Jag har lite svårt för det där med djurparker och cirkus och andra ställen där djuren oftast inte har det så bra. Men jag minns att jag som barn (innan jag insåg hur djuren faktiskt hade det) älskade allt sånt. Samma är det med mina fragglar. Måne är lite inne på samma spår som mig men de andra är för små och har svårt att tänka så. Så när vi hade en eftermiddag över häromdagen så bar det av mot Palmitos park. Helt underbar natur! Ett stort plus är att det är enkelt att ta sig fram överallt med barnvagn. Ett stort minus är att de liksom alla andra parker tar hutlösa priser för allting för att inte tala om maten. Så ett gott råd för den som ska dit är att åka mätta och gärna ha en picknick korg med sig istället (finns ställe för just picknick där inne vilket jag hade önskat att jag hade vetat innan…).

 

 
Jag kan ju inte påstå att kängrun ser ut att må så där väldans bra.... 

Precis som på de flesta andra ställen så såg väl inte djuren ut att må så bra vilket krossade ens hjärta. Små stackars apor som satt helt uppgivna i ett hörn i sina små burar. Maxen däremot såg inget sådant utan var helt saligt lycklig över alla djuren han fick se. Både Måne och Kevin tyckte fågelshowen var häftig även om Måne var uppmärksam nog att se att tränaren hade en lång pinne som han skrämde fåglarna till lydnad med.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

Naturen är helt underbart vacker och svår att beskriva med ord. Inte gör några foton det hela någon rättvisa heller men här är ett gott försök.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Alla dessa otroliga färger 😍

Till Kevins stora lycka så blev han utvald att delta i delfinshowen och han svävade på små moln hela dagen därefter. Självklart var jag överlycklig för hans skull och otroligt stolt över hans insats i showen. Men samtidigt så brände tårarna bakom ögonlocken. Didja hade älskat detta. Didja som önskat att få bada med delfiner hela sitt liv men det aldrig blivit av. Didja som är 500 mil bort, inlåst. Didja som inte är här med oss där hon ska vara. Helvete, mitt hat mot skräcktjänsten växer för var dag som går förlorad.

 

 
 
 
 
 
 

 

Utvärderingen för Palmitos park blev i slutändan till det positiva. Trevlig och hjälpsam personal (bortsett från apan vid ingången som skulle ha extra betalt för alla möjliga saker och dessutom var otrevlig). Lätt att ta sig fram till de olika sevärdheterna med barnvagn/rullstol. Likaså till toaletter och skötrum. Helt ok öppettider och inte för mycket folk så man slipper trängas och köa till allt. Finns gott om skugga tack vare alla växter och träd.

 

 

Lite väl dyrt är väl en sak som drar ner lite. Har man som jag en skock med fragglar så springer slutsumman snabbt iväg. Men vi åkte hem trötta, nöjda och med fragglar som redan planerar nästa besök och då speciellt hos delfinerna. På tal om delfiner så lärde jag mig en sak. Delfiner lever i iskallt vatten. Fyttifan i helvete att inte mina fötter trillade av när jag skulle hålla i Maxen som helst ville hoppa upp och rida på delfinen. Har väl aldrig funderat så mycket över det men insåg när jag förvånat klev i det kalla vattnet att jag trott att de lever i varmt vatten. En av personalen skrattade lite åt min förvåning och berättade att de flesta faktiskt tror det. Men när jag tänkte efter så är det väl klart att de lever i kallt vatten. Så långt ut och dessutom djupt så är ju havet kallt oavsett i vilken världsdel det är. Men ja, nu vet jag ju det iaf… Delfiner lever i askallt vatten haha  Fragglarna vill tillbaka bara för att bada med delfinerna och de samlar nu pengar för fullt till detta. 90 euro för 30 minuter kostar det och då ingår även ett foto från badstunden.

 

 
 

Själv ringde jag upp Didja och berättade vad vi hade gjort och lovade henne den längsta badstunden ever med delfiner den dagen hon kan komma hem igen. Skuldkänslorna inom  mig är enorma och de växer sig bara större för varje sak vi gör utan henne. Växer för varje glass hennes syskon får. Växer för varje gång jag kommer på mig själv med att njuta av solen och värmen. Växer för varje gång jag njuter av tillvaron. Älskade fraggel! Du och dina syskon är mitt allt. 

Agnetha

Så mycket vackra bilder!!!

Svar: Tack! Ja men visst är det. Men foton kan aldrig göra naturen rättvisa tyvärr. Önskar så att man vore någon slags proffsfotograf så att man hade kunnat haft en chans att förmedla känslan som finns i naturen... Men men, vi får hålla till godo :)
Linda

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress