Dagarna fram till operation närmar sig med stormsteg. Jag skulle helst vilja sätta allt i pausläge. Jag vill inte! Jag vill inte alls! Men jag ser ingen annan utväg. Ser inget sätt för alternativa mediciner att kunna funka just nu. Inte av medicinska skäl så mycket utan pga. lagstiftningar och hur vår situation ser ut för övrigt. Bitterheten väller upp inom mig när jag tänker på det. Men nu är det inte så mycket annat att göra än att följa de traditionella spelregler som sjukvården erbjuder. Samtidigt ska det på något sätt bli skönt att ha det överstökat. Så att jag får en chans att gå vidare och kan slippa allt detta snart. Lite fix och trix för att få ihop med barnvakter under op och även ett par dagar efter. Tacksam för att det gick att lösa. Hade blivit jobbigt annars..!

 

 
Får väl börja med att kommentera att det är ett foto taget på Canaria där lagar och annat har kommit lite längre än här hemma i sverige.... Nästa kommentar blir ju självklart att påpeka att tändaren ligger dumt och att det ÄR en fullstor tändare även om det inte ser så ut och om den är fullstor så är ju Joppen enorm hahaha 

 

 
En lite äldre bild på lilla fraggelsnörpan. Gick igenom en hel del av alla gig med foton jag har och hittade en hel massa foton som jag glömt bort och som med all sannolikhet kommer att hamna här så småningom. 

 

Finns som alltid lite ljusglimtar i tillvaron dock. Jag har ju en date… En sån där date som får mig att le så fort jag bara tänker på det. Haha Känner mig som 14 år på nytt. Helt bortkommen och tvärosäker på allt. Nåja, det blir väl något att skratta åt i framtiden antar jag. Lite uppskattning och en och annan komplimang skadar ju dock inte varken självförtroende eller dagshumöret har jag märkt, så jag kör på och hoppas på en kul date om inget annat.

 

 
Ja som du ser så hittade jag ganska mååånga foton jag hade glömt bort... Så de lär dyka upp så småningom

 

Nu är det ny skoltermin och det fanns inte en chans att jag skulle skicka mina protesterande fragglar tillbaka till skolan som de inte alls hade det bra i. Att hitta ny skola var inte alls så enkelt som man hade kunnat tro och hoppas på. Men nu är det gjort och alla papper är klara. Det är ju en del krångel för att Kevin ska få gå i skolan. Än så länge har jag gemensam vårdnad om pojkarna och ser fram emot när vårt ärende äntligen kommer upp i tingsrätten och jag får ensam vårdnad. Då kan jag skriva under alla papper själv och slipper använda mig av socialtjänstens kvinnofrids personal för att vara någon slags ”intyg” eftersom det mesta kräver alla vårdnadshavares underskrifter. Men men, nu har de bytt skola och det känns så skönt att alla fragglar faktiskt ser fram emot att gå till skolan igen.

Men snart borde det vara dags för att sitta där i tingsrätten. Mer än en gång också… Först blir det som jag har förstått det, en del förhör nu under januari/februari och sedan har vi redan fått datum för rättegången mot T där åtalet ännu inte är bestämt utan det kommer med all sannolikhet bli dels misshandeln på tjejerna och dels misshandeln på mig som jag skulle gissa snarare hör hemma i kategorin grov kvinnofridskränkning. Men vi får se i april när rättegången är. Men innan dess hoppas jag att vi redan varit uppe i rätten ang. vårdnaden om pojkarna för detta är fan inte ok! Att han bara ens ska få tillåtas att bara skita i allt och vägra skriva under papper som är viktiga för hans son är ju så skevt att det gränsar till absurdum. Men det kommer att slå tillbaka på honom själv får jag höra ibland när jag spyr galla över hans skitiga beteende. Men jaha? Än sen? Jag skiter faktiskt i om det slår tillbaka på honom själv!! Det enda jag bryr mig om är att han skadar ju sina barn genom att göra som han gör! Han skadar mina fragglar! Han fortsätter att kunna skada mina fragglar trots allt… Pungspark förtjänar du ditt as! Dumjävel… Ja, det är ett bra namn för honom när fragglarna sover och jag är ensam med mina tankar. Trött på att mitt liv fortfarande styrs av honom. Om inte direkt så indirekt. hmmm känns att klockan är 04 på morgonen och att jag nog borde sova. Blir mycket svammel och känslor så här dags... Inte alltid lätt att vara den vuxna och hålla sig borta från sandlådan och sandkriget... 

 

 
Minns när denna bilden togs. Kände mig så stark den dagen... Lite som jag trots all skit känner mig just nu faktiskt. Jag ÄR stark! Förbannat stark. Starkare än de flesta andra, jag bara glömmer det ibland...
 

Planerna som vi har jobbat på så hårt de senaste månaderna börjar se färdiga ut och det är nu inte mycket kvar att finslipa utan vi väntar mest bara på att den här sista tiden ska gå och vi ska bli fria. Det verkligen kliar i hela mig att få sätta våra planer i verket. Detta året kommer att bli ett fantastiskt år! Ett år olikt alla andra för oss. En helt ny tillvaro och allt på våra villkor. Låter nästan för bra för att vara sant men så har vi jobbat hårt för detta nu. Det ska bli underbart när jag äntligen kan få skriva om det ordentligt och inte bara få komma med några tafatta hintar om att något stort är på G. 

Vår kryssning var fantastisk! Åt underbar mat, jagade fragglar kors och tvärs och skrattade mycket. Det var länge sen som vi alla skrattade så mycket. Träffade en del nya vänner varav en än så länge står ut ganska ordentligt ur mängden. Det har varit tal om en ny kryssning fast då utan barn… Men vi får se vad som händer. Just nu är jag mest bara glad över att vara nöjd och lycklig i min lilla tillvaro. Känns som bästa segern.

Blev inte så mycket bloggat de sista dagarna. Livet och att jaga runt på en drös med fragglar kom liksom lite i vägen. Så då satte jag mig nere på skeppets cafe som höll öppet lite längre om nätterna och skulle skriva, men då trillade det förbi en drös med trevligt folk att sitta och tjöta med istället så det vart inte mycket gjort ändå. Tanken var att jag skulle skriva ikapp när vi kom iland. Men så klev vi iland och Simone skuttade glatt iväg med sin farmor och farfar och vi andra tog en taxi vidare till hotel C som vi skulle bo på i några dagar. Sen typ dog vi där. Nja, kanske inte riktigt men det kan omöjligt ha varit långt därifrån.

 

 
Som alltid när Simone är hos farmor och farfar så dimper det ner lite mms från olika aktiviteter. Här är hon världens stoltaste efter att ha åkt 22 varv utan att ramla

 

Vi kom in på hotellet och ställde av våra väskor och sen en snabbis iväg för att säga hej till en vän. Vi stannade inte länge eftersom vi alla var så trötta. Trötta efter resan trodde jag. Vi la oss tidigt och njöt av att slippa frysa. Ett av de få klagomål jag skulle kunna tänkas ha från båten skulle väl vara just det att jag ständigt frös!

 
Maxen kom på konsten att hålla värmen. Man ger gärnet med gottis och råttis såklart haha

 

När vi vaknade så skulle vi ha en tjejträff med syrran och gå och titta på smink och annat kul på mellandagsrean. Den planen fick sig dock en törn när hon dök upp med sin gubbe. Svårt att förstå mig på en ”karl” som frivilligt och medvetet följer med ett gäng fruntimmer som ska titta på smink…

Vår träff blev intensiv men kort. Vi gick tillbaka till hotellet för att vila en stund för sedan skulle vårt späckade schema börja. Trodde vi. Fast nope, så vart det inte. Istället så la vi oss på hotellet och sov som stockar och när vi vaknade så var febern på topp. Influensan från helvetet hade börjat.

Tack och lov så var även de små rätt så möra så de var inte allt för svårt att hålla dom roade fastän mamman låg och kände sig död men försökte spela levande lite då och då haha

 

Några timmar senare vaknade vi till ordentligt en sväng och det vart liv och rörelse på vårt rum när Maxen plötsligt skrek i högan sky. Blodet forsade från hans lilla fot och jag fick efter många om och men pillat ut en liten glasbit som satt  fast i såret. Efter en snabb koll med ficklampan på golvet så såg vi problemet. Städerskan verkade ha haft semester eller något för det såg ut som att de bara hade sopat in glaset under ena sängen. Innan jag knappt hann fatta så hade jag blod på väggen, i sängen och över halva mig. Men jag fick väck glasbiten som sagt och den lille foten såg ok ut efter en tvätt och lite omplåstring. Nu ville det tyvärr inte sluta blöda under natten, så det fick bli en sväng förbi läkaren dagen efter och vi släpade oss dit med tunga och febriga ben. Lite lim senare så var Maxen hel igen.

 

 
Innan jag fick det att sluta bloda ner överallt så var det svårt att se vart blodet kom ifrån. Men han hade lyckats skära sig i trampdynan och upp mellan tårna. Stackars liten

 

Receptionen gjorde väl vad de kunde under kvällen innan när jag kom ner blodig och febrig (haha vilken syn, det slog mig först nu) och informerade om att jag skulle uppskatta en ren bäddad säng och en dammsugning.

Lite extra störigt tyckte jag väl att det var just för att detta var ett av de hotell som jag trivs bäst på. Ligger precis vid centralen, en fantastisk frukost, mjuka sängar och tjocka täcken. Men jag var redo att bojkotta dom. Att det dessutom hade saknats handdukar när vi checkade in och att de hade missat att anteckna en sen utcheckning var illa nog. Att Maxen skulle skära sig i foten för att de dessutom glömt städa upp trasigt glas..? Ja där gick min gräns. Inte så mycket som en ursäkt för den kassa städningen fick jag heller. Sur som fan så checkade jag ut på svaga och värkande influensaben. Bestämde tid och plats med Simones farmor och farfar för upphämtning av fraggelsnörpan.

Vilka underbara människor de två är! Skulle vilja passa på att bara få säga det, Siv och Sten… Ni är bäst. Helt grymma och jag är så otroligt glad för att ni är just min fraggels farmor och farfar. När vi kommer för att hämta upp dom så har farmor med sig en apotekspåse som innehöll allt för att hålla feber och influensasymptom på avstånd. Kan lätt säga att vår resa hem hade varit 10 gånger värre utan den!

Resan hem gick utan några direkta stopp eller problem. Lite extra tacksam över att Johan skulle möta oss vid tåget med tanke på vad våra väskor vägde. Men han verkade inte bry sig när han släpade hem skiten haha

Väl hemma så bara däckade vi. Idag var första dagen som vi har fått på oss kläder och suttit och ätit tillsammans. Innan hyar det mest varit vatten och något enstaka glas med filmjölk som har funkat. Nu är det bara Kevin som fortfarande har feber och jag hoppas att det ska vara över sen.

Fortfarande kan jag se bilden framför mig av den sjuka lilla stackaren på bussen mot santa park. Illröd av feber och hostade fruktansvärt illa… Känns inte långsökt när jag muttrar och svär över hennes kassa föräldrar som skulle utsätta både henne och alla runt omkring.

Jaja, nu är det snart över för vår del. Men jag hoppas att hennes föräldrar fick någon lite mer seglivad variant på en sisådär 4-5 veckor!!

Nyårsafton passerade utan att någon feberyr människa i detta hemmet ens märkte av det. Likaså mellandagsrean. Men men vad gör väl det när man precis varit uppe vid polcirkeln och hälsat på tomten?

Gnällde på min instagram genom att visa en bild på Maxens fot och det tog inte lång tid innan de hörde av sig från hotellet och efter lite mail skickade fram och tillbaka så ville de ha mina kortuppgifter för en total återbetalning. Och hur många ursäkter som helst. Hmmm kanske var jag lite snabb i mitt tidigare beslut om att bojkotta dom? Vi får se om det kommer in någon återbetalning först, sen kanske jag tänker om. Fast jag lär kolla golvet på deras rum både en och två gånger innan jag låter någon av mina fragglar springa barfota igen.

 

 
Behöver jag ens säga att detta bordet var en klar favvo hos mina fragglar?

 

Eftersom vi spenderat den sista veckan i sängen så har det inte blivit så mycket gjort att berätta om och heller inga foton. Så jag bjuder på några extra bilder från resan istället. Nu är det sängen som gäller för min del. Nog för att febern är borta och värken börjat ge med sig men fy fan va jag är trött. Influensan sög verkligen musten ur mig!

 

 
Tur att ingen annan än jag vet vad jag tittar och tänker på här hahaha
 

Nu ser jag fram emot att bli frisk, hoppa in i badrummet och göra mig i ordning och visa resten av världen att jag vågar gå utan min mössa. En vänlig själ som inte hade en aning om min hår-ångest påpekade mer än en gång hur snygg jag var i håret så jag tänkte att jag skulle lyssna på denna människa hellre än mina egna taskiga röster som bara säger åt mig att hitta mössjäveln om jag ska våga mig ut bland folk.