Jag vann! Kan man kalla det så? Att jag vann? Känns inte riktigt som något man kan vinna. Det borde inte vara ett pris som bara de på prispallen får tillgång till. På prispallen står då alla de ”normala” och nedanför står alla andra. Alla som inte passar in i ”normalt” fack. De som Maxen. Det eftertraktade priset är att få vara inkluderad. Att få vara med, att bli sedd, hörd och stimulerad. Borde inte vara ett pris som man ska kunna vinna. Det borde vara en självklarhet. För alla. Men i vilket fall så ”vann jag”. Maxen är nu både inkluderad och välkomnas med öppna armar när han kommer. Så i 3 hela dagar har Maxen lekt hela dagarna på dagis med andra barn. Visst finns där fortfarande stora brister men det är en bra början.

 

 
Min fina fraggelprins! 💖 Finns inget jag inte gör för dig och dina syskon!
 
 

Vilken skum känsla det är att inte ha Maxen runt mig. Att kunna släppa på den ständiga paniken som lever ett eget liv i mig när han är omkring. Rädslan för att släppa honom med blicken och han dör. För typ så är det att vara runt Max. Finaste Maxen som inte förstår att man inte överlever att klättra ut genom fönstret eller rymma över balkonräcket. Lilla Maxen som springer rakt ut framför både bilar och lokaltrafiken. Lille underbaraste Maxen som sätter på spisplattor, petar med metall i kontakterna och som älskar att försöka stoppa ner fingrarna i brödrosten. Att inte längre behöva vaka som en hök över honom känns befriande och väldigt främmande på samma gång. Men något säger mig att jag kommer att anpassa mig fort haha

 

 
Maxen intog snabbt och självklart en plats på sceenen där han dansade loss till musik och såpbubblor ihop med en salig blandning av fragglar på our normal´s familjedag. 

 

För ett tag sedan var vi på en träff som arrangerades av our normal. Det drivs av en förening som består av föräldrar. Our normal är en samlingsplats online för familjer med olika former av funktionsvarianter. Men så testade de med att flytta allt från skärmen till gräsmattan för en dag och de va en succe! Och jag hoppas verkligen på att det kommer flera! Och gärna redan nu i sommar haha Det var en underbart avslappnad träff med en hel massa andra familjer, aktiviteter och annat roligt för fragglarna. Den äldsta var väl allt annat än road men de andra tre och jag också för den delen trivdes. Vi stack liksom inte ut på något vis. Vi smälte in. Inget som händer allt för ofta. Inte ens när vi varit bland ds-familjer har det känts så avslappnat. Då är det liksom ok att Maxen är som Maxen är och allt som kommer mer. Det finns en massa förståelse och igenkännande. Men för mig som har fragglar som har mer än bara Maxens lilla ds att tänka på. Mina fragglar sticker ju ut överallt annars, även på ds-träffarna och det gör väl jag också. Men inte den dagen och det var förbannat jävla skönt på ren svenska. De hade även en fotograf på plats som man kunde boka. Vilket vi självklart hade gjort men något hade blivit fel och vår bokning hade fallit bort. Som tur var så hade han ett återbud så vi klev glatt fram och snodde åt oss den tiden. Innan så har vi alltid tagit alla våra foton i Nynäs men nu har vi hittat ett ställe till som funkar. Alltid bra med alternativ. Och hittar man en fotograf med tålamod, humor och som dessutom tar bra foton så är det bara att hålla i. Så för den som letar så skulle jag rekommendera Stig Albansson. HÄR kan ni se en av bilderna på oss som han tog innan vi satt igång och om jag råkade hitta på hans hemsida när jag var där inne för att kolla lite. Står och väger mellan Nynäs - fotografen och denna när det kommer till lite komplettering till bilderna som vi tog nu. Kanske blir det nog Stig som vinner så får jag alla foton i samma stil. 

 

 
Kevin är också skicklig när det gäller att ta kort... Han är grymt skicklig på att alltid lyckas fånga stunder som denna. Ni vet såna där tillfällen då man gör en grimas, en konstig min eller bara ser allmänt skum ut. Så ja, här är en sådan bild...

 

 

För övrigt så försöker vi njuta av sommaren trots att mattan rycks undan under fötterna på en lite då och då. Helt slut och känner mig smått sönderstressad. Önskar att dygnet hade haft fler timmar, veckorna fler dagar och månaderna fler veckor. Då kanske jag hade hunnit med en bråkdel av allt som behövs. Sa något om det när jag var hos läkaren sist. Denna gång bara för en rutinkontroll för min kärlkramp så inget alltför dramatiskt för en gångs skull. Men läkaren verkade inte förstå mitt behov av mera tid. Ta det lugnt. Varva ner. Inget stressande. Koppla av. Han sa en massa mera av lustiga saker som de men jag försökte förklara för honom att det inte var möjligt. Och hade jag bara haft mera tid så hade jag sluppit att stressa…

 

 
Min vilde 💖 Jag önskar att du hade kunnat stanna upp ibland när allt går för snabbt för dig. Jag ska komma på hur jag ska hjälpa dig. Jag letar för fullt efter utvägar och verktygen att hjälpa dig med min skatt. Jag lovar! 💖

 

Bostadsletandet går trögt. Deposition finns att tillgå vilket hjälper men det räcker inte hela vägen när man har betalningsanmärkningar sen 1800-talet som man dras med. Aja, det ska väl lösa sig tids nog. Det har det alltid gjort hitintills så det är bara att försöka se det från den ljusa sidan och försöka ännu mer. En hel månad har jag ju på mig att jobba ikapp det jag kommit efter de senaste 1,5 året och samtidigt hitta en ny bostad och flytta in. Fan! Svårare saker har jag ju lyckats med så varför skulle det inte funka nu? Förutsatt att jag inte somnar på vägen… Sova skulle jag också behöva ju…

 

 
 
Tur att det finns concealers och smink så man kan sminka över de värsta påsarna som numera känns som att de borde sitta vid detta laget 🙈
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress