Inte svårt att hitta stunder att njuta av livet när solen skiner såhär... Joppan njuter av värmen och jag likaså. Bävar inför höst och vinter med alla sjukdomar för Maxen. Vill inte alls ha kyla!!
 
 

Tiden går för fort! Jag hinner ju inte med någonting. Dagarna avlöser varandra fortare än vad jag hinner vända blad i kalendern...

Vi måste flytta! MÅSTE! Kan liksom inte stanna här. Olämpligt i allra högsta grad. Förstår fortfarande inte hur socialtjänsten tänkte när de flyttade oss hit. Sen ett tag tillbaka så har jag haft klartecken att vi kan flytta och gå vidare med våra liv. Men hur lätt är det när bostadsmarknaden ser ut som den gör?

Tröttsamt. Nu är gängen häromkring ute efter Kevin och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har varit ute och hotat med allt möjligt om de inte lämnar min fraggel ifred. Nu får han inte gå ut utan mig men det funkar ju inte heller i längden. Jävla skit. Jag kan ju se vad de ser och han skulle passa perfekt för ändamålet. Han är liten, snabb och smidig. Men över min döda kropp att någon av mina fragglar springer ärenden åt gatupatrask!!! Tack snälla socialtjänsten för att ni placerade oss i ett av Sveriges största getton där 8-åriga fragglar är eftertraktade för att springa med små paket i knarkträsk. Kokar av ilska bara jag tänker på det. Snart börjar skolan och jag kan inte längre hålla koll 24/7. Måste flytta! Måste ha nya skolor! Måste ha en annan värld där mina fragglar kan gå ut på gården utan kanyler i sandlådan, utan att deras jämnåriga redan varit springfragglar/småsäjlare de senaste åren… Jag blir knäpp. Jag ser farorna överallt och mina små är så totalt utsatta.

Jag har kämpat hårt för att hitta något innan skolan börjar men det börjar ju helt klart kännas rätt tröstlöst. Har några hus kvar som jag ska titta på. Men hur ska jag få hop det? Hur ska jag lyckas rent praktiskt vette fan asså. Jag ska på visning sön, mån och onsdag. Funkar inte. Måste knö ihop tiderna på något sätt. Att husen ligger 50 mil härifrån gör inte logistiken lättare direkt. Funderade först om jag skulle försöka mig på att skaffa fraggelvakt och åka upp själv. Men hur ljuvligt och välbehövligt det än hade varit med ytterligare en liten paus, så känns det som ett alltför stort och näst intill omöjligt projekt att få till någon som har lust att hoppa in i mitt ställe för några dagar… Så det lutar mot att det blir till att packa de stora väskorna och hoppa på tåget med alla fragglarna på släp. Fragglarna gillar ju hotell så varför inte. Förutom att jag inte riktigt vet hur jag ska orka. Stressar livet ur mig känns det som. Jag som inte ska stressa…

 

 

Försöker njuta av solen, av värmen och det lilla som är kvar av sommaren. Försöker ta till vara på de små stunderna. Försöker uppskatta och njuta av vardagslycka. Men oftast händer något som ska sabba. Men de e som de e och jag är rätt van vid att ha stans jävla otur så när rutan pajar och man plötsligt står med rutan helt nere på bilen kl 17.50 och man helst inte ställer bilen så i det mindre trevliga område som vi blev placerade i… Ja då får man helt enkelt bara inse att man har 10 minuter på sig att hitta en verkstad som är villiga att fixa det innan de stänger… Eller så hittar man ett tryckeri med världens bästa gäng som fixade allt snabbt och lätt (eller kanske inte så jättelätt haha). Men nu är rutan på plats och med is i magen så parkeras den nu åter i gettot.

 

 

 

Gick till dagis för några dagar sen för att lämna Maxen. Jävla skitdagis! Jävla skitpersonal! Vilken skit att semestern är slut och det är ordinarie dagis som gäller för Maxen har haft det jättebra på sin sommaravdelning trots att de bytt ”resurs” 3 gånger under 4 veckor… Men men, i vilket fall så va jag där för att lämna honom och fick stanna kvar en stund eftersom den nya (!) ”resursen” (snarare outbildad fraggelvakt) inte hade kommit och sen en stund för att vara med eftersom hon var ny. Sen skulle jag gå hem. Men jag kom inte riktigt hem. Jag minns att jag gick från dagis. Minns att jag upplevde solen som extremt jobbig. Ljuset skar in genom mina ögon och exploderade någonstans i mitt huvud. Men sen är allt bara som en smet av osammanhängande minnesbilder. Nästa tydliga minne jag har så pratar en läkare med mig och det är inte längre samma dag. Mitt minne är fortfarande väldigt påverkat och jag måste vara riktigt noga med allt för att det ska funka för mig. Hjärnblödning. Sånt som drabbar andra. Sånt som läkaren hotar med när man stressar för mycket. Sånt som inte jag får. Eller jo, de fick jag visst. Min balans är påverkad. Jag som jobbat så hårt för att träna upp ansiktsmuskulaturen efter min TIA för några år sen. Nu är det bara att börja om. Fast denna gång blev det värre. Denna gång är det även andra delar av kroppen som är påverkade. Men jag knatar på. Eller haltar på. För jag hinner inte stanna upp. Om jag stannar upp så går min värld under och jag hittar inget annat alternativ än att bara halta vidare framåt så fort jag kan i hopp om att finna ett ställe att få stanna kvar på. Ett ställe där vi kan pusta ut och växa oss starka igen. 

 

 
 

Så att åka iväg med allihop på släp just nu känns nästan som ett projekt som kommer att bli spiken i min kista haha nä, men skämt åsido så vette fan om jag klarar det just nu. Men det märker jag väl.

Jag har verkligen inte tid att vara svag och kass just nu. Läkaren och jag rök ihop ordentligt. Blir så trött när folk tror att jag bara kan lägga mig ner och vara sjuk och skita i allt. Dumjävel!! Tror du inte att jag skulle vilja dra täcket över huvudet när jag är dålig? Men jag kan inte. För det är bara jag. Det finns bara jag. För mina fragglar så existerar ingen annan. Inte vad det gäller detta iaf. Inte när det kommer till vem som tar hand om dom. Kommer inte jag hem så kommer ingen hem… Och dom kan liksom inte riktigt klara sig med ingen… Så nej, jag kan inte. Jag måste hem. Jag måste. Men så snart jag bara har hittat ett hus dit vi kan flytta och då helst innan skolan börjar om 1 ½ vecka. Och så ska jag bara packa färdigt, fixa en flyttfirma som tar uppdraget med så kort varsel vilket brukar lösa sig om man bara betalar tillräckligt, och sedan likadant med en städfirma för flyttstädningen och sedan.. sedan.. så ska jag bara ställa Maxen i ny dagiskö, få in fragglarna i skolan, ordna med fritids, fixa alla deras fritidsaktiviteter och få allt att funka på en basnivå och då jävlar så ska jag.. eeh jag vet inte. Sätta mig ner? Pusta ut och ta det lugnt? Typ så är planen. Fast mer realistiskt är att jag hittar inget innan skolan och vi blir kvar och jag springer livet ur mig för att leta hus och vakta mina fragglar som försvinner ur min kontroll så fort jag släpper dom utanför dörren trots att det bara är till skolan, varvat med alla de gånger som Didja ska lösas ut från polisen… Äh, va fan skjut mig nu istället och få det överstökat för fan

Nope, här blir inget gjort när jag sitter och skriver… Dags att fortsätta storstädningen, måste skynda mig lite för jag ska snart iväg in till stan med fragglarna för att köpa skor innan jag ska hämta Maxen och dessutom så har jag ju ett par viktiga samtal jag bara måste få undanstökade men dom kan jag ta på vägen in till stan… Men nejdå, ingen stress…

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress