Svaret kom tillbaka med dubbla budskap från läkaren. Jag ska tillbaka. Men det var nog inget farligt. En skugga på röntgenbilderna sa läkaren. En biopsi ska tas. Räckte inte med röntgen. Gillar inte biopsier… Vad är det för dåre till sadist som kom på biopsier? Det är ju liksom inte direkt att de inte känns..!! Men denna gången skulle jag få sova under tiden om jag fattade rätt. De vill inte riskera ett nytt stressrelaterat krampanfall. Jag hoppas på att få sova. Svaret jag fick var att det nog inte var något farligt men att det behövdes kollas upp snarast. Men hallå nej det går inte. Jag vägrar, ville jag skrika i telefonen. Men jag skrek inte. Jag suckade och kände illamåendet tränga fram. Kände hur tårar av maktlöshet, ilska och trötthet tog över mitt framtvingade lugn…   

 

 
Kevin granskade mig länge och väl efter mitt samtal. Hur man än försöker att hålla en bra fasad så är de otroligt skickliga på att kunna se rakt igenom en. 

 

Men ensam med 4 fragglar och ingenstans att fly så torkar jag tårarna, klistrar på ett leende och biter ihop samtidigt som jag försöker att ignorera det där förbannade ekot i bakhuvudet som fortsätter med sitt mantra. Orkar inte bry mig om det där idag. Får bry mig om det när det är dags istället. Idag är ju faktiskt en dag som nästan borde firas här hemma. Min bok är snart klar! Jag är snart framme vid det som ska bli sista sidan på denna delen. Några år och ca 85’000 tecken senare så känner jag mig stolt över att äntligen knyta ihop och påbörja en avslutning. Helt otroligt men jag lyckades fanimej!! Så idag tänker jag inte gråta eller lyssna på jobbiga tankar! Idag ska jag laga god mat till mig och fragglarna, öppna den fina flaskan med rödtjut som innan bara fått stå och se tjusig ut till mig och en flaska ica-bubbel till fragglarna och fira mig själv och att jag klarar allt jag verkligen ger mig fan på att göra!  

 

 

 

 

Jag har alltid skrivit mycket. Antar att man måste få ur sig tankar och känslor på något sätt sen kanske det inte spelar så stor roll på vilket sätt man får det ur sig. Jag har skrivit slut på jag vet inte hur många skrivböcker, dagböcker och noteshäften genom åren. När jag var runt 16 år skrev jag min första bok. En bok på ca 270 sidor om en trasig tjej. Då handlade det inte om mig. Kanske att känslorna var mina men jag vågade inte skriva om mig rakt ut. De enda som läste boken var några få utvalda familjemedlemmar och en vän. Jag minns hur stort det var när jag och min bästa vän Maria satt och skrev rent den på våra håltimmar. Men den boken är borta nu. Som så mycket annat i mitt liv så rann den ifrån mig någonstans på vägen. Jag tänker på den ibland. Saknar den nästan som om den vore något levande. Önskar att jag hade haft den kvar. Den var ju ändå full av mig på något sätt. Hade velat läsa den nu som vuxen. Se och förstå vad jag kände då. Hur jag tänkte då. Visst minns jag den men långt ifrån varje ord. Det är så mycket som jag har förlorat i mitt liv och jag tror att det är därför som jag är en sån materialist och smått knäpp när det kommer till hur mycket jag kan älska en sak. När det kommer till människor så blev jag tvärtom. Jag har förlorat så många människor att jag är rädd för att möta nya. Vill inte förlora mera. Det gör för ont. Det skadar mig inuti.

Nu är snart en ny bok färdig. Men denna kommer inte att försvinna. Denna kommer att hamna i bokaffären. Denna kommer att läsas. Av andra. Av människor som jag aldrig har hört talas om. För även om jag är världens pessimist och min bok knappt säljer så lär den köpas av några… Skum känsla. Häftig känsla. Om 2 veckor är det inplanerat en fotografering inför det kommande bokomslaget. Känns så jäkla avlägset och ute i periferin att jag faktiskt skulle lyckas få ihop min bok till slut. Dessutom finns det redan material och planer för en del 2 och 3…

Nu ska jag bara komma på ett sätt att finansiera trycket och lite småplock med manuset så är den klar. Känns surrealistiskt. Blir väl ett försök på en go fund me sida annars får jag väl börja gå ut och samla pantflaskor eller något haha

Nej men skämt åsido så funderas det för fullt här hemma just nu över olika sätt att få ihop en stor summa pengar för att få till det sista så den äntligen blir färdigställd. Så har du en bra ide om hur jag ska få ihop det hela så är du mer än välkommen med ett tips eller tre.

Vilken känsla det måste vara att ha sin egenskrivna bok i bokhyllan är hemma…

Den känslan ska jag njuta av den dagen då det äntligen är dags!

 

 

 

Men för nu så nöjer jag mig med att fantisera om dagen då det händer och fram tills dess så är jag lycklig över att ha kommit igång med att måla igen. Det var många år sen jag sist höll i en pensel eller penna i det syftet... Känns grymt bra! Börjar känna igen drag och egenskaper hos mig själv som jag inte har känt eller haft på flera år. En gång i tiden målade jag tavlor som nästan liknade fotografier. Jag var riktigt duktig. Men nertryckt i backen så dog självförtroendet och jag slutade. Nu skiter jag i vad andra tycker och jag målar inte för någon annans skull än min egen avslappning. Och tro mig... avslappning är något som jag behöver en hel del av så som livet lyckas få hela mig lika spänd som en fiolsträng.

 

Anonym

Älskade kämpe 💙💙💙. Snart så är ni tillbaka på vår sten mitt i havet

Svar: Lova?! 🙌💕
Linda Hedman

malin

Hoppas det går bra på biopsin <3

Svar: Tack! 💕 Nervöst som sjutton men det ska nog gå bra 😊 Sen hoppas jag på ett bra svar därefter... 🙈
Linda Hedman

Anonym

Önskar dig och dina fina barn lite (eller mycket) lugn i livet. Kram ❤️

Svar: Tack! Ja, det skulle vara behövligt. Men sakta och säkert så hoppas jag att vi tar oss till lugnare vatten. <3
Linda Hedman

Elsa

Har du gjort teckningen på flickan? den är helt magisk!! <3
Det kommer att gå bra med biopin! Kul att boken snart är klar! Jag vill ha ett ex!
Kram!

Svar: Haha åh tack snälla Elsa 😘 Å de e klart att det blir ett signerat ex åt ert håll 😜
Linda Hedman

Christer

Hade tänkt fokusera min kommentar på den där boken som du skriver, har själv skrivit tre böcker men de var diktsamlingar. Jag skrev dem om under ett annat namn , varför vet jag inte idag men det blev så iallafall. Men det är hur läckert som helst att se sin egen bok och man känner sig så stolt när den står där i hyllan.
Ska bli spännande att se om man kan få tag på den sen när den släpps.
Tyckte det är roligare att fokusera på något roligt än det tråkiga med biopsier , men det går bra ska du se :)

Svar: Du har ett mail från mig :)

Svar: Hej Christer WOW!! 3 böcker?! Det är en riktigt stor bedrift i min värld. Ja, jag kan ju inte annat än att säga att jag längtar efter att kunna ha den i bokhyllan så fort jag är klar. Men sen ska jag lösa finansieringen eftersom jag vill ge ut den själv och inte via förlag så kanske drar det ut på tiden innan den äntligen hamnar på min hylla.

Såg mailet. Tack! Och du, jag är intresserad! :)
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress