Besviken som fan just nu. På mig själv. På folk som inte ställer upp. På hela jävla skiten till liv som aldrig blir som jag vill och planerar. Men allra mest på mig själv. Jag skulle ha åkt iväg i helgen. En hel helg bara för mig. En medlemsträff på ett nyöppnat hotell… En hel helg utan fragglar och allt som kommer med att ha 4 fragglar helt själv på heltid när man samtidigt har en massa annat som tar ens tid, energi och uppmärksamhet och försöker bli fri från sin cancer och på något sätt försöker bygga upp ett nytt liv och tillvaro… Att sova ensam utan fragglar i sängen som alltid ska slåss, sparkas och skallas i sömnen. Att bli bjuden på mat och underhållning. Workshops och intressanta människor. VUXNA MÄNNISKOR..! Inga blöjor, inga olyckor. En egoisthelg med fluffigt hotelltäcke. Gnäll, pip och tjafs skulle vara förträngt och utestängt. Mobilen skulle sättas på flygplansläge och jag skulle inta spa avdelningen… 


(null)

Utflykt med en trött och sliten mamma samt en väldigt långhårig pojk med taskig mössfrisyr 


Men istället så insåg jag efter att ha pratat med en av de två som skulle vara fraggelvakter tillsammans, att han totalt glömt bort sitt löfte och vilken helg det är nu. Han hade bundit upp sig på annat. Som var viktigt för honom. När jag nämnde helgen så vart han klämd. Så jag backade. Istället för att stå på mig och hålla honom till sitt löfte eftersom detta faktiskt är viktigt för mig så lät jag honom tro att det inte var någon fara och att jag skulle lösa det på annat vis. Men vi visste båda att det var lögn och att mitt enda alternativ skulle vara att avboka. För jag har liksom inte tillgång till fraggelvakt hur som helst. Detta var ju en på miljonen från första början att jag lyckades lösa det. Så när jag några dagar senare pratade med fraggelvakt nummer två och han inte nämnde den kommande helgen så valde jag att inte göra det heller. Han ställer alltid upp till 370 % men han klarar inte alla 4 fragglar samtidigt så det kändes meningslöst att ens säga något. Han skulle knyta knut på sig själv om han trodde att det skulle underlätta min tillvaro. Älskade morfar!! Utan dig hade jag drunknat för länge sen!! 

Besvikelsen på mig själv är enorm just nu. Varför gör jag så? Varför låter jag alltid andras gå före mitt? Någon gång ibland så måste det väl vara min tur eller? Men jag viker mig. Varje gång. Vill inte att det ska komma till att jag och mitt blir medvetet bortvalt av den andre så jag gör det själv..? Till vilken nytta? Jo visst kan jag väl förstå till vilken nytta på så vis att det är för att skydda mig själv för på så vis blir jag inte bortvald och därmed inte sårad. Och detta pga. alla gånger som det hänt innan... Men om jag nu är medveten om det. Och jag blir ju ändå sårad, bara utav mig själv istället vilket borde vara värre. 

Nä, jag tror att det är dags att börja inse mitt eget värde och ställa högre krav på mig själv om hur jag ska kunna kräva att jag behandlas och bemöts av människor. För att förringa sig själv är inte hur jag vill vara. Jag är inte mindre viktig. Det jag har att göra är inte mindre viktigt. Mitt arbete är inte mindre viktigt. Ändå inte bara tillåter jag vissa människor i min omgivning att tänka på mig så utan jag dessutom främjar och underlättar det??? 

Hur kommer det sig att insikt inte per automatik leder till förändring? Va enkelt det hade varit då. För insikt har jag. Nu ska jag bara se om jag har modet att förändra och våga stå för mitt eget värde. Lättare sagt än gjort…  
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress