Det är liksom lite av ett krav att man ska ut och leta efter en ny efter att man har avslutat ett förhållande. Man ska ut på krogen, man ska hänga på sociala medier och om inget annat funkar så finns ju alltid sidor som badoo, happy pancake och tusen andra datingsidor att hänga på.

 

Även jag föll ju för allt detta. För man ska ju upp i sadeln igen och helst direkt. Men varför? Varför ska man ut på marknaden på en gång? Helst dagen efter att förhållandet tagit slut. Man ska gå vidare. Men om man inte vill gå vidare på det sättet då? Om man trivs som det är fastän det kan bli ensamt ibland då? Ska man ändå upp i sadeln då? Jepp, de flesta är på en om att träffa någon ny. Det är tydligen superviktigt. Men varför?

 

Ja som sagt så signade jag liksom många andra upp mig på diverse datingsidor och laddade ner alla tillhörande appar. Jag skrev min presentation och PANG där började jag bombaderas med allt ifrån förslag, matchningar och privata meddelanden. Jag svarade några under den första veckan men om sanningen ska fram så tyckte jag mest att det var jobbigt. Mobilen pep och plingade var och varannan minut dygnet runt. Först kändes det roligt eftersom jag kände mig eftertraktad men allt eftersom dagarna gick så blev plingandet mest bara jobbigt. För jag vill ju inte träffa någon. Jag har ju fullt upp i mitt liv som det är.

 

 
Har inte tid, plats eller ork med att ta in nya människor i vårt liv. Här är ett av de få tillfällen som jag har för mig själv. Klockan är närmare 03.00 och alla sover. Lyssnar på musik i hörlurar för att inte väcka någon men med ett öra utanför så att jag ändå hör om någon skulle vakna. 
 

 

Och mina fragglar behöver inte nya pappor om vartannat. Önskar att alla välmenande vänner kunde sluta att para ihop mig med nya. Jag vill inte. Bränt barn skyr elden heter det och jag är så bränd att jag känner mig som en kolbit.

 

Men samhället är uppbyggt på att man ska vara två. Man måste nästan vara två för att få en stor familj att gå ihop både ekonomiskt och när det kommer till logistiken. När man ska träffa vänner eller gå någonstans så förväntas man att ta med sig sin respektive. Allt i livet verkar vara gjort för en tvåsamhet och de flesta verkar förvänta sig att man ska skaffa en ny helst omgående.

 

Varför? Varför är det inte ok att vara själv? Varför denna press att man ska träffa någon? Om man inte vill då? Jag tror inte på att det finns någon för mig därute. Jag har redan träffat mitt livs stora kärlek och efter det så kan inget annat konkurrera. Känns onödigt. Visst vill jag väl kanske inte spendera resten av livet som singel. Men jag har ingen brådska. Jag letar inte. Men då är man udda enligt många. Jag har ju försökt men det var ju inte riktigt för mig. Roligt en stund men sen vill jag inte mer. Och vad är det då för vits? När jag trivs bättre hemma med mina fragglar så har jag svårt att förstå varför jag ska ut. När jag tycker att det känns fel att ta hem någon för jag vill inte att mina fragglar ska säga saker som ”ah det var en av min mammas killar…” när de blir äldre. Så varför ska man pressas?

 

Jag vet att jag tyckte att T var konstig som flyttade ihop med en kattkärring bara veckor efter vår separation. För mig och fragglarna var det som att säga till oss att vi var utbytta mot en gammal tant och hennes katter. Att de dessutom flyttade ihop och han lät henne ta hand om Maxens hund tyder på att det inte var någon han träffat nyligen utan han har väl haft ett förhållande med henne redan innan vi skildes åt. Äckligt kände jag. Fan, delade jag honom med någon som var lika gammal som min egen mamma?! Hua… Men det är ju så det är många gånger. Många skaffar sig något nytt innan de ens har gjort sig av med det dom har sen innan. Allt för att inte vara ensamma. Men vari ligger felet i att vara själv? Är det för att vissa inte klarar av att stå på egna ben? Eller för att de bara måste leva upp till kravet på tvåsamheten?

 

En annan jag känner var ute på krogen och letade nytt i säkert ett helt år innan hon faktiskt gjorde slag i saken och lämnade det hon redan hade. Varför? Jag frågade henne såklart och fick svaret att hon inte ville vara ensam. Men att vara själv måste väl inte betyda att man är ensam? För min del så kan jag ju säga att jag har känt mig ensammast i världen ibland och då har jag kunnat befinna mig på en fest med gott om vänner på plats eller varit i den eftertraktade tvåsamheten. Visst har jag känt mig ensam även när jag varit själv men det är ju inget som jag går runt och känner för jämnan utan oftast när det förväntas av omgivningen att jag borde vara vi. Är det för att de inte tycker om sig själva? Att de helt enkelt inte vill ha sitt eget sällskap? Duger man inte ens inför sig själv om man är singel eller vad?

 

Jag trivs i mitt eget sällskap. Jag behöver inte någon annan för att duga. Visst ok, jag erkänner… Jag vill inte spendera resten av mitt liv som singel. Visst vill jag också ha någon att dela saker med. Någon att bli gammal med. Men jag har ju redan trott att jag skulle spendera mitt liv med någon. Och så blev det inte så. Så nej, jag står över för nu. Jag tänker inte kyssa varje groda jag ser i hopp om att en av dom ska vara prinsen. Så har du en groda som du vill presentera för mig så skippa det är du gullig. Jag har fullt upp med att vara en mamma till mina 4 fragglar och det räcker så för nu.

#fuckingcanser

❤️ singel o nöjd. Njut o gör det du vill ❤️

Svar: Precis vad jag oxå kom fram till 😘❤️
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress