Mitt liv har varit kaotiskt så länge nu. I flera år faktiskt. Eller vid närmare eftertanke så har det pågått under större delen av mitt liv. Mitt trasiga liv. Men när man lever på det viset så tar överlevnadsinstinkten över mer eller mindre och man går å autopilot under långa och många perioder. Man lär sig att leva på de stunder som funkar. Lite som kamelen spar sitt vatten.

Runt omkring mig har människor ”gått in i väggen” och lider av utmattningssyndrom och jag förstår inte riktigt vad deras problem är. De gnäller över smärta eller ekonomi eller bara ett hektiskt liv. Äh, har jag svarat och inte alls förstått problemet. Det är väl bara att bryta ihop en stund och sen resa sig upp och gå vidare eller? Må skit och sen bara kapsla in allt så att man kan fortsätta att knata på.

De senaste dagarna har jag funderat. Jag är inte mig själv. Jag funkar liksom inte. Inte som jag brukar. Jag tappar tråden när jag pratar om saker. Jag går ut i köket bara för att helt ha glömt vad jag skulle göra i köket och istället bara blir ståendes som ett fån. Jag glömmer saker. Glömmer tider. Blandar ihop tider. Jag orkar ingenting. Hela tiden så trött att jag kan somna när som och hur som. Jag har nog aldrig i mitt liv sovit så mycket som jag gör nu. Allt känns jobbigt och ofta oövervinnerligt. Varje liten småsak känns som megastora projekt som jag aldrig kommer att klara av att genomföra. Att fylla i ett papper kan ta mig hela veckan om jag ens kommer mig för att fylla i det alls. Saker som jag egentligen brinner för och i vanliga fall skulle vilja jobba med dygnet runt orkar jag knappt se åt. Allt känns jobbigt. Allt känns svårt. Allt känns… Jag vet inte. Känns inte som det brukar. Jag är inte som jag brukar. Jag funkar liksom inte. Varför? Varför kan jag inte rycka upp mig? Jag har tydligen brutit ihop men varför kan jag inte som göra som jag brukar och rycka upp mig och gå vidare?

 

Någon jag känner sa ordet utmattningssyndrom. Va? Nej! Inte jag. Men vännen envisades och påpekade hur kaotiskt allt varit det senaste. Jaja, men jag är ju van svarade jag. Sen började vi prata om när det inte var kaos. Men det var lättare sagt än gjort att minnas en tid då det inte var kaos. Vi kom fram till att det alltid varit kaos och vi kunde bara hitta kortare perioder av lugn. Mitt liv har varit kantat av skit sen jag föddes. Genom barndom, tonår och vuxenliv så har det varit samma. Så kanske har hon rätt? Kanske gick jag på i 38 år och sedan brast jag eller?

Men kan man ens springa in i en betongvägg utan att förstå det och därför springa vidare?

 

För det är vad vännen påstår att jag har gjort. Har hon rätt? Är det därför som jag inte funkar? Eller har jag bara gått sönder på något vis utan att jag märkte när det hände? Men kanske att den viktigaste frågan inte är vad felet på mig är utan hur tar jag mig ur det? Kan jag ta mig ur det? Känns som att jag skulle behöva en eller två veckors semester på en öde ö någonstans. Bara stänga ner världen för mig och bara vara, bara andas och bara finnas till. Att för en liten stund inte behöva prestera till alla måsten i min vardag. Men med ensamt ansvar för fyra fragglar så känns inte det som något som kommer att hända de närmaste 15 åren…

Men med brist på tid, ork, möjlighet och energi så lär jag inte göra mycket annat än att bita ihop, knata på och hoppas på att det helt enkelt löser sig självt på något magiskt vis.

 

 
Skulle behövas här ifall att någon har lite att undvara... 
Liw

Det är svårt att se om/när man själv drabbas av utmattningssyndrom tror jag...precis som du skriver. Det låter jobbigt att ha 4 barn på egen hand mitt i det också. Har du någon att prata med, vän eller professionell? Tror på att få prata 😃...och sova mycket! Kan nog ta ett tag att återhämta sig beroende på hur långt man låtit det gått. Vet inte hur mkt fysiska symtom du fått vilka gör allt värre. Hoppas du kan reda ut allt och få återhämta dig/få hjälp.

Svar: Fysiska symptom? Gills feber som kommer och går? Ständig huvudvärk? Illamående, magont och spontana kräkattacker (inte kul när man är iväg 🙈). Eller är min cancer skapare till allt det där? Eller är utmattningen orsaken till cancern? Ständigt trött på ett sätt som inte går att förklara. Och totalt och fullständigt ensam. Ser ingen möjlighet att prata med någon. Har ingen barnvakt till den ynka timmen i veckan som skulle behövas. Så lite ”the story of my life” så får jag nog bara bita ihop och leka struts och stoppa huvudet i sanden och hoppas på att allt bara försvinner av sig självt. Vilket jag innerst inne vet att det inte gör.
❤️ Tack för dina vänliga ord❤️
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress