Mycket i vardagen har varit komplicerat en tid nu. Det är otroligt uttröttande. Man blir helt utmattad. Mycket av vad som händer får jag utlopp för när jag skriver om det. Och jag skriver om det mesta men ändå långt ifrån allt. Jag väljer ibland att hoppa över för att det helt enkelt inte passar för allmän beskådan. Ibland skjuter jag upp vissa inlägg för att det blir för personligt, för privat eller bara för jobbiga saker att ta i ännu. Ibland hoppar jag över inlägg pga. att den situation vi befinner oss i kräver det.

 

Därför jag inte visade upp foton på min bäbismage innan…

Därför har jag inte skrivit ett ord om att jag numera är stympad…

Därför har jag inte gnällt ett enda ord om mediciner, biverkningar, blodprover, vita blodkroppar, kortison och viktuppgång eller om infektioner, intravenösa antibiotikakurer och viktminskning eller om skelettsmärtor, sömnstörningar, aptitstörningar och ständig värk.

Därför har jag inte skrivit om hur fragglarna nu har kommit in i en ny del av sin sorgeprocess och bearbetning och hur de mår…

Därför har jag inte skrivit om hur splittrad jag känner mig över allt som hänt och om hur framtiden ska formas…

Därför nämner jag inte hit eller dit…

 

Men det passar mig inte riktigt. Känns som att ha på sig ett par skor i en storlek för små. Känns nästan som om tårna kommer att ha blivit kroniskt böjda av mina försmå skor innan vi är fria från allt… Det ligger liksom inte för mig att censurera. Då blir det lättare att inte lägga upp något alls. Men så kliar det i hela mig efter ett tag. Måste ju få skriva..! Måste få allt ur mig. Men det kommer. Kanske inte just nu, inte just idag men det kommer.

Nyss hemkommen från sjukhuset efter att ha fått en kraftig infektion i såret som spred sig i kroppen på mig. Fy fan va sjuk jag har varit. Är fortfarande sjuk men inte alls så illa som förra veckan. Idag har jag inte riktigt tid att vara sjuk så det får bli att bita ihop lite. Snart ska jag och Maxen iväg för att införskaffa de sista till Simones födelsedag imorgon. Jordgubbstårta har hon beställt till frukost men jag tror nog att den får bli efter skolan haha

 

 
Helt otroligt att hon redan ska fylla 11 år! Min lilla fraggelsnörpa blir stor så fort
 
 
 

Januari var fullspäckad och det kändes som att allt gick i ett. Knappt tid att andas emellan. Min operation är gjord och med den kom mycket jobbiga och mörka tankar och känslor. Förtränger och vill inte alls erkänna verkligheten och klarar knappt av att se mig själv utan kläder just nu. Men det kommer väl tids nog antar jag. Jag var iväg på en kryssning till och hade en date från helvetet typ. Efter den konstaterade jag att jag har så det räcker! Mina fragglar och jag klarar oss utan karlar i vårt redan struliga liv. Min ork och energi räcker inte till mer än min familj och absolut inte till att hålla på och leta efter någon ny. Visst blir det ensamt ibland men vafan så desperat efter närhet och sällskap är jag väl ändå inte. Svårt att föreställa mig att jag skulle klara av att vara intim med någon just nu. Vill inte visa mig. Vill inte att någon ska veta att jag stoppar upp på ena sidan för att bristen på bröst inte ska synas. Ännu mindre en ny man som ska se... Nope, hoppar nog över det.

Jag blev hastigt och lustigt inbokad för en föreläsning i Norge. Så nu har jag gett hela TRE föreläsningar!! Häftigt!! Läskigt!! Är fullkomligt livrädd innan det är dags. Tror att jag ska allt ifrån pissa ner mig av skräck till att svimma av blotta åsynen av publiken. Men än så länge (peppar peppar…) så har jag både fått behålla mina byxor torra och sluppit vakna på golvet haha

 
Trött som fan efter att inte kunnat sova pga. alla nerver som spelade mig ett spratt inför föreläsningen
Förhoppningsvis släpper väl en del av min nervositet när jag börjar bli lite varmare i kläderna. Men än så länge är det skitläskigt.

 

För övrigt så snurrar vår tillvaro på och mycket börjar lägga sig till rätta medan andra saker vägrar att göra det. Jag märker tydligt på fragglarna att det inte bara är jag som är ambivalent i mina känslor och tankar. Ena stunden så är jag så säker på mina känslor bara för att i nästa stund upptäcka att jag inte kunnat ha mer fel och känt helt annorlunda. Samma sak är det för fragglarna vilket måste vara fruktansvärt jobbigt för dom. Med tanke på hur jobbigt jag som är vuxen tycker att det är så måste det vara tusen gånger värre för dom som är barn och har ännu mindre verktyg att hantera allt med. Jag hoppas att deras samtalskontakt ska komma igång ganska så snart för dom behöver det. Den som mår sämst just nu är Kevin. Min lilla prins är så olycklig. Han saknar sin pappa. Oavsett vad som hänt så älskar barn alltid sina föräldrar… Jag tror att han skulle må bra av att få prata med T och jag tog upp det med soc men de höll inte med. De såg mest bara faror med samtal och sa att små barn lätt kan bli manipulerade till att avslöja vistelseorten… Men T är ju inte det största problemet svarade jag. C.T är det största problemet för oss och som jag förstår så är han väl inte ens kvar i landet. Han är ju efterlyst efter att ha flytt rättvisan på annat håll. Så om det största hotet själv har tagit sig ur ekvationen..? Bara ett samtal hade gjort så mycket för fragglarna. Speciellt för Kevin just nu… För visst har väl barn rätt till båda sina föräldrar? Vad som skett mellan mig och T har ju inte med fragglarna att göra. Eller jo, det har det eftersom de sett och sista gången så gav han sig även på tjejerna. Men ändå. Med tanke på min relation till mina egna föräldrar och hur den var även under min uppväxt gör att jag vill ge mina fragglar tillgång till båda sina föräldrar. Men så har ju T sagt till fragglarna att han inte älskar dom längre och inte längre vill vara pappa. Ord som gjorde stor skada hos fragglarna. Menade han dom? Eller var det ord och tankar som kom pga. hur vi två hade det och att det hur fel det än må vara gick ut över fragglarna? För dom saknar honom fruktansvärt mycket.  Samtidigt så är det inte bara att ringa heller. Känns så sjukt allting. Mannen som jag fortfarande är gift med känns numera som en främling och jag har faktiskt inte ens hans nummer och skulle inte ens kunna kontakta honom om jag så ville. Och desamma gäller för honom. Men hela alltet känns sjukt och skevt. Hur blev det så här? Hur? Och varför stoppade jag inte karusellen innan den snurrade iväg för fort med oss? Kunde jag ha stoppat den?

Mycket tankar, känslor och funderingar är det helt klart..!  Men det kanske märks i mina texter hur snurrigt och ambivalent mycket fortfarande är för mig?

 

 

 

 
Anonym

Herregud Linda, vad du varit med om och dina barn också förstås. Kul med ytterligare ett barn men det blir lite jobb också.

Svar: Ja det har varit en del för oss alla. Önskar att jag hade kunnat få gå tillbaka och ändra på en del men nu är det som det är och vi kan bara göra det bästa av vad vi har. Ja visst hade det varit kul på många sätt med en liten till men med tanke på omständigheterna och min och T's relation eller snarare brist på relation så var det nog bäst som det blev. Jag förlorade min lilla bäbisfraggel och försöker att se det från det hållet. Försöker att bespara mig själv mer hjärtesorg antar jag. Därför jag inte orkade visa magen innan. Gjorde ont helt enkelt,
Linda Hedman

Jimpan

Men lilla vännen vilka tankar och funderingar du dras med helt själv. Dessutom drar du hela lasset själv med allt i livet för dig och dina fragglar. (urgulligt smeknamn för dom!) Jag önskar att jag kände dig och att du var min vän för jag hade så gärna velat ställa upp för dig på alla vis. Jag var och lyssnade på en av dina föreläsningar och har bara gott att säga om den. Du var otrolig. Du fick nog alla i publiken att både skratta och gråta. Du lät oss nästan känna dina känslor. Jag var helt skakad efter (på ett gott sätt). Nästa gång du ska föreläsa så skriv gärna och tipsa oss om det för jag kommer gärna och lyssnar igen. Kram

Svar: Hua mig! Tipsa om mina föreläsningar?? Men tänk om någon jag känner kommer då? Då blir jag ju bara ännu mer nervös! haha Men skämt åsido så TACK!! Åh, snälla och varma ord som värmer mig gott på insidan. Va kul att höra att du tyckte om det! Kram
Linda Hedman

Elsa Svanvik

DU STARKA KVINNA!!!! jag vill oxå gå på föreläsning! ;) Har kanske hört en del redan men vill gärna ändå :) Jobbigt at du blev så dålig! Tänkt så på dig! Hoppas du känner dig bättre nu med ditt bad-as-bröst! Säger det igen, tatueringen kommer bli asbryt! Eller sillisarna ;)
Kram

Svar: Tack ❤️ haha nej hemska tanke att föreläsa inför människor som jag känner 😱 Tänk om det är hemskt? De andra känner jag inte å kommer troligtvis aldrig träffa igen så de e lättare. Jag vill ju inte att du som känner mig ska tycka att jag var hemsk haha pinsamt värre ju
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress