrålar en slags rå-kärlek som är ovanlig att se! Att jag har en väldigt god föräldraförmåga! Att man med lätthet ser hur trygga fragglarna är med mig! Att jag har stenkoll på fragglarna och allt runt omkring dom! Att jag är stark som orkar och klarar av att möta barnen i deras rädslor och mående över allt som har hänt. Att de ser hur jag gör all för att fragglarna ska ha det så bra som möjligt och att jag verkligen anstränger mig för detta. Att barnens behov går först för mig.  Kommentarerna är många fler och från flera håll.

 

 
Visst bråkar de som hund och katt ibland. Och visst är jag skogstokig på dom emellanåt. Men Simone har helt rätt... Så länge vi har varandra..
 

En del av mig kan bli lite störd när jag får komplimanger för min föräldraförmåga. Kanske för att jag själv anser mig kompetent? Kanske för att jag inte är van vid komplimanger för detta, utan är mer van vid att mötas av misstänksamhet och avighet? Kanske för att jag anser att i stort sett allt jag gör och känner för fragglarna är det mest naturliga i världen och att det bara är så det ska vara helt enkelt? Kanske för att allt annat är otänkbart i mina ögon? Kanske för att jag helt enkelt tycker att det är så självklara saker att man inte ska behöva komplimanger för det? Kanske för att jag är så van vid att bli hackad på att jag har svårt att ta till mig när någon ger mig en komplimang?

Men så samtidigt… Fan så tacksam jag ändå är för just dessa kommentarer och observationer som personalen ändå gör. Dels så lyfter de ju faktiskt. Vem vill inte bli sedd för det man gör liksom? Sedd i och för nuet och inte dömas på gamla meriter som jag allt för ofta gör. Men också för att de visar att de ser oss för de vi faktiskt är och gör och inte bara går efter förutfattade meningar och gamla meriter!

Men för mig är det självklart! För mig är det självklart att för som för några år sen när vi gjorde ett kortare gästspel uppe i Sala gå upp klockan 06.00 en söndagsmorgon eftersom Simone hade påmint mig sent kvällen innan om att det var kalas på söndagen och att hon inte hade någon present… Det spelade inte mig någon större roll att det var 1-1,5 mil till närmaste affär och att jag behövde gå hela vägen i bitande vinterkyla. För mig är det självklart att jag knatar iväg för att lösa problemet. För mina fragglar likaså. De vet och litar på att om det finns en gnutta till möjlighet att genomföra så kommer mamma att fixa det. De vet att jag går till helvetet och tillbaka sjutton gånger om och dessutom med ett leende på läpparna eftersom jag gör det just för dom. Detta vet dom! Detta litar de blint på! Detta ska de kunna lita på för resten av sina liv!

 
Maxen när han tror han hamnat i himmelriket haha
 

För när det kommer till fragglarna så har jag inga gränser! När det kommer till fragglarna så är jag villig att göra allt och vad som helst. Jag skulle döda och dö vilken dag i veckan som helst för dom! Så vad gör väl det om jag får gå några mil? Och de vet att jag med lätthet gör detta och mer. Det är vad jag är till för ända sedan de föddes. Att göra allt jag kan för dom och försöka med ännu mer och jag tycker att det är självklart.

Att socialtjänsten dessutom får ta del av personalens observationer (och mer eller mindre får samma inblick och översyn som om vi bodde på ett utredningshem just nu) är heller inte fel med tanke på allt som väntar med skilsmässa och vårdnadstvist är absolut inte fel.

När man utreds stup i kvarten och ständigt ifrågasätts så är det faktiskt skönt ibland när de får så pass mycket insyn i vårt liv och vår relation att de ser allt och då inte bara backar utan de dessutom berömmer.

 

 
Går till helvetet och tillbaka sjutton gånger om dagen med ett leende om det betyder att fragglarna på något vis skulle ha någon fördel av det!
Anonym

Jag beundrar din enorma styrka, ditt mod, din jävlaranamma och din helt fantastiska kärlek till dina barn.
Du är som jag önskar att alla föräldrar vore. Stor stor kram till er och jag önskar er allt gott, ro, och att ni snart får det liv ni förtjänar.

Svar: Tack ❤️❤️❤️ Så snälla och varma ord att jag blir mållös ❤️❤️❤️ Tack!!!
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress