Vilken månad detta har varit! Underbar och fantastisk tack vare underbara fragglar och Mannen med stort M. Men samtidigt den värsta på väldigt länge. Rent ekonomiskt har den ju faktiskt varit rena katastrofen. Nu är det äntligen över och vi kan lätta lite på den snara som har strypt oss de senaste veckorna. Jag skrev innan om att mitt kort blivit kopierat och använt till att köpa flygbiljetter. Efter en hel drös med samtal med poliser som inte har tid med ekobrott så att få skott på dom jävlarna är inte det lättaste, och ytterligare en hel drös med samtal och besök på banken så har jag nu fått vad jag hoppas är ett datum för när pengarna trillar tillbaka in på mitt konto. OM YTTERLIGARE FEM VECKOR!!! Helvetes jävla skit på ren svenska! Hur fan överlever man med en drös fragglar utan pengar? Jag rasade ner i den handlingsförlamning och utmattning som dominerade min vardag rätt ordentligt innan någon påminde mig om att stanna upp och andas. Men nu har jag fått tillbaka andan igen. Ingen mer handlingsförlamning. Men det är med ett smått illamående som jag ser tillbaka på den senaste tiden. C ringde dagen då jag först upptäckte att kontot var tömt. Kokade som en perkolator på tjack och C räddade mitt förstånd med lite välkomna cigarettpengar så jag kunde få ro att sätta mig ner och tänka igenom skiten och hur jag skulle lösa eländet. En av mina äldsta vänner skickade över en peng och självklart bästa och pålitliga morfar var den som fick skeppet att flyta resterande tid. Men så kom gårdagen. Jag hade haft ont i magen hela natten för hur tomt det var i kyl och frys. Va fan skulle jag ta mig till dessa sista dagar?! Men så satt jag i ett samtal och pengar kom på tal. Personen ifråga lever själv på gränsen så det var aldrig en fråga om pengar utan snarare tacksamhet över ett ställe att spy ur sig galla och oro. Just denna dagen dock så kunde personen dra en kanin ur hatten och vips så satt där en liiten överlevnadspeng på mitt konto. Sen var det dags för mig att dra iväg med pojkarna eftersom Kevin hade en tid hos ögonläkaren. Självklart dog mobilen på vägen till sjukhuset så stressen va på topp. Jag visste att Simone skulle ringa tusen gånger som hon alltid gör och bombardera mig med sms. Allt detta skulle dessutom eskalera allteftersom tiden gick och jag inte svarade. Så Simone roade sig med att ringa andra mellan varven. Blev nog trist att telefonterra comviq kärringen som säger att jag inte är anträffbar just nu. På vägen hem så stannade vi till vid bankomaten och ser att det är för mycket pengar på kontot. För mycket helt plötsligt? Men vafan e de för fel på min jävla bank nu då funderar jag över medan jag stressar genom hemköp för att skynda mig hem till Simone och även till min laddare så att jag kan logga in och kolla mitt konto för nu stämde ingenting för mig. Kom hem och möttes av en skamsen Simone som snabbt "erkänner" att hon ätit upp Maxens ägg som självklart var det sista. Men det fanns inget som hon kunde fixa att äta då hon är begränsad till mackor, flingor och liknande och allt detta var slut och man skulle behöva ställa sig och vara lite uppfinningsrik och tillaga något. Så vad hade Simone gjort? Jo, hon hade ju som sagt ringt till andra mellan telefonterrorn till min döda mobil. Och av döma av smsen som jag såg när mobilen gick igång så har det låtit på henne som om hon höll på att bokstavligt höll på att svälta ihjäl och att döden nu var nära… typ… eller något åt det hållet. Illa är det men svälter gör vi inte riktigt än även om det började kännas hett om mina öron där ett tag. Så vad gör jag? Jo, jag exploderade efter att ha stressat sönder både psykiskt och fysiskt och skällde ut henne. Jag ville bara dö av skam och sjunka ner genom jorden. För det var ju inte "bara" morfar som hon pratat med… det var även andra som jag så gärna vill visa mina bästa sidor för men som jag alltid lyckas klanta till det med. Jag vill så gärna att just detta paret ska tycka bra om mig. Varför vet jag inte riktigt. Det är Simones farmor och farfar. De är de mest fantastiska farföräldrar! Och de har redan hjälpt mig genom att stå för Simones resor fram och tillbaka i påskas. För att inte tala om alla andra gånger när de skickar ett "litet bidrag" som hon ofta kallar det. De är genuint och uppriktigt intresserade av hela familjen och vårt välmående. Och de har funnits för Simone sen första dagen hon träffade dom. Vilket betyder allt! Men jag skulle ju allra helst se att de inte drog en lång suck när de tänker på oss/mig. I vilket fall så drabbade insikten mig först efter att Simone hade somnat för kvällen. Hatar att bli slagen av insikten ibland. Den kan göra riktigt ont och brukar ofta få in riktiga fullträffar… Så även denna gång…
Här satt Simone helt ensam hemma efter skolan. Tyvärr är Simone ingen hundmänniska och även om hon älskar Joppan så är det ingen som hon skulle ty sig till vid behov. Synd. Men i vilket fall så satt hon ensam hemma och hungrig efter skolan. Trots att jag inte direkt har förklarat i klartext om hur jävla precist allt skulle gå ihop och hur orolig jag varit för att det inte skulle göra det så har ju alla fragglar märkt av månadens indragningar och mitt stressande inuti och de vet alltid mer än vad man tror de smarta små varelserna. Så eftersom min mobil dog innan hon slutade skolan så kunde jag inte nå henne och säga att om hon kunde vänta en stund så ska jag till sjukhuset, affären och sedan är jag hemma så blev lilla fina Måne som bara ville väl lite för hjälpsam och tänkte att hon skulle underlätta för mig. Hon skulle göra mig glad. Samtidigt gjorde hon det trots att hon visste att det skulle få mig att explodera och var ändå villig att ta det. Det gör hon inte gärna eller allt för ofta. Så när jag satt där och åkte på pisk av insikten så konstaterade jag att hon gjorde inget fel. Även om jag inte gillar det så var hennes hjärta och uppsåt gott. Hon ville underlätta för mig och göra mig glad och samtidigt försäkra sig om att det verkligen skulle hålla tills nästa utbetalning. Och hon gjorde det trots att hon visste att hon inte skulle få något tack utan snarare skäll. Insikten fick mig att anstränga mig lite extra vid frukosten och snällt be om ursäkt för min reaktion under gårkvällen. Inte ok! Självklart var jag redan förlåten. Det är min fraggelsnörpa det. Ett hjärta av guld

(null)

Älskade lilla fraggelsnörpa ❤️

 
Jag hoppas att det förblir ett gnistrande hjärta av guld och inte täcks över av tonårsskit om några år. För en sån har jag redan och jag är gärna utan den biten. Min spottkobra, - eller nej, min hormonfraggel menade jag ju såklart… Den där varelsen som brukade va min fina fraggel, som jag så ofta stoltserad med, hon som även var min vän…. Hon har blivit utbytt till en hormonstinn spottkobra och är inte något jag gärna går i närkamp med även om jag gör om jag måste. Trodde den stunden var kommen igår. Men det klarade sig med blotta förskräckelsen och allt tålamod jag bara kunde uppbringa när hon trodde sig kunna gå genom mig för att gå ut när det mer eller mindre är dags för henne att börja borsta tänderna… Åh, måtte nästa spottkobra ha mindre spott säger jag bara! För att leva med mer än en sån här i huset de vette fan om jag överlever asså.  

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress