Jag känner mig helt förstummad. Lite som i chock faktiskt. Det är så fel att jag vet inte hur jag ska reagera om jag ska vara ärlig. Men jag vet däremot att jag måste ha varit bra nere i min egen skit och vältrat mig med tanke på att jag inget märkte av vad som pågick.

 

 
Sakta men säkert försvinner hans hemska sår och hans fina ansikte börjar bli synligt igen

 

Max. Han är så fin, så ärlig och uppriktig i sina känslor och vad han tänker. Det finns liksom inget ont i honom. Han ÄR glädje och lycka. Det är väl alla fragglar men… Kanske de som själva har ”ett sånt där barn” vet vad jag menar. Kanske måste man uppleva det själv för att veta vad jag menar. Men jag glömmer ibland att inte alla ser vad jag ser. Men de flesta gör det efter att ha varit med honom och lärt känna honom. Visst möter vi på människor med skev syn på Down Syndrom men det är oftast i förbigående och vi är väl helt enkelt inte vana vid att faktiskt bli diskriminerade.

Här hemma så är det ju fullt normalt att Max har ds. Det är inget man tänker på. Det är något han har, det är ju liksom inte vad han är. Han är som alla andra fast bara lite mer. Alla ha vi väl lite mer på ett eller annat sätt? Hans lite mer är ds. Didjas lite mer är tonårshormoner. Simones lite mer är… Ja och så fortsätter det. Alla har väl lite mer? Så varför är hans så illa? Med tanke på allt han ger i gengäld!?

 

 
Min älskade busfraggel som driver mig till vansinne men inte hälften så ofta som han får mig att le 

 

Max fick en dagisplats. Jag var i sjunde himlen. Efter 1,5 år hemma med mig 24/7 och aldrig lämna min sida har varit påfrestande för os båda och ja, alla i familjen har tyckt att det varit jobbigt eftersom Max ändå kräver mer koll än andra. Så den 1 juni skulle han börja med sin inskolning och äntligen få leka med jämnåriga. Han skulle bli stimulerad och suga åt sig en massa ny kunskap med alla nya, roliga utmaningar som han skulle ställas framför. Max var så förväntansfull. Han visste att han skulle få börja på dagis och till hans stora lycka så hade han fått en placering på dagiset som han ser hemifrån oss och som han så gärna vill in och leka på. Samma som de andra fragglarna i vår trapp går på.

 

 
Absoluta favoriten är HAPPY MEAL eller pizza som han själv kallar det 😂

 

Någon dag innan ringer rektorn och säger att vi ska komma till ett annat dagis i närheten på fredagen för att ha vårt samtal innan inskolningen. Vi kom dit och Maxen var i extas vilket bara eskalerade när han såg och hörde alla fragglarna som var ute på gården och lekte. Han vart rätt sur när vi inte stannade ute, istället gick vi in på ett samtalsrum där vi satt i 1 timme innan jag gråtandes gick därifrån. Max skrek hela vägen hem. Han fattade aldrig vad som hände. Varför fick han inte leka?

Under samtalet med rektorn och specialpedagogen så framkom det att den placeringen som han fått inte var lämplig som han kallade det. Inte lämplig…

Varför skulle det inte vara lämpligt? Jo, sa han, för att dom är å många barn där och fröknarna där har ingen utbildning. Och med tanke på Max tillstånd så var det inte lämpligt… (Jag undrar fortfarande vad det är för tillstånd han pratar om...)

När jag fick höra att han förväntade sig att ev. ha en plats ledig åt Max lagom till efter semestern någon gång i slutet av augusti så brast det för mig. Det blev för många grejer på en gång. Jag var tvungen att ursäkta mig och packa ner Maxen i vagnen och gå därifrån innan mina tårar inte skulle gå att hålla tillbaka längre.

 

 
Jag inser när kvällen kommer att det spelar ingen roll hur trött jag än är, hur mycket jag än har att göra och hur mycket jag än skulle behöva lite andrum... Jag gör allt för er mina fragglar! Du stannar med mig min minifraggel! Ända tills vi hittar det ställe som är rätt för dig! På med fejk leendet igen så jävlar ska mamma visa dom alla att man kan allt man vill. Eller iallafall kan jag det, det hänger väl bara på hur mycket man vill antar jag 😘

 

Några samtal senare till olika människor på kommunen så fick jag ett samtal från rektorn som sa att han skulle ordna en plats åt Maxen så fort som möjligt. På måndagen ringde han igen och berättade att han ordnat en plats och nu letar efter en resurs. På tisdagen ringde han igen och uppdaterade igen och så fortsatte veckan. Det kändes kanon när jag några dagar senare så fick jag beskedet att en resurs var anställd och att vi skulle komma på inskolning. Så jag och Max vart eld och lågor igen och såg fram emot allt som skulle komma.

Han skulle ju äntligen få börja på dagis!!!

Första dagen kom och efter att ha fått sitta i samma samtalsrum återigen någon timme och även denna gång få gå därifrån utan att se röken av varken barn eller lek så var inte Max rolig att tas med den dagen.

 

 
Båt är roligt men bara en stund konstaterade Maxen som snabbt blev uttråkad

 

Men vi fick träffat den nya resursen. En varm och vänlig äldre medelålders invandrar kvinna med sjal som täckte allt hon inte ”får” visa. Hon berättade för mig att även om hon inte hade någon utbildning så skulle hon ta hand om min son som om han vore hennes egen.

Själv tycker jag väl att utbildning spelar mindre roll och huvudsaken är att personkemin stämmer. Max kommer att lära henne allt hon behöver kunna och missar han något så finns det gott om kurser att gå. Så det oroade mig inte ett dugg. Visst hade det kanske varit enklare om hon haft någon koll men men det blir säkert jättebra tänkte jag.

 

 
Maxen har precis upptäckt naturgodis...

 

Nästa dag skulle vi vara på plats klockan nio men vi var sena och kom fram först kvart över och då var alla redan ute på gården och lekte. Jag tänkte aldrig på det då utan jag tog bara loss Maxen ur vagnen och lät honom springa ut på gården bland de andra. Resursen var genast efter och under hela tiden vi var där ( i hela 45 minuter) så fanns där alltid en fröken som gick mellan de fragglar som närmade sig Maxen och avledde dom på annat håll. När vi gick hem var Maxen förtvivlad och hade fortfarande inte fått leka med några jämnåriga. Imorgon tröstade jag honom. Imorgon blir det säkert bättre och vi är med på samlingen så du får träffa dom andra ordentligt. Men det visade sig senare att de inte ens har någon samling…

Nästa dag kom med dåligt väder och Maxen lekte med resursen i ”stora rummet” och jag satt i rummet intill. De andra lekte i övriga utrymmen. Så ingen lek med jämnåriga denna dagen heller. Nästa dag lämnar jag honom i 1,5 timme och när jag hämtar honom så leker han ensam med sin resurs bakom stängd dörr. Morgonen efter så vill inte Maxen gå till dagis. Han som varit så glad innan för att gå till dagis satte sig på tvären ordentligt när vi på vägen gick förbi en lekplats där 2 fragglar lekte. Han började gråta när vi gick vidare. Du får leka på dagis tröstar jag. Men han svarar mig att det finns inga barn på hans dagis. Han fortsätter att gråta och tittar på mig och säger Max ledsen och jag dör lite inuti. När vi kommer fram så är det en fröken i rummet. Vet inte vad hon heter. De verkar inte direkt öppna för presentationer utav varken Max eller mig. Jag leker lite med Maxen medan vi väntar på resursen och fröken X gick snart därifrån och lämnade oss ensamma. Dryga kvarten senare dyker resursen upp och jag väljer att stanna en stund innan jag ska lämna. Jag frågar resursen om de andra fragglarna och får veta att det är en småbarnsavdelning och att de inte är där just nu. Men att självklart så kommer Max att få leka med andra bara kanske inte just nu. Jag förstår inte så jag bestämmer mig för att ta det med rektorn.

 

 
Maxen var grymt nöjd med att det serverades tårta på Kevins skolavslutning som började kl 8. Helt ok dag att missa frukosten på verkade Maxen anse som tog om inte mindre än tre gånger. Det gör han väl dock aldrig under en vanlig frukost hemma 😂

 

När jag träffar rektorn så berättar jag lite om hur Max och jag uppfattar vissa saker och att vi saknar samvaro och lek med andra. Efter att han har upprepat samma undanflykter som jag fått höra av resursen så säger han till slut att ”Max började så plötsligt här och det får bli sakta men säkert att han träffar de andra barnen. De måste ju få en chans att vänja sig vid att han är här”… De orden fick mig att mer eller mindre bara vända på klacken och gå därifrån och min Max,- min prins, ska inte behöva gå tillbaka till deras jävla skitdagis där man stänger in honom medan man väntar på att de sndra små ska vänja sig vid att ha honom i närheten! Hörde hans sista ord som i ett töcken.. "handikapp"... Äh, nu går jag var min enda vettiga tanke just då och jag gick snabbt därifrån.

 

 
Jag älskar denna varelse så det gör ont i mig

 

Ju mer jag tänker på det ju mer går det runt i huvudet på mig.

Jag menar, va?! Stänger du in min fraggel och håller de andra borta för att han har down syndrom? Är de inte klok? Fattar du inte vad du gör? Max är precis som alla andra! Bara lite annorlunda… Vad gör du när övriga Sverige rockar sockar? Sjukanmäler dig och går inte utanför dörren eller står du för att du är ett kräk och bär matchande sockar? Fick du rektorsjobbet i present av någon full politiker med noll koll eller vad? Det är bara ett jävligt dåligt och osmakligt skämt kanske? Nä, fy fan för såna som dig!

Hur kan någon vilja stänga in min skatt? Hur kan man inte bara smälta och vilja ge allt för hans lycka? Hur kan man jobba på ett dagis och behandla ett barn så? Mitt barn! Det finaste jag har behandlar ni värre än vad man skulle behandla ett djur…

 

 
En varm och skön sommardag med mina fragglar... Livet blir inte mycket bättre än såhär!

 

Hur ska jag någonsin våga lämna honom på dagis igen? På något dagis? Jag skickade med ett info häfte med honom om sjukdomar, lite vad han gillar och inte gillar, vad han kan och vad han behöver träna extra på men den infon lästes aldrig fick jag höra. Visst jag sa väl det mesta på mötet men ändå.

Att hans resurs ber mig om tillåtelse att få ta med Maxen på toaletten ifall hon måste dit. För som hon sa så kan hon inte lämna honom ensam och de andra fröknarna ville inte kolla honom. Hur bra kändes det att höra då? Inte alls typ! Så trött. Varför kan inget någonsin bara funka? Alltid ska det vara skit i vägen för oss.

snickis.blogg.se

Men vad helt sinnessjukt ni har blivit behandlade! Vad är det för fel på dessa vuxna människor?! Min bästa väns son går på en avdelningen där ett av barnen har downs syndrom. De ser det som en tillgång och de andra barnen lär sig att visa hänsyn för hens svårigheter och hen är alltid inkluderad i leken. Vilken knäpp förskola ni haft oturen att hamna på. Det låter som något som kunde ha hänt för 30 år sedan, inte nu. Hoppas verkligen Max får plats någon annanstans. Håller tummarna för er.

Svar: Det ÄR verkligen en tillgång och en grymt häftig resurs att få vara runt omkring människor med downs. De har ofta ett mycket snällare, hälsosammare och finare men framför allt enklare sätt att se på livet och människor och sin omgivning. Hade fler varit mer så, så hade världen varit en bättre plats att leva i. När Maxen har gått på dagis innan så har det aldrig varit några såna problem. Han har alltid varit omtyckt och varit med i alla lekar och annat.
Linda Hedman

Tess

Fruktansvärt! Så får det inte gå tillväga. Barn är mycket mer öppna än vuxna, så verkar mest som att de vuxna lägger hinder i vägen. Vad hemskt för resursen också... att inte kunna gå på toaletten själv för ingen av de andra vill kolla till ditt barn under de minuterna. Jag blir både förbannad och ledsen :-( Så behandlar man inte ett barn! <3 Hoppas verkligen det blir bättre för er!

Svar: Ja det måste bli bättre! Detta är ju bara för mycket och inget jag trodde att vi skulle uppleva. Tidigare kontakter med dagis har aldrig varit åt detta hållet. Visst kan det gnällas om kostnader men aldrig något sånt här.
Linda Hedman

Jenniey Love

Fruktansvärt! Hur kan man ens göra så på en förskola 2018?! Jag tror de andra barnen hade accepterat goa Max om de bara fick chansen till det. Att hålla honom instängd som ett djur i en bur från kontrakt med andra är bland det sjukaste jag hört. Blir dessutom förbannad på att förskolan tycks tycka detta är okej bemötande. Otroligt skrämmande hur vuxna människor kan göra så mot ett barn:(

Hoppas innerligt det blir bättre för er och att max tillslut får det bemötandet han borde fått från start.

Massa kramiz<3<3

Svar: Ja vi får se hur de väljer att agera. Det ska vara ett möte ang. Max imorgon. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att vi skulle stöta på något sånt här. Mycket annat men inget sånt här...
Tack och stor kram
Linda Hedman

Karin Haack

Ursäkta dom fula orden men Jävlar i havet va arg jag blir. Fy fan rent ut sagt. Så här ska inte barn behandlas. Din lilla kille e som vem som helst med ett säkert super stort <3 . Begriper inte vad det är för fel på rektorn och personalen. Vidriga människor det finns inom barnomsorgen. Det enda han vill är att leka med dom andra barnen o se o höra dom prata sjunga leka mm.

Fast jag vet att kommuner kan va bra korkade. Vår sista dotter föddes med dubbelsidig genomgående LKG. Enl kommunen så ville dom inte hjälpa henne att fixa tal mm. Det var inte den sociala biten hon behövde enl dom. Jag sa det är jätte viktigt att hon får va med andra barn i samma ålder. Hon är inte dum i huvudet el så bara för att hon har LKG. Hon var 4 år innan kommunen gav med sig att hon skulle få va på dagis. Hon älskade det dagiset från dag 1 tills hon slutade o skulle börja förskolan.

Krama om din lille pojk från mej. Försök få ett annat dagis för på det dagiset ska han inte vara. Ge dej inte en tum. Kram i Jätte massor <3

Svar: Tack! Ja de kan då vara både trångsinta och totalt dumma i huvudet har jag märkt. Men jag kommer inte att ge mig!
Kram
Linda Hedman

Anonym

Alltså fy fan! Jag hoppas verkligen du sätter åt den komun du bor i för det där är inte okej någonstans! Din Max verkar vara en riktigt härlig kille och det där ska man inte behöva bli utsatt för! Styrkekramar till er båda ❤️

Svar: Ja min Max är helt underbar! 😍
Jag håller på med en anmälan till DO och hoppas på att de agerar.
Linda Hedman

Anonym

Helt galet fel!! Flyger upp ur soffan här.. Deras förlust, helt klart. Stackars Max!! Behandlad som ett djur... Kram

Svar: ❤️ Tack å kram ❤️
Linda Hedman

Anonym

Min reaktion ; men vad i he...e🤬. Det är helt sjukt hur man 2018 kan agera så. O så klart hade dom andra barnen accepterat Max o inte tyckt det var ett dugg konstigt om han hade fått komma in i gruppen. Håller tummarna för att det ordnar sig för er😊

Svar: Tack! Ja så känner jag också. Jag hoppas på mötet med kommunen som ska vara imorgon.
Linda Hedman

www.twinmom.se

Det gör så ont i mig att läsa detta, och jag blir så förbannad så jag kokar! Varför skulle han få så dålig behandling?! Nej fy, han förtjänar så mycket bättre och självklart ska han få leka med jämnåriga kompisar! Hoppas verkligen det löser sig för er snart och att han kan känna glädje i att gå till dagis, likaså att Ni kan känna er trygga med att lämna honom där! Kram till er!

Svar: Ja just nu känner jag mig väldigt kluven inför att lämna honom någonstans. Å ena sidan så behöver både han och jag det å andra sidan hur ska jag veta att han har det bra? För hur ska man annars kunna slappna av när man lämnat? Ja nä, jag hoppas verkligen att det blir någon skillnad efter mötet med kommunen idag. Det dagiset går han inte tillbaka till iaf.
Tack för stöttande ord ❤️
Linda Hedman

Anonym

Vilken jävla rektor! Och vilken personal!! De borde verkligen inte jobba med barn eller människor över huvudtaget! Min erfarenhet som lärare är att de elever som från förskolan varit med barn som på något vis behövt olika anpassningar visar mer empati,förståelse och hjälpsamhet när de sedan kommer upp till skolan. Sedan har jag haft en släkting med Downs syndrom så är det något som jag brukar vara tydlig med är hur fantastiskt mycket kärlek och glädje dessa människor sprider, 10x mer än andra vilket sedan smittar av sig. Så extra empati, förståelse, kärlek och glädje, hur TOPPEN är inte det?! Men hoppas att ni inte ger upp om förskola, såna där människor är bara en liten del av skaran, det finns fantastiska pedagoger som kommer ta emot honom med öppna armar och behandla honom och er som sina egna❤

Svar: Åh du har så rätt! De är helt fantastiskt underbara människor! Tyvärr så tror jag att man måste ha haft någon av dom i sin närhet dock för att man ska inse och förstå just hur otroliga dessa människor är. Vilken kärlek de bär på. Vilken glädje och livsenergi de sprider. De är helt otroliga helt enkelt.
Linda Hedman

Micael Jonsson

Kämpa! Har egen erfarenhet av en lång kamp för min son, jag lider med er men vet att "vattnet nöter stenen" så kämpa på.

Svar: Jag slutar aldrig kämpa för mina fragglar!<3
Linda Hedman

Millan

Men vad fan på ren svenska 😡 är de rädda för er dina son? Hur ska barnen få lära sig att barn med DS eller andra funktionsvsriationer ej är farliga.

Stackars Maxen och dig😢

Hoppas verkligen det blir bra till slut.

Svar: Okunniga tror jag att de var :( Absolut inget försvar när man har valt ett sånt jobb! Inte i annat fall heller på sätt och vis men absolut när det kommer till att man dessutom har valt att jobba specifikt med just barn. Tack snälla du
<3
Linda Hedman

Anonym

Man blir bara så otroligt ledsen och förbannad att det får gå till så här. Det finns inga ord. Men hoppas av hela mitt hjärta att det kommer ordna sig för din otroligt fina son och er❤️

Svar: Jag håller med! Det sliter i bröstet på mig bara jag tänker på det! Jo men det ska nog ordna sig :) Tack snälla <3
Linda Hedman

Tina

Fruktansvärt! Okunskap är... förödande! Håller tummarna för att du orkar/klarar att driva igenom en förändring <3. Det finns lagar som reglerar att djur inte får hållas ensamma, att man då tar sig rätten att hålla ett barn ensamt i grupp på ett dagis är omänskligt och grymt.

Svar: Bra uttryckt! Nu hoppas jag verkligen inte att det ska upprepas för något annat barn på det dagiset i framtiden! Efter att vi hade ett möte på kommunen samt en anmälan till do så ändrades väldigt mycket. Inte allt och det finns mycket att jobba på men fortfarande en avsevärd skillnad. Så Maxen kan nu gå till dagis och känna sig som en del av gruppen och välkomnas nu av både sina fröknar och sina kompisar. :)
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress