Jag är så förbannat trött på alla välmenande människor och deras sätt att klappa mig på huvudet. Jag är så trött på att höra om hur lite ett bröst är värt om det ska vägas emot ett liv. För varför ska jag bry mig om att jag inte längre har två bröst? Huvudsaken är väl att jag lever!? Det spelar väl ingen roll. Så viktigt är det väl inte. Det går ju att få rekonstruktion av bröstet. Bröst är överreklamerade. Äh, det är väl inte så viktigt, det är väl ingen som bryr sig. Man kan använda inlägg så syns det inte. Med kläderna på så märker man ingen skillnad. Men du blir ju frisk så då spelar väl inte ett bröst någon roll. För vad är väl ett bröst jämfört med livet och att få vara frisk!?!?  

 

 
Detta är så nära jag just nu klarar av att se mig själv. Känner mig inte som jag längre. Nu ska jag till läkaren imorgon för omläggning igen. Hoppas på att svullnaden har lagt sig då.

 

Fast vem fan har sagt att jag blir frisk då? För några sådana garantier har inte jag fått av läkarna.

Uppenbarligen spelar det jävligt stor roll för mig! Så vad du tycker att mitt bröst är värt spelar mindre roll. Att höra både de som inte har en jävla aning om hur det känns att ställas inför att förlora sina kroppsdelar men även andra som mig som också har tagit bort bröstet säga att så ska jag inte känna eller tänka. Nähä? Men nu känner jag så. Uppenbarligen så tyckte jag också att livet kom före bröstet eftersom jag faktiskt tog bort skiten men vem i helvete har bestämt att jag inte får känna som jag gör angående det? Är det ett sätt att försöka få mig att må bättre? Att jag på så vis ska inse att mina känslor är fel och jag bara ska skita i det och gå vidare tacksam över chansen att få leva vidare? Eller är det bara ett sätt för andra att ”pussa och blåsa” så att det helt magiskt ska gå över? Eller är det de bästa de kan komma på att säga? Ibland kanske man bara behöver få må skit, piss och mögel över något utan att någon ska komma och försöka sätta på ett plåster.

Så snälla, låt mig få må skit över mitt bröst. Jag vill inte låtsas som att allt är tipp topp bara för att slippa kommentarer om hur tacksam jag ska vara. Jag vill få skrika, gråta och bara vara.

Jag har svårt för att se mig i spegeln. Jag har svårt för att klä av mig. Jag har svårt för att acceptera att det är borta. Känner mig annorlunda. Som om min kvinnlighet satt i just den delen som togs bort. Jag måste hitta mig själv igen men kommentarer om hur fel jag känner skyndar inte direkt på min väg till att försonas med min kropp som jag känner har svikit mig på ett jävligt grymt sätt. I bakhuvudet har jag redan insett att möjligheten finns att jag aldrig lyckas acceptera och försonas. Inte förrän det sitter ett nytt bröst där. 

 

Men jag undrar… Varför har vi människor så svårt för att låta alla ha sina egna sätt att bearbeta, sörja och känna? Samma sak när Maxen föddes och jag var ledsen. Ledsen fick jag inte vara. Kanske hade jag inte varit ledsen i flera veckor om jag hade fått vara ledsen på riktigt utan att alla skulle säga till mig hur jag skulle känna istället. Kanske hade jag bara behövt få ur mig alla tankar, känslor och funderingar? Kanske hade det räckt? Men så fort någon råkat ut för något oavsett vad nästan, så länge det inte finns på listan över godtagbara saker att känna sorg över så ska vi dit och rätta till. Men jag känner inte bara sorg över att jag har cancer. Jag känner sorg över att jag var tvungen att offra mitt bröst för att kanske och förhoppningsvis bli fri från cancern. För trots att de har tagit bort delar av mig så är jag ännu inte frisk. Jag ska fortfarande tillbaka till sjukhuset. Jag ska fortfarande strålas 3 gånger i veckan i hur jävla många veckor som helst (iaf känns det så just nu). Så trots att jag offrat kroppsdelar så finns det inga garantier för att det räckte. Finns inget som säger att cancern inte kommer att kräva mer offer av mig. Ska jag bara le och vända andra kinden till då också? Om den skulle komma och kräva mig på fler offer? Eller kommer det vara ok att vara ledsen då?

 

Snälla världen, sluta säg till mig vad jag ska känna! För mig så spelar det roll. För mig så var det en stor grej att förlora bröstet. Jag har 4 fragglar som jag ensam tar hand om så självklart kommer jag att offra varje del som krävs för att få leva och vara med mina fragglar. Men jag kommer att göra det under protest och med hat gentemot cancern och med en stor sorg. Snälla kom då inte igen och tala om för mig att det inte heller spelade någon roll. Och om jag vill gråta, skrika och svära över både cancer och förlorade kroppsdelar så låt mig. Säg inte att jag känner fel. För hur ska jag någonsin komma tillrätta med mig själv i min kropp om jag inte tillåts ha mina känslor?

 

 

 

 Just nu är det jobbigare än vanligt att möta min spegelbild

 

Anonym

Du får skrika och va hur lesen du vill för det är bara bra att få ut all agg mot cancern. Love you syster och fragglarna med

Svar: ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Linda Hedman

Alexandra

Man får vara ledsen, man får känna vilka känslor man än känner, inga känslor är fel!
Det gäller så klart alla människor och för omgivningen är det ofta svårt att veta hur en ska bemöta någon på rätt eller i alla fall bästa sätt som blivit utsatt för ett trauma av något slag, vi alla gör oftast så gått vi kan.

Svar: Jo jag vet ju att alla menar väl. Men varför är det så svårt för oss människor att bara acceptera att vi inte alltid måste komma med en lösning? Ibland kanske man bara måste få sörja först.
Linda Hedman

Linda

Det är väl självklart att du sörjer ditt bröst!? Tycker i alla fall jag att det är. Du har ju stympat en del av din kropp och det är väl självklart att du har sorg över det. Låt de andra fjantarna ha sina fördomar och tankar om vad som är rätt och fel. Oftast projicerar de sina egna känslor. Sörj på, du har rätt till dina känslor oavsett hur logiska/ologiska de må vara. Det kommer en dag när det inte känns fullt lika hemskt även om det känns...den dagen behöver inte vara nu. Kram

Svar: Tack bästa Linda <3 Så tycker jag att det ska vara. Men så fort jag nämner något så ska det börjas... ja men hit och ja men dit och fan va jag ska vara tacksam över att jag kanske får leva... Känner mig inte så tacksam över att jag va tvungen att offra mitt bröst för ett kanske... Men du har rätt. Den dagen kommer när det inte längre kommer att kännas lika jobbigt. Tiden läker många sår och då kommer acceptansen till slut oxå. Tanken är att jag ska lyckas spara ihop till att köpa mig ett par nya fina och perky haha tuttar så småningom och jag hoppas att jag blir mer nöjd med spegelbilden då :)Kram
Linda Hedman

Helena Roth

"Varför har vi människor så svårt för att låta alla ha sina egna sätt att bearbeta, sörja och känna?"

Där tror jag du har mycket av svaret. De flesta som bemöter dig just nu, misstänker jag gör det på det vis som de själva skulle velat bli bemötta. Vilket ju kanske emellanåt faktiskt matchar hur du vill bli bemött, men allt oftare tror jag det går helt snett, vilket din text ovan också visar. Så - där ett tydligt exempel på hur galet det kan bli med "gyllene regeln" att vi ska bemöta andra som vi själva vill bli bemötta. Snarast är det ju vikten av att inse att vi alla kan vilja bli bemötta på olika vis - och vi är inte tankeläsare. Så för egen del så hoppas jag att jag - om vi hade mötts afk - hade vågat säga "Jag vet inte hur jag ska bemöta dig - vad behöver du av mig just nu?" eller "Är det något speciellt du vill att jag ska göra/säga - ska jag skämta bort det, gråta eller skratta med dig, ignorera det helt eller gå på djupet i hur det känns?" eller något dylikt.

Oavsett vilket: dina känslor är dina. Så jag skickar styrka och värme till dig, i vad som bevisligen låter som en riktigt tuff tid. <3

Svar: Ja! Jag önskar att fler skulle ha modet att faktiskt fråga just det. För om sanningen ska fram så kanske man inte känner lika från dag till dag eller så vill man kanske prata och ventilera olika beroende på vem det gäller. Så en sån fråga hade nog kunnat få mig att brista i gråt av ren lättnad. Det hade inneburit en känsla av att jag är fri att känna vad jag vill och att den andre hade varit helt ok med vad jag än kände...
Tackar för besöket, styrkan och den välbehövliga värmen <3
Linda Hedman

Emma

Tack för bra inlägg! Jag håller med dig om att det är viktigt att låta människor ha sina egna sätt att "bearbeta, sörja och känna". Det finns liksom inga rätt och fel.

Själv kan jag störa ihjäl mig på kommentaren "Om du vill prata finns jag här", särskilt när den kommer från människor som jag inte känner särskilt väl. Det är liksom att visa sitt stöd utan att egentligen vilja komma för nära inpå. Kommentaren antyder att allt ansvar för kommunikationen oss emellan ligger på mig - det är jag som ska höra av mig "om jag vill prata", när jag ligger hemma och gråter ögonen ur mig ska jag ha mod till mig att plocka upp telefonen och ringa till den där personen som uttryckt att "jag alltid kan prata med hen" men som samtidigt avsagt sig allt initiativ.

SAMTIDIGT är det enligt mig alltid bättre att säga något än att inte säga någonting alls. Att som vän eller bekant till någon som går igenom en tuff period, sträcka ut en hand kan inte per definition vara fel. Att säga "Om du vill prata så finns jag här" är bättre än att inte säga någonting alls. Men jag skulle såklart föredra att folk vågade vara lite mer raka än så.

Det bästa vore ju såklart om folk frågade rakt ut hur man mår, eller som i ditt fall vågade ställa den mer raka frågan "Hur vill DU att jag bemöter dig? Hur känner DU inför ditt bröst?". Men jag antar att folk är rädda för att göra fel och det är någonting som man inte kan klandra, utan bör ha förståelse för. Tror att omgivningen i allmänhet har för avsikt att visa sitt stöd på bästa sätt men att det såklart är svårt att veta hur man gör det i sammanhanget.

All värme och styrka till dig! ❤

Svar: Känner exakt som du när det kommer till ”vill du prata så finns jag här”.. För precis som du skriver så orkar man oftast inte ta det steget när man mår som sämst. Samma så finns det en status som vandrar runt på fb till och från om att ..hos mig finns det en lugn oas, kaffe i skåpet och mat i kylen..här är du alltid välkommen.. Minns den inte så bra för jag undviker att läsa just dessa. Varför? För att det oftast är bs! Alla gillar att känna sig stora och ska visa upp att de erbjuder men i verkligheten är det väldigt få som gör. Men nu kom jag nog från ämnet lite.

Jag vet att det är svårt att veta vad man ska säga i vissa situationer men varför inte bara vara öppen med att det är svårt? Kanske skulle det bli lättare då? För båda parter..
TACK ❤️
Linda Hedman

#fuckingcanser

❤️

Svar: ❤️
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress