Nytt ställe och nya vänner. Ingen bra början på tonåren direkt. Hade helt klart föreställt mig hennes tonår så annorlunda mot vad jag fick. Det visste jag ju förvisso från början men jag hade aldrig trott att det skulle bli såhär.

 

 
Ibland önskar jag att jag hade haft någon att prata om allt med... Men jag hinner inte mer än tänka den tanken innan jag minns att när jag gick igenom hennes mobil senast och fann en massa skit från någon jag en gång i tiden trodde att jag kunde lita på så njaaa.. nog inte den bästa idén. Ensam är ensam men man slipper hugg i ryggen

 

Det har varit mycket nu. Så pass att det är något nytt varje dag. Bit för bit så känns det som att jorden rämnar under mina fötter. All energi och ork läggs på helt fel ställe som det är nu. Jag har slagits och krigat mot system, myndigheter och nyfikna illvilliga jävlar till den grad att jag knappt vet hur jag ska göra annat. Men allt är så annorlunda denna gången. Känner mig helt vilse i ödemarken. Denna gången är kriget inom hemmets väggar och jag var verkligen inte beredd på något som detta. Men det är ju inte utan att en minns och skäms för allt man själv utsatte familj och omgivningen för under ens egna tidiga tonår. Det kom bara så plötsligt och accelererade så otroligt snabbt att jag knappt hann uppfatta vad som hände än mindre stoppa det i tid. Så nu står vi redan framme vid stupet och jag kan bara hoppas att vi överlever med förstånd och relation intakt.

 

 

För mig så är mina fragglar allt. Jag har byggt upp hela mitt liv runt dom och deras liv. Utan dom finns det ingen anledning till någonting. Jag har gått genom mer än ett helvete för dom och skulle utan tvekan göra om det när som för dom. Men jag hade aldrig i mina vildaste fantasier trott att jag imorse skulle sitta här och ha ont i magen inför ett möte på eftermiddagen, där vi ska prata om min stora fina fraggel och hennes möjligheter och förmåga att kunna få bo kvar hemma, men även andra alternativ ifall att det inte funkar och allt fortsätter som det har gjort de senaste 2 månaderna.

Familjebehandlare blev det med lite annat smått till. Inget som kommer att göra någon större skillnad och återigen tänker och känner jag det igen - SÅ JÄVLA TRÖTT!!! 

 

Vi ska flytta i sommar och hon vill stanna kvar… själv… Och tyvärr, så med en trettonårings förnuft, desperation och humörsvängningar (för att inte tala om ”vännerna” som i vissa fall är rena katastroferna och som själva har massor av problem) så har hon inte gjort de smartaste valen de senaste 2 månaderna för att det hon önskar ska gå i uppfyllelse utan snarare så har hon ställt till det rätt ordentligt även för att vara hon. Dessa ”vänner”… Jävla skit att hon skulle hamna just i deras krets! Didja hade det jobbigt när vi flyttade hit, efter skolbytet så blev det något bättre även om det fortfarande är långt ifrån bra. Men att flyttas runt, hamna utanför och sedan hamna bland ett gäng tonåringar som haft problem under en längre tid. Där det sups, testas droger, säljs alkohol och stjäls… Där skolan missköts, och tiderna till mini maria för pissprov är standard. Ingen bra kombination! För mig som är van vid att Didja aldrig är sen hem utan snarare är en kvart tidig så har det varit en omställning utan dess like att vara uppe halva nätterna och oroa mig. Sen att det även finns föräldrar som inte verkar vara mycket bättre på tankeverksamheten än tonåringarna och som verkar tycka att det är helt ok att min fraggel dyker upp hos dom mitt i natten och sover där istället för hemma det kan ju inte annat än att göra min soppa ännu matigare. Suck

 

 

 

Sen finns det som tur är föräldrar som likt mig ringer runt och letar efter sin bortsprungna fraggel och vi verkar resonera ganska lika vad det gäller konsekvenser, tider etc.

Att ringa polisen för att de ska hitta min fraggel är numera inget skämt eller tomt hot utan en verklighet jag absolut inte vill stanna kvar i och gör vad som helst för att få slippa.

 

Fick höra av någon att jag kanske är mer stäng än andra just pga. hur jag själv har levt. Men jag håller inte med. Reglerna har inte blivit hårdare för vad jag minns mig själv göra. Reglerna har blivit hårdare efter att jag fått svart på vitt att det behövdes… Hur allt ska lösa sig och vart det kommer att sluta vet jag inte just nu. Vet inte ens om det löser sig. Frigöring i all ära men detta har varit och är att dra det hela liiite väl långt. Så förändringar måste ske om det ska fungera…

 

Idag har jag även skrivit färdigt min anmälan till eller kanske snarare mot socialjouren. För ett tag sen så drack sig min fraggel full och det slutade med att hon blev hämtad av en radiobil som sa att de skulle köra hem henne. Men tyvärr blev det något fel någonstans för de körde henne inte hem. De körde henne till socialjouren istället. De i sin tur ringde mig som hade gått här hemma i 2 timmar väntandes på en polisbil som aldrig kom. Efter lite samtal fram och tillbaka så kom de fram till att de skulle sätta sig i en taxi och åka hem med henne eftersom jag hade de andra fragglarna sovandes så kunde jag inte åka in till stan för att hämta henne. Ytterligare någon timme senare så ringde de igen. De ringde då för att säga att Didja inte ville åka hem eftersom jag var arg på henne (blir lätt så misstänker jag om man går ut och super sig full en fredagskväll när man är 13 år… föräldrar blir lätt arga då...) utan hon ville hellre åka hem till pojkvännen så de hade låtit henne gå… 13 år! Onykter! Nyss hämtad av polis efter att hon på fyllan spytt och haft sig! Mitt inne i stan en fredagskväll/natt! Och de bara släppte ut henne på gatan. Hon gick aldrig hem till pojkvännen utan hamnade hos en av ”vännerna” istället.  Men det var först efter att hon hade råkat illa ut. Jävla puckon!! Hur fan kan man släppa ut henne så..?

 

 
Men det är svårt att vara stark och hård när det kommer till det mest fantastiska som finns på denna jord - mina fragglar 💗

 

Så en eller helst många anmälningar är nu på väg mot socialjouren som jag inte förstår vitsen med alls. Varför ens köra dit ungdomar om de ändå släpps ut på gatan efter en stund. Trots att jag som ensam vårdnadshavare säger att det nog tyvärr, dessvärre och tragiskt nog är dags för ett LVU. Inte för att jag tror att instution är lösningen. Men när jag inte räcker till och det bara blir värre så ser jag ju till slut ingen annan utväg. 

Så jävla trött på folk som ska lägga sig i. Så jävla trött på ungjävlar som mår dåligt och drar ner andra för att slippa sitta nere på botten ensamma. Så jävla trött på att höra hur ”vännerna” tas i försvar och aldrig får klankas ner på. Så jävla trött på hur myndigheter och skit som jagat oss i så många år, nu verkar två sina händer och hellre verkar titta åt ett annat håll. Så jävla trött på att bråka med min fraggel som jag älskar mer än jag kan förklara. Så jävla trött på att alltid behöva kämpa i både uppförsbackar och motvind!

Så jävla trött helt enkelt…

 

 

 

Anonym

Låter förfärligt. Hoppas det ordnar sig för er.//Ullis

Svar: Ja just nu e de då ingen dans på rosor hör hemma 🙈 Men jag hoppas på att vi ska klara oss igenom.
Linda Hedman

Agnetha

Tufft med tonåringar som hamnar på sne på nåt sätt, om än inte ovanligt. Ännu tuffare att va ensam förälder-att inte ha nån att resonera med- oxå att inte kunna agera pga mindre fragglar hemma.
Men du är klok och kan ta obekväma beslut om det behövs. Så lyssna på din (starka) intuition-på magkänslan- vad som är bäst. Många styrkekramar❤️❤️❤️

Svar: Ja nog är det tufft alltid. Trodde väl aldrig att jag skulle kriga så här emot någon i familjen... Men vi kämpar på och hoppas på det bästa. Tack! ❤️❤️❤️
Linda Hedman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress