Att livet har sina upp och ner svängar är väl fullt normalt och något vi alla får stå ut med. Men just nu när jag befinner mig i en sån där ner sväng så är allt jobbigare och motigare än vanligt och därmed kommer även tankarna. De jobbiga tankarna. De är så mycket starkare än alla positiva saker jag försöker att fokusera på. Samtidigt som jag själv mår skit så upptäcker jag att Mannen med stort M och jag inte alls såg saker och ting på samma sätt och att vi lever i två skilda världar. Och hur det går återstår väl att se. Samtidigt så är min fraggelkobra ute efter blod (helst mitt) och gör vad hon kan för att såra och skada. Det är mycket nu.

 

Jag måste hålla för ingen annan gör det åt mig. Men tankar på att få slut på all skit en gång för alla tränger sig på. Skulle behöva söka hjälp. Men det finns liksom inget utrymme för det. Finns inget utrymme för mig. Känslan av att vara obetydlig, osynlig och oviktig. Mår verkligen inte bra. Försökt påpeka det några gånger lite fint till de som finns runt omkring men ingen tog någon notis. Slutade med att jag skrek ut det. Men inte heller då brydde någon sig utan det blev mest mer sparkar och hårda ord. Jag torkade mina tårar och blev tyst och alla blev genast nöjda och fortsatte som vanligt. Jag gick sönder lite till inuti. Ingen vill veta hur jag mår. Ingen av de som står runtomkring bryr sig utan de är nöjda med mig så länge jag biter ihop och bara finns för dom.

 

 
Konstaterar att badrumsspegeln är full av tandkrämsprickar och kan inte annat än att önska att det hade varit hela världen... 

 

Än så länge står jag kvar. Än så länge är jag här. Än så länge håller Maxens livsglädje även mig vid liv. För dom har bara mig. Mina fragglar… Dom har inga andra så jag måste hålla. Men samtidigt så kanske de hade kunnat få mer om jag inte fanns och var i vägen? Just nu är det jobbigt och varje andetag är en plåga. Försöker hitta de där positiva och glada sakerna att uppehålla mig vid men det funkar allt sämre.

 

Kan inte bo här. Av många anledningar. Jag har hittat något annat men då vägrar min fraggelkobra att följa med. Hon vill hellre bli omhändertagen av soc än att flytta härifrån. För här har hon sina ”vänner”. Och i hennes ålder betyder ju de allt… Sen att hon förstör sitt liv det spelar visst mindre roll. Kanske om någon annan än jag stod mellan? För jag räcker inte, det är plågsamt uppenbart.

 

Måste ha in Maxen på dagis! Han är så ensam. Jag åker kors och tvärs, är ute hela dagarna, allt för att han ska få träffa folk och få stimulans. Men han saknar vänner. Han saknar andra barn och vi lyckas inte hitta någon som vill leka med Maxen. Vilken lekpark vi än kommer till så vänder de andra barnen honom ryggen och jag ser hur hans hjärta krossas över att aldrig få vara med. Snart är det skoldags för honom och då är dagis och den lek han så behöver borta för alltid. Det plågar mig dygnet runt att se hur ensam han är. Han försöker på alla sätt han kan. Han tom försöker erbjuda sina leksaker eller godis till de andra barnen för att han ska få vara med men efter att de tagit vad de vill ha av honom så springer de sin väg och kvar står Maxen helt förstörd.

 

Just nu så är det ganska mycket kontakter med soc med tanke på fraggelkobran i huset. Sa vid det senaste samtalet att jag är trött. Att jag går på knäna. Att jag behöver få sova. Att jag inte håller. De svarade att de förstod det men att jag gjorde så bra så. Jag tystnade igen. Orkar ju inte. Vill bara att saker å ting ska funka men det verkar ju aldrig göra det så kanske är det dags att slänga in handduken? Kanske är det dags att ge upp? Envis i all ära men ibland måste man inse när det inte funkar längre. Och detta funkar ju inte.

 

Fragglarna är lediga och solen skiner. Så jävla typiskt. Fattig som en kyrkråtta så håller vi oss hemma. Kommer väl aldrig att repa mig ekonomiskt känns det som just nu. Vill inte stå med besvikna fragglar som återigen fick nej till allt ifrån glass till annan skit de vill ha eller göra. Orkar inte med konflikter i onödan just nu. Imorgon ska jag försöka lösa det så att Simone och Kevin kommer iväg till morfar som planerat. Didja lyser med sin frånvaro så kvar blir jag och Maxen. Det betyder att jag slipper ifrån pressen från fragglarna med att fixa tårta och skit bara för att jag fyller år. Då kan jag få glömma en dag som ändå inte förtjänar att firas.

 

Befinner mig som sagt rätt långt ner i min svacka. Vet inte om jag lyckas klättra ur den denna gången eller om jag tar en annan väg ut. Just idag känns allt nattsvart och imorgon kommer att kännas ännu värre. Men jag har fixat halva idag och ikväll har jag fixat hela idag… Så för nu tar jag minut för minut. Timmar känns för mycket. Så mycket tankar. Så mycket känslor. Så mycket smärta. Så mycket ensamhet. Så mycket att alltid sätta alla andra först men inte alls räknas från deras håll. Så mycket av all skit. Mår sämre än vad de flesta förstår. Men är det någon vits med att säga något? Blir det bättre då? Blir det annorlunda? Kommer några kommentarer och hjärtan att förändra hur det känns inuti mig?

 

Nope, på med mitt fejk face och ta med mig Maxen ut till gungorna nu… Kanske håller jag tills ikväll.. Kanske håller jag tills imorgon… Kanske håller jag… Eller inte. Spelar det någon roll? Knappt en handfull människor som kommer att märka det ändå. Jävligt jobbig känsla faktiskt det där. Den där känslan av att vara totalt onödig. Överflödig. Osynlig. Oviktig. 

Anonym

Hej!
Trillade in på din blogg av en slump för några månader och har läst igenom alla gamla inlägg också. Varför jag har fastnat är svårt att svara på, men förmodligen pga allt du gått igenom. Det som slog mig när jag läste detta senaste inlägg är att barben kanske skulle må bra av en kontaktfamilj en eller två ggr i månaden. För att de ska byts miljö men också för att du ska få avlastning!!!
Jag vet inte vart ni bor, mer än att jag förstått att det är Gbg. Har själv haft uppdrag som kontaktfamilj via soc och det gav mig och min familj otroligt mycket att få öppna vårt hem och våra hjärtan för extra barn, då jag visste hur mycket det hjälpte alla.
Har barn som är 9 och 3 år. Bor en liten bit från Gbg nu mer men kanske ni vill ses? Kanske maxen vill leka? Med vänlig hälsning, Linda

(Lindamarie.aspebo@hotmail.com)

Svar: Hej
Jo det där med kontaktfamilj tänkte jag också på och sökte för länge sen. Vi blev beviljade 2 helger i månaden för de tre minsta. Men tyvärr är det brist på familjer så det har aldrig kommit igång. Och ja... jag träffas gärna och Maxen skulle nog säga desamma om jag frågat honom! Hör av mig via mail..
Och du.. tack 💕
Linda Hedman

Anonym

Men så trist för dig att ha så oempatiska människor omkring dig. Har du verkligen inga människor i din närhet som bryr sig? Dina barn måste väl ha fäder! Då får du slå näven i bordet till sociala myndigheterna.

Svar: Jag har väldigt få människor runt mig. Mindre än vad som ryms på en hand. Och de är antingen väldigt upptagna av sitt eget eller som du säger väldigt oempatiska.
Pappor finns såklart men tyvärr inte närvarande. Så det är bara jag. Vilket kan bli lite väl överväldigande ibland.
Linda Hedman

None None

#fuckingcanser Fina trasiga du. Att försvinna är ingen bra deal. Sök hjälp FF. Dina tankar hade jag när det såg svartaste ut. Jag kan inte göra så mot min familj. Jag har 3 barn i åldrarna 14,12,5.
Vi orkar inte ta hand om det runt oss om vi duckar pga utmattningsdepression.
Sök hjälp, så livet vänder, du mår bra. När du mår bra. Mår dina barn bra. Kram ❤️

Svar: Jag försöker. Verkligen försöker. Men det är svårt. Tungt. Ensamt. Men jag försöker. ❤️
Linda Hedman

Miss Jennifer

Stor styrke kram!

Svar: Tack ❤️
Linda Hedman

Anonym

Hur går det för dig Linda. Tänker på dig och hoppas du får stöd och hjälp.//Ullis

Svar: Tack ❤️
Linda Hedman

#fuckingcanser

Vart tog du vägen? Hur mår du? Finns det något vi kan hjälpa dig med? Kramar om🙏❤️

Svar: Hej, tack för din omtanke <3 Den betyder mycket!! Jag är här och stretar vidare. Har varit ovanligt mycket det senaste och haft svårt för att skriva. Kram
Linda Hedman

Anonym

Hej hoppas att du kämpar på. Du är jätteviktigt! Speciellt för dina fina barn. Det är helt otroligt vilka jobbiga saker du /ni gått igenom. Fortsätt att göra det som känns rätt för er o de du kan 💞

Svar: Tack snälla! JA, det är inte mycket annat att göra :) Försökt det där med att dö och det funkade inte. Försökt att ge upp men det funkade inte heller. Så jag knatar på istället för det funkar än så länge ;P
Linda Hedman

Anonym

Vi undrar oroligt hur det går för dig Linda och för din familj.

Svar: Var inte orolig. Det går alltid på något sätt. Men tack för din omtanke, den värmer! Det har bara varit ovanligt mycket den senaste tiden.
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress