Jag är så förbannat trött på alla välmenande människor och deras sätt att klappa mig på huvudet. Jag är så trött på att höra om hur lite ett bröst är värt om det ska vägas emot ett liv. För varför ska jag bry mig om att jag inte längre har två bröst? Huvudsaken är väl att jag lever!? Det spelar väl ingen roll. Så viktigt är det väl inte. Det går ju att få rekonstruktion av bröstet. Bröst är överreklamerade. Äh, det är väl inte så viktigt, det är väl ingen som bryr sig. Man kan använda inlägg så syns det inte. Med kläderna på så märker man ingen skillnad. Men du blir ju frisk så då spelar väl inte ett bröst någon roll. För vad är väl ett bröst jämfört med livet och att få vara frisk!?!?  

Fast vem fan har sagt att jag blir frisk då? För några sådana garantier har inte jag fått av läkarna.

Uppenbarligen spelar det jävligt stor roll för mig! Så vad du tycker att mitt bröst är värt spelar mindre roll. Att höra både de som inte har en jävla aning om hur det känns att ställas inför att förlora sina kroppsdelar men även andra som mig som också har tagit bort bröstet säga att så ska jag inte känna eller tänka. Nähä? Men nu känner jag så. Uppenbarligen så tyckte jag också att livet kom före bröstet eftersom jag faktiskt tog bort skiten men vem i helvete har bestämt att jag inte får känna som jag gör angående det? Är det ett sätt att försöka få mig att må bättre? Att jag på så vis ska inse att mina känslor är fel och jag bara ska skita i det och gå vidare tacksam över chansen att få leva vidare? Eller är det bara ett sätt för andra att ”pussa och blåsa” så att det helt magiskt ska gå över? Eller är det de bästa de kan komma på att säga? Ibland kanske man bara behöver få må skit, piss och mögel över något utan att någon ska komma och försöka sätta på ett plåster.

Så snälla, låt mig få må skit över mitt bröst. Jag vill inte låtsas som att allt är tipp topp bara för att slippa kommentarer om hur tacksam jag ska vara. Jag vill få skrika, gråta och bara vara.

Jag har svårt för att se mig i spegeln. Jag har svårt för att klä av mig. Jag har svårt för att acceptera att det är borta. Känner mig annorlunda. Som om min kvinnlighet satt i just den delen som togs bort. Jag måste hitta mig själv igen men kommentarer om hur fel jag känner skyndar inte direkt på min väg till att försonas med min kropp som jag känner har svikit mig på ett jävligt grymt sätt. I bakhuvudet har jag redan insett att möjligheten finns att jag aldrig lyckas acceptera och försonas. Inte förrän det sitter ett nytt bröst där. 

Men jag undrar… Varför har vi människor så svårt för att låta alla ha sina egna sätt att bearbeta, sörja och känna? Samma sak när Maxen föddes och jag var ledsen. Ledsen fick jag inte vara. Kanske hade jag inte varit ledsen i flera veckor om jag hade fått vara ledsen på riktigt utan att alla skulle säga till mig hur jag skulle känna istället. Kanske hade jag bara behövt få ur mig alla tankar, känslor och funderingar? Kanske hade det räckt? Men så fort någon råkat ut för något oavsett vad nästan, så länge det inte finns på listan över godtagbara saker att känna sorg över så ska vi dit och rätta till. Men jag känner inte bara sorg över att jag har cancer. Jag känner sorg över att jag var tvungen att offra mitt bröst för att kanske och förhoppningsvis bli fri från cancern. För trots att de har tagit bort delar av mig så är jag ännu inte frisk. Jag ska fortfarande tillbaka till sjukhuset. Jag ska fortfarande strålas 3 gånger i veckan i hur jävla många veckor som helst (iaf känns det så just nu). Så trots att jag offrat kroppsdelar så finns det inga garantier för att det räckte. Finns inget som säger att cancern inte kommer att kräva mer offer av mig. Ska jag bara le och vända andra kinden till då också? Om den skulle komma och kräva mig på fler offer? Eller kommer det vara ok att vara ledsen då?

Snälla världen, sluta säg till mig vad jag ska känna! För mig så spelar det roll. För mig så var det en stor grej att förlora bröstet. Jag har 4 fragglar som jag ensam tar hand om så självklart kommer jag att offra varje del som krävs för att få leva och vara med mina fragglar. Men jag kommer att göra det under protest och med hat gentemot cancern och med en stor sorg. Snälla kom då inte igen och tala om för mig att det inte heller spelade någon roll. Och om jag vill gråta, skrika och svära över både cancer och förlorade kroppsdelar så låt mig. Säg inte att jag känner fel. För hur ska jag någonsin komma tillrätta med mig själv i min kropp om jag inte tillåts ha mina känslor?

 Just nu är det jobbigare än vanligt att möta min spegelbild