Den senaste tiden har det blivit många inlägg om saker som har varit jobbiga att skriva om. Läskigt som fan faktiskt men samtidigt befriande. Som att släppa ut luften ur en ballong som är så spänd att den håller på att spricka. Men läskigt som sagt. Så idag nöjer jag mig med att hålla mig till vardagliga ting. Som att säga att Tjoohoo nu är sportlovet äntligen över och vi ska bara överleva helgen också haha Ja, jag älskar mina fragglar men mot slutet av loven så är det slut på allt vad tålamod och pedagogik heter.

 

Men det har hänt en del roligt den senaste tiden. Jag gick och funderade en del över det här med att föreläsa och bli inbokad via förmedling vs. föreläsa och fixa med allt själv. Det kändes läskigt och jag kände mig liten när min inre jantelag gjorde sitt bästa för att pressa ner mig i skorna. Men åh vad jag älskar er alla som lyfte up mig igen! Era uppmuntrande ord gav mig vingar starka nog att få mig att börja fila på en ny föreläsning och nästa vecka tänkte jag kolla lite på olika lokaler som skulle kunna passa. Inom en vecka eller två räknar jag med att kunna tillkännage plats och tid.

 

Idag tog mitt hjärta ytterligare ett glädjeskutt. Jag är nu en del av två av InoS (Influencers of Sweden) arbetsgrupp för mångfald och jämställdhet samt medlemsvård. Det ska bli riktigt roligt och jag ser med spänning fram emot arbetet. Att jobba med och för något som jag tror på och känner starkt för! För ingen annan anledning än att det får mig att må bra..! Coolt, det är nog ett tiotal år sedan jag gjorde något bara för att jag ska må bra så detta ser jag fram emot. Att det dessutom är ideellt och på frivillig basis och något utanför ordinarie liv och arbete så lägger man dessutom den tid och ork som passar en själv. En strålande början tycker jag!  

 

Som att inte det är nog så har jag idag varit och firat detta med att boka in en tid hos frissan på onsdag. Dags för att lyda ett gott råd och stanna upp och bara andas. Jag är lite osäker på hur man gör det. Har liksom aldrig gjort det innan. Men ett första steg är att bry mig om mig själv en aning lite då och då. Att stänga av mobilen och bara vara ibland.

 

Ett andra steg har varit att sätta mig och skriva ner en lista på alla måsten, alla behöver och alla vill. Nu ska de betas av en i taget, utan stress och press. Och skulle någon tycka att jag tar för lång tid på mig så är det deras problem för denna gången så ska jag för en gångs skull arbeta för mig själv och för mitt eget mående. Jag tänker unna mig nöjen och skratt och avkoppling på ett sätt som är helt nytt för mig. Jag som är van att leva för och genom mina fragglar… Nu tänker jag även leva för mig..! Kanske är det där jag har gjort fel under alla år?

 

Så idag har jag påbörjat att bocka av de punkter på min lista som var avsedda för fredagen!! Det kanske låter som en piss i Mississippi för er men för mig som inte har lyckats bocka av någonting på flera månader så är det stort. Jag har klarat av alla fredagens måsten, några av behöver-listan och mot kvällen så bockar jag av vill- listan. Känner mig stärkt av att lyckas. Känner mig långt ifrån oövervinnerlig men känner att det är där jag kommer att hamna om jag håller fast vid att jobba och leva inte bara för andra utan även för mig själv!  

 

 
Detta skulle ju självklart firas med lite bakning tyckte fragglarna som genast ställde sig i köket haha de tar verkligen varje chans. Men varför inte? Fredag och grått och trist ute så en kaka kanske kan liva upp humöret hos de små liven.

Känslan när man blir kontaktad av en person som suttit i publiken under en av mina föreläsningar bara för att de älskade ens sätt att prata och vill höra mer… WOW hur mallig vart inte jag efter det samtalet då? Nu ska jag inte gå händelserna i förväg och försöka att inte avslöja allt för mycket men denna personen representerade en större grupp och skulle vilja ha mig till en föreläsning. Oj!

Dessutom var villkoren bättre än vad jag som nybörjare är van vid. Tillgång till ett visst antal biljetter, ett bra arvode och helt fria tyglar om vad jag vill prata om. Det enda var att det skulle handla om att resa sig upp efter att man har slagits till backen. Om att gå vidare i livet oavsett vad.

Det kändes så stort så bröstet höll på att spricka på mig när vi hade lagt på. Helt otroligt! Så mycket beröm och snälla ord på en och samma gång! Blev nog en sisådär 20 cm längre under vårt samtal på en halv timme. Vi bokade in en tid för en lunch då vi ska gå igenom allt lite mer noggrant. Så spännande och nervöst att jag kedjerökt och springer omkring här hemma utan att veta riktigt vad jag ska ta mig för. Klarar jag detta? Och vad ska jag prata om iså fall? Finns ju en hel del att välja på. Men vad blir bäst? Vad passar bäst? Vad klarar jag bäst? Många tankar blev det nu.  

Allt detta bara för att en person tyckte om mitt sätt att prata och vara på. Ord som karismatisk och stark upprepades flera gånger av den personen i den andra änden.

 

Men hur glad jag än blir och även om arvodet var högre än vad jag är van vid så funderar jag… Skulle jag kunna… Tänk om jag… hmmmm

 

Som det är nu så blir jag inbokad till olika ställen för att föreläsa om något utav de områden som jag har erfarenheter ifrån och jag får en liten peng för besväret om jag har tur. Första gången så föreläste jag för ingenting. Eller jo, de stod för alla kostnader som resa, boende och mat.

Men om jag skulle ordna en föreläsning på egen hand då? Skulle jag klara av att genomföra en sån sak? Skulle någon komma? Skulle de vara villiga att betala för att höra mig? Och vad för slags föreläsning skulle jag hålla om jag själv fick välja helt fritt? Hur hade jag lagt upp det? Och återigen.. vad skulle jag själv VILJA prata om? Vad skulle andra vilja lyssna på? Och vad skulle jag sätta för prislapp på biljetterna?

Tankarna mal på. Som det är nu så stoppar ju någon annan alla pengar i fickan och jag får knappt ens smulorna. Tänk om jag skulle hålla i det själv? Då får jag ju behålla större delen själv och kanske kan jag få vår ekonomi på fötter igen för det här med att vara ensamstående 4-barnsmamma ger ju inga pluspoäng på krediten direkt. Och jag får ju kommentarer och förfrågningar lite då och då från vänner, bekanta och även okända om att de hade velat höra mig. Kanske skulle det kunna funka. Fast då måste jag komma över det här med rädslan över att prata inför människor som jag känner eller ens vet vilka de är. Men om jag skulle klara det då? Skulle det kunna vara något för mig? Vet inte. Kanske…

Vad säger du? Skulle du köpa en biljett för att höra mig? Eller är det jag som blev för uppblåst efter alla lovord som personen i andra ändan i telefon sa idag? Känns som om jag går på moln just nu. 

 

 
Bjuder på en bild från när jag och Maxen var i stan häromsistens. Underbara fraggel 

Det är liksom lite av ett krav att man ska ut och leta efter en ny efter att man har avslutat ett förhållande. Man ska ut på krogen, man ska hänga på sociala medier och om inget annat funkar så finns ju alltid sidor som badoo, happy pancake och tusen andra datingsidor att hänga på.

 

Även jag föll ju för allt detta. För man ska ju upp i sadeln igen och helst direkt. Men varför? Varför ska man ut på marknaden på en gång? Helst dagen efter att förhållandet tagit slut. Man ska gå vidare. Men om man inte vill gå vidare på det sättet då? Om man trivs som det är fastän det kan bli ensamt ibland då? Ska man ändå upp i sadeln då? Jepp, de flesta är på en om att träffa någon ny. Det är tydligen superviktigt. Men varför?

 

Ja som sagt så signade jag liksom många andra upp mig på diverse datingsidor och laddade ner alla tillhörande appar. Jag skrev min presentation och PANG där började jag bombaderas med allt ifrån förslag, matchningar och privata meddelanden. Jag svarade några under den första veckan men om sanningen ska fram så tyckte jag mest att det var jobbigt. Mobilen pep och plingade var och varannan minut dygnet runt. Först kändes det roligt eftersom jag kände mig eftertraktad men allt eftersom dagarna gick så blev plingandet mest bara jobbigt. För jag vill ju inte träffa någon. Jag har ju fullt upp i mitt liv som det är.

 

 
Har inte tid, plats eller ork med att ta in nya människor i vårt liv. Här är ett av de få tillfällen som jag har för mig själv. Klockan är närmare 03.00 och alla sover. Lyssnar på musik i hörlurar för att inte väcka någon men med ett öra utanför så att jag ändå hör om någon skulle vakna. 
 

 

Och mina fragglar behöver inte nya pappor om vartannat. Önskar att alla välmenande vänner kunde sluta att para ihop mig med nya. Jag vill inte. Bränt barn skyr elden heter det och jag är så bränd att jag känner mig som en kolbit.

 

Men samhället är uppbyggt på att man ska vara två. Man måste nästan vara två för att få en stor familj att gå ihop både ekonomiskt och när det kommer till logistiken. När man ska träffa vänner eller gå någonstans så förväntas man att ta med sig sin respektive. Allt i livet verkar vara gjort för en tvåsamhet och de flesta verkar förvänta sig att man ska skaffa en ny helst omgående.

 

Varför? Varför är det inte ok att vara själv? Varför denna press att man ska träffa någon? Om man inte vill då? Jag tror inte på att det finns någon för mig därute. Jag har redan träffat mitt livs stora kärlek och efter det så kan inget annat konkurrera. Känns onödigt. Visst vill jag väl kanske inte spendera resten av livet som singel. Men jag har ingen brådska. Jag letar inte. Men då är man udda enligt många. Jag har ju försökt men det var ju inte riktigt för mig. Roligt en stund men sen vill jag inte mer. Och vad är det då för vits? När jag trivs bättre hemma med mina fragglar så har jag svårt att förstå varför jag ska ut. När jag tycker att det känns fel att ta hem någon för jag vill inte att mina fragglar ska säga saker som ”ah det var en av min mammas killar…” när de blir äldre. Så varför ska man pressas?

 

Jag vet att jag tyckte att T var konstig som flyttade ihop med en kattkärring bara veckor efter vår separation. För mig och fragglarna var det som att säga till oss att vi var utbytta mot en gammal tant och hennes katter. Att de dessutom flyttade ihop och han lät henne ta hand om Maxens hund tyder på att det inte var någon han träffat nyligen utan han har väl haft ett förhållande med henne redan innan vi skildes åt. Äckligt kände jag. Fan, delade jag honom med någon som var lika gammal som min egen mamma?! Hua… Men det är ju så det är många gånger. Många skaffar sig något nytt innan de ens har gjort sig av med det dom har sen innan. Allt för att inte vara ensamma. Men vari ligger felet i att vara själv? Är det för att vissa inte klarar av att stå på egna ben? Eller för att de bara måste leva upp till kravet på tvåsamheten?

 

En annan jag känner var ute på krogen och letade nytt i säkert ett helt år innan hon faktiskt gjorde slag i saken och lämnade det hon redan hade. Varför? Jag frågade henne såklart och fick svaret att hon inte ville vara ensam. Men att vara själv måste väl inte betyda att man är ensam? För min del så kan jag ju säga att jag har känt mig ensammast i världen ibland och då har jag kunnat befinna mig på en fest med gott om vänner på plats eller varit i den eftertraktade tvåsamheten. Visst har jag känt mig ensam även när jag varit själv men det är ju inget som jag går runt och känner för jämnan utan oftast när det förväntas av omgivningen att jag borde vara vi. Är det för att de inte tycker om sig själva? Att de helt enkelt inte vill ha sitt eget sällskap? Duger man inte ens inför sig själv om man är singel eller vad?

 

Jag trivs i mitt eget sällskap. Jag behöver inte någon annan för att duga. Visst ok, jag erkänner… Jag vill inte spendera resten av mitt liv som singel. Visst vill jag också ha någon att dela saker med. Någon att bli gammal med. Men jag har ju redan trott att jag skulle spendera mitt liv med någon. Och så blev det inte så. Så nej, jag står över för nu. Jag tänker inte kyssa varje groda jag ser i hopp om att en av dom ska vara prinsen. Så har du en groda som du vill presentera för mig så skippa det är du gullig. Jag har fullt upp med att vara en mamma till mina 4 fragglar och det räcker så för nu.