Vaknade på rätt kasst humör idag. Ryggont, tandvärk och jobbiga tankar som sagt… Då blir sömnen helt klart inte den bästa. Fragglarna var underbara och kom med allt ifrån isthe och cigg till mobilen och lät sin stackars mamma få vakna ifred för en gångs skull. Humöret blev genast på topp! Jag hade fått ett mail från en kvinna som jag aldrig i mitt liv har träffat men som på något sätt snubblat in på min blogg och hon skrev både värmande och peppande. Tack för det! Och tack för biobiljetterna! Presenter bara sådär helt oväntat och spontant en söndagsmorgon? Underbara människa!!  

 

 
 

 

Det är faktiskt en ganska häftig känsla. När man bloggar så ser man ju inte de som läser. Även om jag förvisso kan gå in och kolla statistik och se hur många ni är och var ni befinner er så är det inte något jag gör allt för ofta, snarare nästan aldrig. Det är lätt att man tänker att ens läsare mest består utav vänner och bekanta. Eller ens fiender också för den delen om man ska ta kommentarer i beräkning (av de slaget som aldrig får se dagens ljus utan som man trycker på delete innan man ens hunnit läsa igenom hela skiten). Ibland undrar man om någon ens läser. Finns det någon mening? Jo, det gör det förstås eftersom det är för min egen skull jag skriver. Men så ibland så kommer det en kommentar, ett PM, ett DM eller som idag, -ett mail. Meddelanden ifrån totala främlingar som berättar att de läser ens blogg. Att de har inspirerats eller är imponerade av min kamp mot cancer och livet i allmänhet. Att de älskar mitt sätt att utrycka mig på eller bara ett fint meddelande med stärkande ord. Dessa meddelanden är fantastiska! De får mig att orka när jag helst bara vill försvinna. De får mig att le och känna att jag betyder något. Känslan som ni förmedlar är ganska häftig..! 

 

I panik över mina tankar som inte låter mig vara om jag slappnar av för en endaste sekund så har jag försökt hålla mig upptagen. Så efter botaniska med en trevlig fraggelfika så blev det hem och storstäda i köket. Kyl, frys och skafferi har nu rensats i väntan på morgondagens matleveranser. Jag har gett upp. Orkar inte slita sönder min stackars kropp ännu mer med att slita och släpa hem kassar som nästan väger lika mycket som mig själv. Så nu är det i stort sett bara online köp som gäller när det kommer till matinhandlingar. Dessutom måste jag säga att för vår del så har det visat sig vara en fördel rent ekonomiskt att handla online faktiskt. Jag får ju en helt annan översikt över vilka varor jag plockat på mig. Att sedan inte skicka iväg ordern direkt utan suga på karamellen en stund för att sedan gå tillbaka några timmar senare för att kolla igenom varukorgen gör att mycket av allt det där onödiga som jag ofta får med blir så mycket lättare att se och även stryka. Sedan är en annan fördel att jag kan lätt och enkelt handla från varenda jäkla affär om jag så vill och få med alla möjliga jäkla rabatter och medlemsavgifter och självklart även refunder haha. Förra månaden lyckades vi sänka våra matutgifter med 1500kr just genom att göra så, så det lär vi fortsätta med. Så nöjd med mig när det kommer till detta att hälften nog hade räckt haha

 

Att vi har mer snö och kyla än vad vi behöver har väl ingen i landet undgått att märka antar jag. Just här där vi bor så har vi en ganska så elak och brant backe som vi ska försöka halka ner för varje gång som vi sska någonstans. För det mesta går det ganska så bra men långt ifrån alltid... Idag när vi skulle iväg till botaniska så drog jag självklart omkull och om alltid så är det mitt onda knä som råkar mest illa ut. Hur kommer det sig att man alltid ska lyckas göra sig illa där man redan har ont och är skadad? Jag har ett knä med några metallplattor och skruvar. Skadan är från januari 2001 men värken är kronisk. Men jag kan leva med värken med tanke på hur nära det var att jag aldrig skulle ha kunnat gå igen. 8 månader i rullstol för att sedan gå över till kryckor i 3 år innan jag lycklig som få kunde klara mig de sista 2 åren med att stödja på bara en krycka! Från början så var det tveksamt att jag ens skulle kunna klara av att gå igen. Rullstol för resten av livet var inget jag såg fram emot och jag kämpade så jävla hårt för att återfå kontrollen över mitt ben. Det tog sin tid men det gick! Fortfarande behöver jag min skena ibland och även kryckan kan vara skön att ta till när jag överansträngt det men vad gör väl det när jag ändå kan gå?! 

 

 
Bilden visar en del av skadan i mitt knä. Största problemet just nu är spikglidningen på översta skruven. Nästan 7 mm har den skruvat ur sig och behöver tas ut. Man har kunnat se den genom huden rätt länge nu. Men när det ska hinnas med får jag nog fundera ett tag till på. Har de senaste 5 åren avbokat inte mindre än 7 operationstider pga. att jag inte haft passning för fragglarna. Känns skevt med tanke på att jag trots allt varit gift under dessa åren... Borde väl ha gått att lösa någon gång under årens lopp kan jag väl tycka...  Men operationstider för min del var aldrig lika viktigt som hans arbete och därmed var saken biff... Det blev ingen operation för min del. Ibland sipprar gammal bitterhet fram... 
 
 
 

 Så här ser knät ut idag... Så till ryggvärk och tandvärk kan nu även lägga till lite mer knävärk än vanligt... suck

 

Fast denna månaden är tanken och förhoppningen att jag ska lyckas spara ytterligare lite till. Det är en liten minisemester inplanerad om några veckor och jag har ju hellre med mig lite extra fickpengar än att slänga pengarna på onödig skräpmat som jag är specialist på att få med i min varukorg. Men så mycket lättare det går att spara med en bra översikt och en bra motivation. Fragglarna är eld och lågor inför att åka iväg en sväng igen. Våra liv har blivit lättare till viss del. Vi har vant oss och kommit in i våra rutiner för här och nu. Vi är inte hemma. Vi är långt ifrån hemma men vi närmar oss. Vi har bytt skola och det funkar. Vi har konståkning, gympa och capoeira och fragglarna utvecklas. Vi rör oss allt friare och känner att vi kan andas lättare. Min operation är överstökad och ljuset i slutet av tunneln börjar faktiskt kunna anas vad det gäller en framtid som friskförklarad. Även om det kommer svackor såklart som det har varit den senaste veckan med min värk i ryggen/sidan och alla tankar som det för med sig. Men på många sätt så har livet tillvaron lättat upp och vi har vant oss och det har blivit till en vardag. Underligt det där med hur man kan vänja sig vid de mest skeva saker. Men allt blir till slut en vardag och även det onormala blir till en sorts normalitet förr eller senare.

 

 

 
Nu är klockan slagen för kvällsaga och läggdags vilket innebär ett glas rödtjut, tända ljus och en stunds avkoppling för denna smärtpåvärkade, gnälliga och trötta mamman 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress