Det har ju helt klart inte varit den bästa veckan. Jag förlorade en nära vän. Den enda som jag pratade med dagligen. Den enda jag fortfarande litade på. Poff borta… Bara sådär. Utan att jag kunde förhindra eller förändra något. Jag hade liksom ingen talan. Sen tappade jag även någon som jag hoppades skulle bli min vän. Man kan ju inte ha för många och jag har ju ganska ont om dom så jag såg fram emot fikan som aldrig blev av. Men sånt är väl livet antar jag. Frustrerande är att vår vardag påverkas eftersom vi byggt en del av våra planer runt just denna vännen som förlorades. Så det har blivit till att tänka om och tänka i andra banor för att få våra planer att fortsätta funka. Allt blev dock uppskjutet med 3-4 månader vilket känns grymt jobbigt med tanke på att vi skulle ha startat typ nu och jag hoppas innerligt att inte något mer än så blir påverkat.  Men det känns lite som att huvudsaken ändå är att vi fortfarande står fast vid vad vi vill ha ut av livet och vårt mål så löser sig resten med lite hårt arbete.

 

Sedan har barnförhören äntligen kommit igång. Eller är det verkligen äntligen som jag känner? Snarare så känner jag bara ilska, sorg, besvikelse och en hel del bitterhet. Ilska mot ett system som spottar på de som redan ligger ner. Så nu har det då gått ett halvår ganska exakt. 3 månader är vad polisen ska ha på sig med barnförhör. Men för oss så startar det nu… NU?! Nu när allt har lagt sig?! Nu..?! Fragglarna vill inte. Jag vill inte. Jag vill bara glömma. Vill bara få gå vidare. När vi stod där. Hjälplösa och handfallna så var systemet upptaget. När vi var utsatta och otrygga så hade systemet inte tid. När vi behövde hjälp så tittade systemet åt något annat håll och utan pappavarför så hade vi drunknat. Nu har vi på egen hand och för egen maskin tagit oss igenom de värsta av stunder. Då dyker systemet upp och knackar på. Då kom systemet på att de hade glömt oss. Så nu ska allt börja. Men ingen av oss vill gå igenom allt igen. Vi skulle snällt hålla andan och trampa vatten ute på stormigt hav medan systemet hade annat för sig och lämnade oss helt till vårt öde. Nu när vi tagit oss ur havet så står nu systemet och knackar på vår dörr och vill ha oss att gå igenom allt. 

 

Vi vill inte gå igenom allt. Vi vill glömma. Vi vill inte leva i det förflutna. Vi vill gå vidare. Fragglarna behöver gå vidare. Jag behöver gå vidare. Jag orkar inte bråka. Jag orkar inte kriga. Visst kommer jag att göra det om och när som helst som det krävs av mig. Men jag vill inte. Jag orkar inte. Jag bara önskar att allt vore annorlunda. Jag bara önskar att…  

 

Som alltid så mitt i all skit och all tänkbart elände som livet kan kasta mot oss så tar vi oss små pauser och bara njuter av varandra. Det är nog vad min cancer har förändrat mest. Från att ha tagit så mycket för givet så stannar vi faktiskt upp bara för att visa varandra att vi älskar och att vi är tacksamma. Vi vet hur flyktigt livet kan vara och gör vad vi kan för att ta tillvara på nuet på ett sätt som vi aldrig gjorde innan. Fick en akuttid till läkaren imorgon. Har haft ont i sidan. Äh, lite ryggont bara säger jag till oroliga fragglar som ser min smärta hur mycket jag än försöker dölja den. Fast lite ryggont är det inte. Det är ren och skär smärta som förlamar och handikappar. Cancer ekar det i mitt huvud. Cancer... Nej, såklart att jag inte har mer cancer. Det räcker ju liksom ganska bra med skit som det är. Jag ska ju bli fri från cancern inte få mer av skiten! Men ekot i mitt huvud fortsätter att eka cancer. Lite så blir det efter att man har fått den där jävla diagnosen. Man vet plötsligt hur skört livet är och hur domen känns när läkaren säger ordet cancer. Oavsett så fick jag en återbudstid och ska in och röntgas och undersökas. Kanske är det ändå karma som kommit tillbaka för att ge mig mer av vad jag förtjänar? Kanske är det ett muskelfäste som gett med sig.. Kanske är det cancer.. Cancer.. Cancer.. Cancer.. Cancer.. Ordet fortsätter att eka. Imorgon kl 10 hoppas jag att det ska sluta eka. Då vill jag bara få höra av läkaren att det är jag som är paranoid. Då vill jag bara få höra att det är mitt muskelfäste... Men tills dess så lär det fortsätta att eka cancer.. cancer.. cancer.. 

 

 
 
cancer.. cancer.. cancer.. cancer.. cancer.. cancer.. cancer.. 
 
 
 
 
När livet känns jobbigt och cancerordet ekar för högt i mitt huvud så är det skönt att dra på sig peruken och låtsas. Den är allt ifrån varm och obekväm till kliande och tung. Var mitt hår så här tungt? Jag hade ju ännu längre hår... Men aldrig har jag väl uppfattat mitt hår som tungt innan jag föll för grupptrycket och gick och hämtade min rekvisition för en peruk. Det är en jättefin peruk med hår som verkligen ser ut som mitt eget. Men det är inte mitt och det känns. Men den ger ändå en känsla av normalitet. Med peruken på så syns inte längre min cancer. Jag har mina ögonfransar och ögonbryn tillbaka. Jag har fått tillbaka min hudfärg istället för den bleka gråa färg som jag hade innan. Jag har tagit bort min Picc-Line ur armen och kvar finns nu bara ett litet märke som visar vart allt gift har sprutats in. Jag ser inte längre ut som en stereotyp för cancersjuka vilket jag kände innan. Så när allt kändes lite extra jobbigt en dag så drog jag på mig min varma, obekväma, kliande och tunga peruk. Kändes bra. Mötte bilden av en ganska nöjd kvinna ändå när jag såg mig i spegeln. Tills jag såg det. Glimten jag nyss hade haft i ögonen dog genast och jag såg. Kanske ser ingen annan det. Men jag ser. Jag vet. Jag ser att bhn som jag försiktigt tagit på mig och fyllt upp på högersidan inte sitter som den ska utan att den åker upp. Finns liksom inget som stoppar den från att glida upp framtill. Kanske ser ingen annan. Kanske. Kanske är det bara jag som tänker på det? Kanske. Men jag ser. Jag ser att det bara är konturer efter ett bröst. Jag ser hur fel höger sida ser ut trots att jag stod så jävla länge med att dölja och fylla upp. Jag ser. Så just denna gången så åkte peruken av igen. Den har varit en sån där grej som jag kan ta på mig och glömma bort att jag är sjuk. Men att se klyftan av ett bröst och inte två förstörde änna hela grejen med att försöka se ut som någon som aldrig ens hört talas om cancer.. Kanske ser ingen annan. Men jag ser. Kanske bryr sig ingen annan. Men jag bryr mig. Jag är inte redo för en intimare bild än så här ännu. Är inte redo för att ens se mig själv ännu mindre för att visa. 

 

 

Kylan är ju vad Maxen har allra svårast för när det kommer till hälsan. Så våra utflykter är numera självklart bara inomhus. Nu sist så var jag så frusen när jag kollade på vad vi skulle hitta på att regnskog lät som en underbar lösning. Sagt och gjort så bar det av till ett litet hörn av regnskogen och Maxen älskade det. Alla djuren var spännande men aporna var de som lockade mest.

 

 
Lite smått störigt att mobilen inte var framme när det kom en hel drös med djur som ville hälsa på just Maxen... Vet inte riktigt vad det är med denna fraggel och djur..!? Alla djur älskar Maxen trots att han inte alltid är så snäll när han klappar och har sig. Visst har han gott hjärta men jag kan personligen intyga att det är ju inte alls sådär väldans skönt när han ska klappa en på huvudet... Fastar gärna en tuss med hår i hans små händer... Så hur ett stackars pälsdjur står ut övergår mitt förstånd haha
 
 
Både läskigt och superspännande på samma gång! Maxen skrek av skräckblandad förtjusning när det vinglade till sidonäten 

 

En bra sak är att morfar var här förra helgen. Hade ju som jag nämnt innan en del som behövde fixas… Han hade även med sig en vän om hela familjen nu är tacksamma mot. Här har vi bott nu i några månader och svurit över kanalutbudet på tvn… Hmmmm ja vad ska jag säga..?  Dan och morfar hjälptes åt med att byta ena den mindre tvn mot den större som bara har stått och samlat damm eftersom den är för tung för mig att lyfta. Efter det så skulle den ju såklart kopplas in. WOW utbrister jag när jag ser att den stora tvn var helt klart mycket bättre eftersom den helt plötsligt hade en massa fler kanaler än vad den lilla nyss haft. Jag tackade Dan med en puss och ett stort flin. Sen sa han det… Det där som innebar att den stora tvn självklart inte var bättre än den lilla och att det var jag som inte hade alla hemma…  Ja det var ju bara att göra ett kanalsök… Jamen va jävla bra då!! Det hade väl kanske varit ännu bättre om du hade kunnat säga det när vi först flyttade in!! Så snälla alla ni… Förutsätt att jag är en blond tjej… Ja just ja! Jag ÄR en blond tjej!! Med tummen mitt i handen och noll koll på sladdar och kanalsökningar! Men jag är en jävel på att få bort fläckar på tvätten. Får rent den mest sönderbrända ugnen att skina på nolltid och jag minns alla detaljer om allt som alla andra någonsin har gjort fel. Tyvärr gjorde lyckan över alla ”nya” kanaler att jag glömde hälften av allt som jag skulle be morfar att fixa så vi får väl se när jag lyckas lura hit honom igen…

 

I natt vette sjutton om det blir någon sömn. Pratade med någon ikväll som betyder mycket för mig. Någon vars röst jag inte hört på ett tag. Någon som trots allt har en plats i mitt hjärta. Någon som ratade mig och sårade mig. Men som fortfarande och trots allt ger mitt inre en ”hemma”-känsla när jag hör rösten. Det var ett svårt samtal. Samtidigt befriande och lättande. Men mest av allt så var det svårt. Insikten i att denna personen fortfarande kan skada och såra mig med bara sina ord skrämmer mig. Jag vill inte vara så lättskadad. Jag kan inte tillåta mig själv att vara så lättskadad för jag tror inte att jag håller för en smäll till av livet. Så jag kom på mig själv efteråt med att göra mig hård. Kom på mig själv i full färd med att förbereda inför kommande skador. Hur kan man ha någon i sitt hjärta som... Hur kan man fortfarande älska en person som man vet kommer att skada en igen? Jag brukar vara ganska bra på saker som självinsikt men just i detta fallet så nej. Jag kan inte alls förstå mig själv. Nope, i natt blir det nog inte mycket sömn alls faktiskt. För många tankar och känslor som måste falla på plats först. 

 

 
Miss Jennifer

Heja dig, styrke kram!

Svar: Tack :)
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress