Att leva med en ätstörning innebär att jag tänker på mat i stort sett 24/7. Jag äter och svälter om vart annat i perioder och har levt så större delen av mitt liv. Men det spelar ingen roll om jag är inne i en ätperiod eller svältperiod för tankarna på mat finns alltid där. Är jag inne i en av mina ätperioder så tänker jag på vad jag ska äta och hur gott det ska bli. Är jag inne i en svältperiod så tänker jag på vad jag inte har ätit och hur långt mellan varje liten smula som jag stoppar i min mun.

Ja med 4 fragglar så har jag nästan gett upp det där med en ren badrumsspegel men man kan ju se lite i alla fall. Här är det ca 1 vecka mellan de två olika bilderna 

 

Kollar man i min garderob så skulle man kunna tro att den tillhörde en massa olika personer för storlekarna går från 32 till 48. Jag pendlar en hel del skulle man kunna säga…

 

 
Någon vecka efter att jag gått in i en ny svältperiod

 

När saker och ting funkar och går bra. När skolorna funkar och allt är lugnt i tillvaron så går jag upp. Då slappnar jag av på något sätt och jag äter. Men jag har svårt att sluta äta. Hela tiden finns mina tankar i kyl, frys eller skafferiet. Hela tiden finns tankarna på denna måltiden och nästa och nästa… Jag vill äta allt som är gott och bryr mig inte jättemycket om att jag går upp i vikt. Eller jo det gör jag. För under dessa perioder så undviker jag offentliga platser och håller mig helst hemma. Klär mig i mjukiskläder och undviker speglar. Men jag slutar ändå inte att äta. Så jag går upp mer i vikt, isolerar mig ännu mera och äter ännu mera och till slut blir det en slags tröst att äta. För då känner jag mig ensam och utanför, vilket man såklart blir om man barrikerar sig hemma.

När saker strular. När fragglarna mår dåligt, skolor som inte funkar och tillvaron är jobbig att leva i så antar jag att maten är det som jag känner att jag kan ta kontroll över när allt annat är utanför min kontroll. Då kommer självsvälten. Då äter jag så lite att folk misstror mig när jag berättar vad jag ätit de senaste veckorna. Eller snarare inte har ätit. Oftast så äter jag bara någon enstaka tugga först efter att jag har svimmat. Ju sämre jag mår rent fysiskt desto bättre mår jag psykiskt. Allt handlar bara om hur länge sen det var jag åt senast, hur många kalorier jag fått i mig under senaste veckan, hur mycket jag har gått ner och hur mycket fysisk aktivitet jag klarat av på fastande mage. Jag skriver upp varje droppe och varje tugga jag stoppar i mig och jag njuter på något sjukt vis varje gång ag bläddrar igenom sidorna och konstaterar att där var en vecka utan mat och där var 6 dagar utan mat osv. Ju mer jag går ner desto mer varierar jag min klädsel och trivs i vad jag har på mig. Jag far och flänger kors och tvärs och är social. En jobbig grej är när jag träffar någon och vi ska fika eller liknande, då underlättar det att ha Maxen med mig. Då hamnar fokus på att hjälpa honom med hans mat istället för att någon ska tänka på att jag inget beställde. Eller så säger jag bara rätt ut som det är att nope, jag ska inte ha något för jag äter inte just nu. Detta är inget som någon reagerar på eftersom alla redan vet att jag är sån… Så av någon anledning så står alla i min omgivning bara och tittar på medan jag antingen isolerar mig och äter mig fet eller svälter mig själv tills jag bara är en massa hängande skinn och ben.

 

 

 Ytterligare någon vecka senare...

 

Men jag kan även hamna i en svältperiod efter att någon kommenterat hur fet jag har blivit. Eller ah, det är det väl ingen som säger. De säger att jag gått upp men det jag hör är ord som fet. Kommentarer om att jag äter mycket. Men nästan aldrig någon som säger att jag måste äta. Jo, morfar brukar säga till mig. Han gillar när man ”har lite kött på benen”.

Fina morfar som alltid finns där.

Eller när någon som inte är ett dugg överviktig nyper tag i skinnvecken på magen som de sedan sitter och drar i och beklagar sig över hur de har gått upp eller att de behöver gå ner. Sitter man då mitt emot med en bulle i handen och dessutom väger en sisådär 10-20-30 kg mer än den taniga lilla saken som förtvivlat drar i skinnvecken så är saken klar för mig. När jag får en kommentar om att oj, åt jag upp hela själv? Såna kommentarer kan få mig att svälta i veckor och månader. Minnen från tonåren och alla gånger jag blivit kallad tjock eller fet sitter fortfarande kvar och hjärnspöken från barndomen är svåra att bli av med. Jag tvivlar på att någon från högstadietiden minns vad de sa till mig men jag minns varje ord, varje blick och varje gång ingen sa något för att hjälpa. Jag minns kristallklart och att det fortfarande sitter kvar i mig efter alla år är helt otroligt. Nu är detta inget jag brukar gå runt och tänka på men ibland så poppar minnen upp. Skulle de ha sagt och gjort likadant om de hade vetat vilka spår och skador det skulle ge i framtiden? Det är så jävla lätt att säga saker utan att tänka sig för. Även saker som inte borde blivit sagda. Jag bara önskar att det inte var så. Jag önskar att folk hade kunnat tänka sig för lite. Häromdan kom Simone hem ledsen efter att någon hade kallat henne tjock. Simone är inte tjock vilket jag sa till henne men jag frågade också vad det gör om man är tjock, för man är väl ändå samma? Nej, sa hon. Om man är tjock så är man äcklig sa hon, då får man inte vara med.

Trots att jag själv brottas med mina äta eller inte äta -tankar så vill jag ju inte ha det så. Jag vill inte att något barn kallas tjock! Och absolut inte mina!! Ingen vuxen heller för den delen. Jag vill inte ha alla förbannade jävla ideal som vi matas med nonstop. Jag vill definitivt inte att mina fragglar ska prackas på idiotin att man måste vara smal för att duga. Man måste väl bara vara sig själv för att duga eller? Tjock, smal, kort eller lång… Vad är skillnaden? Vad är skillnaden fortsätter jag att fundera över samtidigt som jag går extra fort bort till affären för att köpa fragglarnas frukt till morgondagens skola. Extra fort går jag för att det ger mig en kick när jag känner hur svag jag är. När jag känner hur det flimrar för mina ögon av näringsbrist när jag pressar min kropp ytterligare. Då vet jag ju att kroppen är så slut på all energi att den måste ge sig på fettdepåerna… För när åt jag sist? Jag vet inte, måste kolla i mitt block där allt står uppradat efter datum och klockslag.

 

 
Långt ifrån nöjd skriver jag efter att ha tagit denna bilden att jag har ca 20 kg kvar att gå ner...

 

För egentligen är jag ju inte direkt snygg i kroppen när jag svälter mig. Efter att ha varit fet och man går ner så fort och på så fel sätt så hänger allt. Allt från skinn på insidan av låren till magen till tuttarna. Allt hänger och om jag ska vara helt ärlig så är det nog fan snyggare när iaf lite av all hud är utfyllt. Men trots det så fortsätter jag att stå emot att gå ut i köket. Motstår frestelsen att äta. För jag några tuggor igår och idag åt jag dessutom lite vitkål… Nope, det blir inget med det. Måste allt gå några dagar till innan jag kan åta. Men till helgen tänkte jag festa till det med lite romansallad och majs. Kanske. Om jag har rört på mig tillräckligt vill säga.

Någon gång när mitt liv är lugnt så kanske jag tar mod till mig och söker hjälp för mina ätstörningar. Om inte för något annat så för att jag tycker at det är jävligt jobbigt att ständigt tänka på mat. På hur jag ska undvika den eller på vad jag ska äta för gott nästa gång. Som det är nu finns det som vanligt inte utrymme till det. Finns inte tid, ork eller möjlighet. Men någon gång i framtiden så ska jag sluta tänka på mat!

Hur hamnade vi här? Det har ju gått jävligt snett någonstans! När logiken inte längre funkar utan man blir hjärntvättad av omgivningen till att tro att man inte duger pga. vad vågen säger eller vilken storlek man har på sina kläder. Men kanske ännu viktigare fråga än hur vi hamnade här är frågan om hur vi tar oss härifrån. Men oftast tycker jag mest att det bara är mycket snack och lite verkstad. För bilden vi ger oss själva och varandra, bilden som modeföretagen och andra ger ÄR att smal = framgång, lycka, hälsa och välmående medan tjock = ohälsosam, äcklig och bara helt enkelt värdelös.

 

 
Fortfarande inte nöjd och skriver ner att jag har 15 kg kvar att gå ner innan jag är i mål...
 
 
Så trött på att hela tiden gömma min kropp. Så jag antar att det blir lite som när jag rakade av håret... Om jag visade min nakna skalle inför världen så trodde jag att det skulle bli lättare att visa mig hemma och bland familj och vänner. Och jag hade rätt. Det hjälpte mig att komma över den värsta biten. Så låt oss nu hoppas att detta funkar på samma sätt för att lägga ut dessa bilderna är inget jag gör utan att känna en enorm ångest. Att blotta mig så totalt... Men jag är så trött... Trött på att spela. Trött på att föreställa mig. 
Här är jag. Varken mer (tack å lov) eller mindre (tyvärr)... 
Sarah

Men älskade lilla gumman. Varför gör du så här mot dig själv? Du verkar ju vara så medveten så varför slutar du inte bara? Sänder all min kärlek och kramar

Svar: Ja, det är ju det där med att sluta... Det är inte så lätt. Och insikt spelar inte så stor roll tyvärr utan min hjärna spelar mig ett spratt lite då och då och vid de tillfällen så funkar inte insikt över huvud taget tyvärr.
Linda Hedman

Malin Lundskog

DET här var verkligen modigt. Modigare än att ska hjälp ... Tänker att nu har du ändå outat o hoppas att du orkar och vågar fortsätta till någon att prata med. Åh, hoppas att du tar det steget! För DIN skull och för de där fragglarna. HEJA DIG!

Vet du vart du ska vända dig för att få någon att prata med?

//Malin

Svar: Ja någon gång när allt annat är lite lugnare så ska jag försöka. Just nu är det nästan praktiskt omöjligt att få till logistiken för att det ska lyckas.
Får höra att mitt inlägg var modigt. Känner mig långt ifrån modig. Men tack ❤️ orden värmer.
Linda Hedman

Ewa

Fint av dig att berätta vad som finns i dina tankar. Förstår att det inte bara är att "skärpa till sig", för i så fall hade väl denna sjukdom inte funnits. Hoppas att du hittar och fler det stöd du behöver framöver <3


Svar: Tack ❤️
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress